en gång i tiden klassades jag som ett begåvat barn. jag var en sådan unge som kunde massa grejer som dom andra barnen inte kunde. jag var det där barnet som alltid räknade i en mattebok före alla andra, som slapp traggla bokstäver utan istället fick låna femböcker (enid blyton ni vet) och läsa mig igenom lektionerna. jag var den som läste faktaböcker som nöjesläsning och kunde typ allt om carl von linné. jag hade synfel (såklart), och hade valt mina glasögonbågar alldeles själv. dom var i cerise plast med bokstäver på, och jag grät när dom gick sönder och mamma övertalade mig att välja ett par svarta istället. (bytet skedde på mellanstadiet.)
jag var den där lite dryga, som fick alla rätt på alla prov, som stavade korrekt och vann de där fjantiga mattetävlingarna. tur att jag inte var särskilt söt eller bra på sport, då hade jag varit totalt skitjobbig. när jag började högstadiet kom betygen att grunda sig på hur mycket man arbetade, och arbeta var inte min starka sida. jag hade ju fått det mesta gratis tidigare, så jag pratade mig igenom lektionerna, och fick på varenda utvecklingssamtal höra att om jag bara pratade mindre så skulle jag få bättre betyg. men hålla käft det kunde jag inte. på gymnasiet (gick givetvis naturvetenskapligt) fortsatte jag på mitt inkörda spår med minsta möjliga arbete för helt okej betyg. inget flashigt att skryta med, verkligen inte, men som sagt helt okej. fick ett godkänt betyg, i matte e, vilket kändes totalt acceptabelt.
jag tror att alla mina vänner har bättre betyg än jag. detta har inte stört mig nämnvärt eftersom jag alltid har tänkt att om jag bara ansträngde mig, så skulle jag prestera precis lika bra jag med. men nu när det kommer till att anstränga sig så inser jag att det är där jag har min akilleshäl. det går liksom bara inte. just nu till exempel, är det meningen att jag ska sitta och utforma mitt uppsats-pm som ska in imorgon, och som ska läsas av minst fyra personer. gör jag någonting? såklart inte. allvarligt talat börjar jag fundera på om det är något fel. under mina tidigare fyra år i den här stan har jag i alla fall presterat någonting. nu blir det ingenting alls. verkligen ingenting. och jag får prestationsångest och drömmer mardrömmar om hur alla dömer mig vid dom olika opponeringstillfällena och tycker att jag är jordens största idiot och dummare än tågets sista vagn och inte alls värdig att få gå i samma klass som dem. och jag orkar bara inte.
4 kommentarer:
hjälp! jag känner igen mig i varenda ord (förutom i det om matten som jag faktiskt suger ganska rejält på). mina betyg blev ganska mediokra när jag började på högstadiet för jag vill inte anstränga mig och skjuter upp maniskt upp allt jag har att göra (gör det just nu till exempel). när jag var liten: assmart! när fyrorna skulle läsa för oss på lekis var de så dåliga att jag fick hjälpa dem.
fick i alla fall ganska tråkiga betyg sedan men typ som för dig; tack gode gud för högskoleprovet! jag satt i fredags och skulle skriva uppsats-pm (lämnade in åtta minuter försent)och har nu världens panik för jag vet att det kommer bli sågat :*(. ursäkta denna nästan uppsats men detta inlägg hade en igenkänningsfaktor jag typ aldrig förut stött på. du skriver jättebra!
felicia: men åh, vad är det för fel på oss?! jag lämnade också in mitt pm, några minuter för sent även här dock. och imorgon opponering på det jag lämnade in i fredags. där jag inte ens läst igenom mitt eget, och än mindre det jag ska opponera på. hurra. skitbra sara. kanske ska låtsas tappa rösten eller nåt. anyway så är det befriande att någon varit med om något liknande, det ger en lite hopp på något konstigt vis. skönt att slippa vara ensam i sin misär. tack för din långa kommentar!
gud vad snäll du är!!! läste just inlägget högst upp, vågade inte gå hit och läsa på ett tag för jag känner mig så rejected när människor inte svarar på mina bloggkommentarer (som jag gör cirka fem gånger per år)och fruktade av någon anledning att detta skulle ske här. nu måste jag bara berätta detta; skrev om det i bloggen men tog bort det för jag vågar inte skriva elaka saker om människor i min klass förrän de liksom inte går i min klass längre. i alla fall: JAG BLEV SJUKT SÅGAD IDAG PÅ OPPONERINGEN! fyra "sköna killar" tog typ min och min partners (har sett för mycket på queer as folk)tes personligt och vägrade sluta peka ut fel fastän lektionen var över och läraren sa att det var okej. de var helt sjuka! okej, känner att jag inte vågar skriva nåt elakt här heller då google varit en ovän till mig allt för många gånger men jag hintar lite subtilt nu att JAG HATAR DEM! om två år... då ska min blogg fyllas av sanningar.
hoppas det gick åtminstone lite bättre för dig.
felicia: men jag vill höra skitsnacket! å vad fan liksom, om snubbarna är dumma i huvudet så förtjänar de att få höra det också. (fast jag erkänner att jag, mot min vilja, också är paranoid.) min opponering gick okej, men jag blev totalt skräckslagen då två av de fyra första pm:en som ventilerades blev brutalt sågade av vår annars så timide föreläsare (you know the type; mager och nervös flintis i 40-någontingåldern som aldrig någonsin ens fått klämma på en kvinnas bröst). han måste haft ett enormt hävdelsebehov. right back at you ungdomar, kom inte och tro att ni är något bara för att ni har fått knulla, jag bestämmer och era pm suger! typ. jag passerade dock och kunde andas ut.
.
Skicka en kommentar