ångesten är tillbaka i mitt liv och som vanligt skyddar jag mig själv genom apati. att helt enkelt stänga av känns som en vettig väg att gå när man vet att om man känner efter, verkligen känner efter, så kommer man inse att allting är skit och att det är totalt jobbigt att leva och vara sara. jag orkar inte med den insikten. jag orkar inte känna det. jag kan tillåta mig själv att tänka tanken, men vägrar låta tanken förvandlas till känsla. bättre då att trycka på stoppknappen. inga känslor kommer här fram.
och den totala bristen på nya människor som fångar mitt intresse är bara så jävla sorgligt. nu när möjligheterna är oändliga är alternativen lika med noll. är det såhär det ska vara? jag förväntade mig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar