Mera mitten av november 2023

Om jag riktigt smalnar av synfältet och bara tittar på det lilla livet ger jag er dagens glädjeämnen (utan inbördes ordning):

Att vi igår hade Cam med kids och man över på fika och att alla barnen lekte så fint och var så gulliga och stora att man knappt kunde fatta någonting alls av tiden och universum och allting. I ena stunden var livet en fest och vi rökte cigg under fläkten medan Cam sminkade mig innan vi gick på klubb i snippkorta kjolar (<— det var mest jag), och så – poooof – ett litet ögonblick senare har våra äldsta barn mindre än fyra år kvar till tonåren! 

Vi lät bli att dra ner rullgardinerna i våra sovrumsfönster igår (behövs ej i detta konstanta mörker) och det var väldigt fint och rofyllt att få somna till natthimlens sken. 

Att våra småtjejer var så lyckliga över att det snöat under natten, och att snön låg kvar!

Morgonens tandläkarbesök som gav resultatet noll hål och ingen tandsten! Gjorde min senaste rutinkoll för fem(!) år sedan så var nervös (särskilt efter incidenten tidigare i höst när en bit tand ramlade ut…), men nu blir jag kallad igen om två år, vilket känns bra. (Kände mig så oerhört stolt och lättad efteråt att jag nästan förväntade mig att de skulle dra fram presentasken och erbjuda mig en barntatuering och en liten glittrig groda i plast – men det hände ej hehe.)

Solen sken idag! Hade inte förstått vidden av hur mycket jag saknar den. Att få ta en liten, kort promenad där på förmiddagen när världen var vit och gnistrande var very much needed. Kände livet i mig igen. 

Vårt hus! Vårt fina, stora hus. Är så lycklig över att jag får bo här.

Mitten av november 2023

Det är så mörkt nu. Ute, inne, i sinne. Jag är trött hela tiden. Räknar ner till jullov, kämpar med jobb och motivation och lågt hängande frukt vad gäller att komma i ordning i nya huset men där tillräckligt med tid aldrig finns. Så många tavlor som behöver placeras, så många krokar som behöver skruvas upp, så många hyllor som det måste fattas beslut kring. Behöver köpa en hel del saker också, till detta stora hus, och har dessutom förmånen att ha råd – men har inte tid att hitta det jag vill köpa. Buhu, stackars mig. Och samtidigt i Gaza… 

Det känns som det som brukar vara ljust också blir mörkt denna hemska höst. Det är svårt att glädjas åt det som förtjänas att glädjas åt. Allt går för fort, och allt blandas ihop. Myset vid köksbordet på eftermiddagen efter jobb/förskola/skola när alla i familjen för ovanlighetens skull är på gott humör samtidigt, och sedan minnet av en bild på ett ensamt litet barn liggandes på en hård brist – ett barn som fått båda sina ben amputerade och sina föräldrar söndersprängda och som bara ligger där, alldeles tyst, och sen ett bråk precis bredvid mig om en sönderriven teckning, följt av ett förlösande ”förlåt mig” från familjens minsta lilla hjärta, och sen en film via insta på en förtvivlad pappa som vaggar sin döda son i famnen. Mental overload. Vi har det så bra. Andra tvingas leva dagar och åter dagar av helvete.

Början av november 2023

Varje morgon direkt när jag vaknar och varje kväll precis innan sömn läser jag inlägg på inlägg från de tappra palestinska journalister jag följer på Insta som rapporterar direkt från ett sönderbombat Gaza. Gud det är så fruktansvärt, så mörkt, så ofattbart. Hur kan vi få det att ta slut?! Jag förstår inte hur något ska gå till. Känner mig bortom all förtvivlan och gråter så jag skakar när familjen inte hör.

Och om/när bombningarna upphör, hur ska vi gå vidare från detta? Vad gör det med de människor som tvingas leva igenom detta helvete dag efter dag, natt efter natt. Dessutom med insikten om att omvärlden får följa det i realtid - men ändå händer inget! Traumat går inte att fullt ut ta in. Hur förväntas de återhämta sig efter att ha upplevt sådan död, sådant lidande och sådana svek? Vad förväntas växa ur den upplevelsen? 

Och hur ska vi förhålla oss till alltet, vi som vetat om allting precis hela tiden? Gjorde vi vad vi kunde? Jag vet att jag inte har gjort tillräckligt i alla fall. Det är en sådan skam. 

…

… att gå in på bloggen och se sin egna lilla ångest skräpa på internet medan världen brinner och barnen dör. Att allt finns samtidigt: ens egna små problem och det fruktansvärda som pågår nu i Gaza. Det är så oerhört mörkt. Barnen, barnen, barnen. Allas våra barn. 💔

Mitten av oktober 2023

En gång i månaden var min ansats att skriva, men det tycks eventuellt bli något mer sällan. Men här är jag nu igen! Rapport från verkligheten. Hittade ett inlägg jag skrivit i september men som låg kvar som utkast, så publicerar det med. 

Det bra med att skriva en gång i månaden är att man kan följa sin egen ångestutveckling. Det som oroade mig i augusti och september är faktiskt inte längre någon oro? Så skönt! Med det sagt, har man ingen ångest så skaffar man sig hehe… 

Några goda anledningar till ångest just nu, utan inbördes ordning (för uppföljning om en månad):

• En liten, liten bit av min ena tuggtand ramlade ut(!) för någon vecka sedan och det visade sig hos tandläkaren att jag hade ett hål (mitt första!) som nu måste rotfyllas(!)! Hjälp! (Har sluppit smärta dock, så glaset är kanske halvfullt?)

• Vi tjafsar och bråkar för mycket, jag och min man, om absoluta skitsaker. Vi är ej ett bra team under stress, och denna höst har det varit lite för mycket för oss båda. Vi blir visserligen sams snabbt, men så värdelöst att ha såhär låg stresströskel i relationen, och SÅ värdelöst när det går ut över barnen. Usch, ångest är det. 

• Jag har slutat promenera. Det är så mycket exakt hela tiden att jag återigen har prioriterat bort mig själv. Jobbar, tar hand om barn och all annan tid (vilket ej är särskilt mycket tid) vill jag antingen fixa något med huset (måla, köpa, skruva upp,  planera, bygga ihop) eller bara vila. 

• Jag har varit sjuk eller lätt sjuk sen flytten. :( 

Och så tacksamheten:

• Huset visade sig vara en dröm och vi är så oerhört glada i det! I en månad har vi bott här nu och varje dag vaknar jag lycklig över att vi får få bo här. Tänk va? Så bra det blev! 

• Alla barnens förflyttningar har gått kanon och för dem är den nya vardagen trygg och på plats. Praise be.

• Vi har börjat se en förändring hos vår lilla fire cracker till mellanunge och det tycks som att hon eventuellt är på väg ut ur en så kallad utvecklingsfas som varat i… sex år hehe? Gläds mycket åt detta, för hennes skull, och för vår skull. Denna utveckling har dock medfört lite nytt utrymme för vår fyraåring att få vara lite mer obstinat, såsom fyraåringar behöver få vara, och även om det kräver lite mer av oss är det  säkerligen av godo men lite förändrad balans i familjen. 

Övergripande bedömning: Lägesbild okej, finns saker att arbeta på, absolut, men också förutsättningar för positiv utveckling på sikt. :)