Det är så mörkt nu. Ute, inne, i sinne. Jag är trött hela tiden. Räknar ner till jullov, kämpar med jobb och motivation och lågt hängande frukt vad gäller att komma i ordning i nya huset men där tillräckligt med tid aldrig finns. Så många tavlor som behöver placeras, så många krokar som behöver skruvas upp, så många hyllor som det måste fattas beslut kring. Behöver köpa en hel del saker också, till detta stora hus, och har dessutom förmånen att ha råd – men har inte tid att hitta det jag vill köpa. Buhu, stackars mig. Och samtidigt i Gaza…
Det känns som det som brukar vara ljust också blir mörkt denna hemska höst. Det är svårt att glädjas åt det som förtjänas att glädjas åt. Allt går för fort, och allt blandas ihop. Myset vid köksbordet på eftermiddagen efter jobb/förskola/skola när alla i familjen för ovanlighetens skull är på gott humör samtidigt, och sedan minnet av en bild på ett ensamt litet barn liggandes på en hård brist – ett barn som fått båda sina ben amputerade och sina föräldrar söndersprängda och som bara ligger där, alldeles tyst, och sen ett bråk precis bredvid mig om en sönderriven teckning, följt av ett förlösande ”förlåt mig” från familjens minsta lilla hjärta, och sen en film via insta på en förtvivlad pappa som vaggar sin döda son i famnen. Mental overload. Vi har det så bra. Andra tvingas leva dagar och åter dagar av helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar