Ändå pepp

Tränade precis mitt första träningspass (skivstång) på nästan två (!) år av träningsuppehåll. Kom lite liv, lite chips, lite graviditet och lite bebis emellan bara. Inga konstigheter. Har tänkt att bebisbärande och vagnrullande borde göra något med formen, och så svag kan jag väl inte vara? Och så var jag det. :(((( Exakt ALLA muskler utom min högra biceps presterande högst undermåligt trots att jag gör mina dagliga knäböj. Hade glömt bort hur jobbigt det kan vara att träna. Är så pass långt ifrån min tidigare form att... ja, enda vägen är upp om en säger. Verkligen enda vägen. Men nu köööööör vi!!! (vi aka me, myself and I)

Att prata öppet om irritationer

Jag känner att jag vill prata lite om hur nedslående det har varit att denna vecka följa föräldraenkätens frammarsch och läsa om vad alla retar sig på hos andra föräldrar, mina egna irritationer högst inräknade. Så mycket skam och rannsakan och olust det väckt. Hur det har gnagt. Och jag vet inte jag, men jag ångrar nu att jag skrev något. Föder knappast något gott hos någon.

När får en ens prata om någon annan grupp på detta sätt? Vad stör du dig mest på hos kvinnor över 30? Vad stör du dig mest på hos kvinnor i relationer? Fan, jävligt känsligt är det. Och jag tror inte att det medfört något positivt alls. Snarare ångest. Sällan har en ju hamnat på så minerad mark som föräldraskapets. Sällan har det varit så svårt att göra rätt. Inte i förhållande till det egna barnet (där är åtminstone jag rätt trygg), men i förhållande till de andra föräldrarnas dömande blickar. Pratar jag om mitt barn för högt? Tiger jag om mitt barn på ett sätt som får mig att verka förmer? Lever jag ojämställt? Kör jag för mycket på volley? Är jag en planeringshitler? Är det skryt när jag berättar att jag ger mitt barn hemlagad mat? Är det mitt fel att mitt barn sover dåligt? Ska jag skämmas för att mitt barn sover bra? Sitter alla på öppna förskolan och stör sig på mig? Självklart fattar jag att alla, jag också, går omkring och stör sig på saker än hit, än dit. Men det är något annat att sätta det på pränt i en sådan här organiserad form. Tycker jag. Kan inte komma ifrån det.

Mmmmammmma

I förrgår sa han mamma för första gången! [Insert tusen utropstecken.] Det kändes.

Nedtrappning

Haha, vilken jinx det där med sömnen. I natt vaknade ungen innan två, stod och hoppade i spjälsängen och vägrade att sövas om av barnafadern. När hände det senast? Efter en stund gav vi upp och tog över honom till vår säng. Där han däckade på en sekund, med huvudet på mitt lår. Efter ett par timmar ändrade vi – på mitt initiativ – ställning och han sov sedan på min arm med sin panna mot min. Alltså han är så gosig nu? I sovande tillstånd alltså. Vill ligga nära, mysa. Det händer ALDRIG på dagarna! Vad beror det på tro? Är det en fas? I alla fall så vaknade vi sju och då skippade jag återigen morgonamningen och gick direkt på grötfrukost. Och nu kommer lite frågor om amning (Egon? Schmarro?) så sluta läs om ni inte har ett specialintresse...

Men vad händer nu? Behöver jag tänka på något särskilt gällande amningsnedtrappning? Han har de senaste dygnen ammat kl.19, kl.10 och så kl.19 igen igår kväll. Och så blir det amning igen nu vid 10 innan babysimmet. Oftast ammar jag på båda brösten på kvällen, men på dagen bara på ett åt gången. Men nu blir det ju inte riktigt symmetriskt men en dagamning, en kvällsamning (har tidigare ammat 3-4 gånger per dygn). Utöver detta äter han mat. Ingen ersättning. Känner hittills inte av något obehag i brösten trots långa uppehåll på mer än 12 timmar och ända upp till 24 timmar (låter ju bisarrt långt?). Tror ni att det kan fortsätta så?

Vilken jäkla blogg det här har blivit.

Bloggutmaning om föräldraskap

Utmanad av Schmarro!

Var det som du trodde att det skulle bli att bli förälder?
Jag vet inte vad jag förväntande mig direkt. Hade ju långt innan försökt ladda inför det där som alla pratar om gällande sömnbrist och matbrist och brist på sex och samtal och pengar och gud vet vad. Kärleken var ju oändligt svår att föreställa sig, så jag fick liksom fokusera på det som åtminstone var någorlunda relaterbart. Ni som läste i somras vet att jag i slutet av min elefantgraviditet endast längtade efter att graviditeten skulle ta slut. (Att jag var gravid från oktober 2013 (befruktning) till augusti 2014 (förlossning), d.v.s. 11 av 12 månader, måste banne mig vara rekord!) Barnet var liksom väldigt väldigt långt ned på listan, och fortfarande extremt abstrakt. Men sen föddes han, och jag blev så jävla KÄR. Helt galet. Och sen gick allt väldigt lätt. Det är det som vi oftast pratar om, min man och jag, hur jävla lätt det varit hittills (förlåt för provocerande mening!). Så nej, det var inte som jag trodde, det var mycket enklare. Kom liksom naturligt tycker jag.

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Hur bunden jag skulle känna mig till mitt barn rent fysiskt. Hur mycket jag skulle längta efter honom när han inte var med. Hur alla mina ambitioner om att ha barnvakt mycket och ofta fick läggas på hyllan p.g.a. ej sugen? Ej redo? Vill ta hand om mitt barn själv!

Och sen amningen! Hade tänkt att kanske inte amma alls. Men så gav jag det ett försök och gillade det inte särskilt mycket men bestämde mig för att ge det en månad. Max. Men sen blev det liksom lättare och lättare och lättare och nu ammar jag fortfarande och är alltså en sådan där långammare (han är sju månader nu)! Vem kunde tro? Jag tycker fortfarande inte att det är mysigt eller att vi har något slags härlig stund när jag ammar, men det är funktionellt och bekvämt och smärtfritt. (Det senaste dygnet har jag förövrigt bara ammat två(!) gånger. Det verkar fasa ut sig själv.)

Och så den fullklottrade kalendern! Jag som beskriver mig som en social introvert och som behöver backa hem och ladda om efter sociala happpenings har under denna föräldraledighet träffat så SJUKT MYCKET FOLK! Dels är det ju extremt lätt att mötas över ungarna, dels underlättar det mina dagar med cirka 100 procent att hänga med någon annan vuxen med barn så att ungarna får röja av sig och mammorna får dricka kaffe och prata.

Var det något som inte hände?
Det mesta av det jobbiga faktiskt *svär i kyrkan*. Och så barnvaktandet då, som jag nämnde.

Bästa bebisprylen att ha hemma?
Hehehehe, så jävla svår fråga! Köpte hem massa hygienprylar innan bebis, till mig och till honom, och använde sedan typ inget? Och samma sak gällande grejer. Babynestet var kanske bra i början, men hade nog lika gärna kunnat klara mig utan. Likaså de tusen frottélappar från IKEA vi köpte och som bara låg i drivor och tog plats eftersom jag ej läckte mjölk och han inte var någon kräks- eller dregelbebis. Ergon (ErgoBaby 360) använde vi en del i början men har knappt rört på fem månader? Har sedan fått ett barn som ej är så brydd i saker, som inte använder napp och som skiter i alla mjukisdjur. Han tycker mest om min mobil, fjärrkontrollen, systemkameran samt grejer som låter när en hamrar det i golvet. För stunden är en sådan där klassisk gulsvart skollinjal hans favvogrej. Han kryper omkring med den och fäktar som om det vore ett svärd... Well. Men vagnen älskar jag! Brio Smile 2014. Så jävla sjukt nöjd med den! Tycker lära gå-vagnen är en hit också, men vet ej hur länge det kommer att hålla. Och den där vita matstolen från IKEA med bricka. Sjukt bra.

Mest onödiga bebisprylen då?
Typ allt. Läs ovan.

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Jag har ju förutsättningarna att bli en heeeeeeeelvetisk jobbig människa för skulle barn nummer två vara likadan som barn nummer ett så finns risken att min inre besserwisser blommar ut fullständigt (men förhoppningsvis bara på insidan). Det mesta har nämligen blivit som vi planerade. Vi hade vissa preferenser/önskningar/visioner gällande sovrutiner, matrutiner och ja, typ allt. Och så blev det så? (PEPPARPEPPARPEPPAR) Allt utom barnvakten kanske då (kanintesläppadetalls). Och sexlivet heheheheeeeeeeeeeh. Och det där om att parrelationen skulle sättas främst. Så blev det inte. Barnet främst.

Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Kände mig rätt påläst.

Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Åh gud, att läsa Schmarros svar om tanken om den egna avkomman som något extra var jobbigt för oj vad en känner igen sig. Hehehe. :((((((( Tänk om folk kunde höra vad jag och den arma barnafadern pratar om när dörren är stängd (och inte bara han och jag, utan även med mina föräldrar, hans föräldrar och t.ex. baby J hehehe...). Brukar tänka att en får babbla på fritt till de som ej har barn, de som har liknande barn (lättskötta och/eller som är bra på ungefär samma saker) eller till släkt i rakt nedanstående led, men att en annars bör försöka tiga. Å andra sidan kan jag känna att tänk om alla föräldrar pratade om sina ungar så som vi gör, då vore en ändå glad känner jag? Att alla barn fick vara så älskade och hyllade och sedda är ett rätt dreamy scenario. Tyvärr ser det ju inte ut så. Så kanske får en fortsätta vara sådär förblindad av förälskelse ett tag till? Så länge en försöker att lägga band på sig bland andra? Eller? Aja, till ämnet! [Hade skrivit text här, men har nu raderat.]

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Att jag har det för lätt, med sömn och mat och allt sådant. Att jag med mina val kanske hetsar på någon slags "duktighetsnorm" gällande bebisbubblan, sova i egen säng, göra egen barnmat etc. Att jag tycker om att klä mitt barn fint. "Fint" enligt mig alltså. Gillar när han är matchad.

Och så var det med det. Intressesmurfarna hoppar och jag passar på att tacka för visat intresse.

THE END.