”Hej L. Jag önskar att du fortfarande fanns.”

Min man säger att det känns som att vår del av kommunen är trasig. Att vi har gått sönder, allihop, alltihop. För det fattas en unge nu. En unge som skulle fortsätta att växa upp tillsammans med de andra 59 ungarna som går i ettan i skolan där vi möts och hejar och delar några sekunders vardag med varandra dag efter dag, år efter år. Barnen som är varandras sammanhang och trygga punkt. Barnen som kommer att säga att de känt varandra jämt, som ska dela hela grundskolan och som känner igen allas föräldrar. Våra ungar! Våra ungar i vår del av kommunen där det nu fattas en. Hålet som ett barn lämnar efter sig är stort för ett helt samhälle. Det är smärtsamt. Jag ser det på skolgården i de andra föräldrarnas blickar. Jag ser det i flaggorna som flaggar på halv stång.

Min son skriver meddelande till L i den kondoleansbok som skolan lagt vid minnesbordet. Vi pratar och pratar och pratar.  Han beskriver i detalj vilka kläder L brukade ha på sig och hur han kunde sprang snabbt och alltid, alltid klättrade högst. Att han var som en apa, liten och smidig. Att han kändes så fri. 

Ett litet liv

Det är söndag kväll. Jag sitter för ovanlighetens skull ensam uppe. Min man och jag har haft en trött och sliten helg och han har gått och lagt sig tidigt. Min telefon ringer en gång var tionde minut, från 08-nummer jag inte känner igen. Jag googlar numret men hittar inget alls, så svarar inte. Strax innan 22 får jag ett sms från mitt äldsta barns rektor som ber mig att kontakta henne omedelbart. Jag ringer upp och får det värsta värsta berättat för mig. 

Ett barn är dött. 
En fruktansvärd olycka. 
Imorgon kommer det vara krisstöd på skolan. Man får komma när man vill, gå när man vill. 

Jag kan inte inte säga något alls för jag bara gråter dämpat i min ände av telefonluren. En vän till min son som han känt sedan förskolan finns inte mer. Han. Finns. Inte. Mer. Tre kvarter bort tvingas en familj se allt gå i kras. Allt allt allt. Hur ska man kunna bära detta? När vi lägger på kommer en djurisk förtvivlad gråt ut ur min kropp. Jag väcker min man och vi sörjer tillsammans och lägger upp en plan för att berätta för våra (lill-)stora barn. 

Det är inte första gången vi får berätta för vår son att ett barn, en liten vän, har dött. Vi har gjort det en gång förut. Det är fruktansvärt. 

Vi tar en lugn morgon, vi tänder ljus och vi berättar. Min son vill inte prata om det. Min äldsta dotter vill prata mer och jag märker att min son håller sig i närheten och lyssnar på vårt samtal. De är sig själv trogna. Resten av morgonen sitter jag nära min pojke och finns där ordlöst, så som han helst vill ha det nu.

Jag går med mitt barn till skolan så han är där till första rasten. Min son vill – precis som jag vetat hela tiden – att jag ska gå direkt men jag märker att hans kompisar kommer och cirkulerar kring mig och vill prata så jag stannar och lyssnar, bekräftar deras tankar, minns med dem och svarar på de frågor där jag har ett svar att ge. Solen skiner och värmer, fåglarna kvittrar och vårkänslan är stark och närvarande. De är så fina, pojkarna. Det är så mycket liv i luften. På skolgården är flaggan på halv stång. Ett barn har dött. När skolan ringer in går jag hem. Gråter bakom solglasögonen. 

”I hope you bleed soon”

Vad är det som gör att man vissa månader blir heligt förbannad och folkilsk extra allt av PMS och ibland – som denna månad – bara fylls upp av rixångest? Jävlar vad jag mår nu alltså. Fuck. Så mycket inre stress och exakt noll komma noll förmåga att hantera den. Skulle behöva dricka vin till frukost.

Eternal sunshine

Det har varit en riktigt seg vecka post-covid. Jag har varit så slut att jag somnat vid nattning av barnen och blivit jublande glad för inställd middag på stan och besök på fotografiska. Så trött. Samtidigt som detta har min yngsta solskensunge gått in i nästa utvecklingsfas, den där goa som alla våra barn hamnat i vid 2,5 års ålder då de är maxat arga och bestämda och kränkta och vill bestämma ALLT själva. Fördel den här gången: vi har gjort det förut, vet att det kommer att passera och att allt kommer att bli bra. Nackdelen den här gången: vi har gjort det förut och är lite… slut.

Det finns också en påtaglig sorg i denna fas den här gången. För nu stängs dörren för alltid till att ha en liten gullig person här hemma som alltid alltid alltid lyst som solen när man kommit ner för trappan, och som sedan kastat sig in i ens famn med helöppet hjärta. Nu stängs dörren till det lilla barnets självklara enkelhet i glädjen/tryggheten/lyckan, den som är så indragande och smittsam att till och med den suraste av vuxna känner hur hjärtat mjuknar. Från och med nu blir alla känslor mer komplexa, så även kärleken till föräldrarna. Vi kan fortfarande vara bäst, men också absolut sämst och orsaken till all frustration. Och det är som det ska vara, JAG VET DET, men det är också något så fantastiskt fint med den där rena kärleken som små barn ger och nu när jag stänger dörren för tredje gången med vetskapen om att det inte kommer någon ny bebis så gör det lite ont. Kommer på mig själv ofta med att se fram emot barnbarn? (När till och med en tyst förhoppning om att de egna barnen ska bli unga föräldrar?) Är denna längtan rimligt vid 39-års ålder? Mmm. Det låter normalt. 

Livet i karantän

Vi har haft en bra vecka, trots sjukan. All feber har lättat och fyra av fem dras nu bara med förkylningssymtom. En av oss tycks till och med vara helt frisk, praise be. Men lindrigt har det ju inte varit. Det vi hunnit med av symptom är hög feber, massiv huvudvärk, kräkningar, hosta, muskelvärk, snuva, halsont och allmän matthet. Lite olika symptom för alla, och lite olika intensivt. 

Överlag har det verkligen varit en fin vecka. Skärmtiden har varit obegränsad och vi har vilat mycket. Mest har vi, som hela den senaste månaden, tittat på Encanto och lyssnat på musiken från Encanto. Är galen i den och har tänkt mycket på representation. Det som mina barn nu får tillgång till men som jag under hela min uppväxt har fått sakna. Vikten av den framåtrörelsen är enorm.