Övergång

Under vintern/våren har vi börjat rensa ut och sälja av babypryl efter babypryl. Det är liksom definitivt stopp nu, alla våra barn är verkligen här. Jag trodde att det skulle kännas mer, på ett sätt, men samtidigt arbetar jag intensivt med tanken (och ser fram emot att uppleva en tvååring utan att samtidigt vara gravid med ett småsyskon). Jag har verkligen försökt att förbereda mig väl och allt som var oändligt pirrigt med första barnet – att gå in i en barnvagnsbutik, köpa små små kläder från bebisavdelningen, gå till MVC, ladda ner en gravidapp och köpa mammabyxor – har av naturliga skäl ej varit lika pirrigt med barn nummer 2 och helt vanlig praktisk vardag med barn nummer 3, vilket såklart hjälper till. Tillåter jag mig blir jag dock djupt nostalgisk när jag tänker på att bädda en liten säng inför en bebis som komma skall, tvätta upp små bebiskläder och föra namnlista i mobilen. För att inte tala om det fysiska. Känna värkar. Föda barn. Lägga en ny liten silkesapa till bröstet (något jag tidigare aldrig har suktat efter, men som nu får hjärtat att ömma så inni bara jag ser en bild av det eller tänker på det). Men jag känner också, innerst inne, att min barnlängtan är stillad. Jag har tre fina ungar. Namnlistan i mobilen slutades fyllas på i samband med att yngsta föddes. Det finns ingen önskan efter fler barn, alls, men absolut en längtan efter att få vara med om vissa saker igen – och det får jag väl helt enkelt lära mig att hantera.  
 
Och på tal om att lägga en nyfödd till bröstet. Nu är det ett halvår sedan jag ammade för sista gången. För sista gången I MITT LIV. Jag har aldrig varit ett stort fan av amning eller tyckt att det varit särskilt mysigt eller speciellt. Mest har jag tyckt att det är ett praktiskt sätt för barnet att få mat och ett praktiskt sätt för mamman att få en liten chans att gå undan och amma/vara i fred. För någon månad sedan testade jag dock att klämma på brösten för att kolla om det kom ut någon droppe kvarglömd mjölk, vilket det ej gjorde. Helt naturligt och ej särskilt förvånande. Men det som förvånade mig var att det växte fram en liten sorg i mig. När jag slutade amma mitt äldsta barn kändes det som att jag fick min kropp tillbaka. Nu känner jag snarare att kroppen tappat sin funktionalitet. Att jag är med om en förlust, kanske likt känslan vid klimakteriet? Är så tacksam över att kroppen gjort och gött tre små liv, men det är märkligt att hantera att produktionsfasen är över och att jag nu går in i förvaltarfasen (vilket är helt tvärtom vad vänner i min ålder känner som inte har fått det eller de barn de önskar och hoppas, och som i allra högsta grad ej lämnat produktionen bakom sig). Men kanske är det bra för mig att hantera (och sörja?) detta färdigt nu, så att jag i klimakteriet kan fokusera på annat sexigt som det rent praktiska med brist på hormon och humörsvängningar? Ja om detta kan man fundera.

Purpurvågor

På dagen ett år sedan jag publicerade något här. Har nog några inlägg sparade som utkast men som aldrig blev till. En så här lång paus har jag och bloggen aldrig tidigare haft.

 
Jag är 38 år nu. Snart 39. Alla barn är här och en ny era öppnar snart upp sig. Vill gärna ha kvar utrymmet att skriva om saker som händer (såhär i... medelåldern?), även om det känns märkligt att mina tankar går att spåra bak till 2007. Klarar man av att ha allt det på en och samma plats? Känns som svunna märkliga tider. Men allt det som hände och kände och tänktes då ledde fram till allt detta som är jag och som är mitt nu. 

Valborgsmässoafton är en minnestät dag. En bästa väns födelsedag. Ett evigt planerande av den perfekta dagsfyllan i Uppsala. (Med tillhörande bilder från vad man trodde skulle se ut som en härlig, skön, solig och grön vårdag men som varje år visade sig enbart se kall, kal och gråbrun ut?) Vintern rasat osv. En bra dag att starta om, igen. 

Godis

Jenny skrev om lösgodis och nu när jag har bloggångan uppe (hehe, stärkt av gårdagens blogginlägg) så hoppar jag på temat.

Min man älskar lösgodis och jag älskar det med honom. Det känns rart och lite mysigt när allt annat just nu är väldigt vuxet. Hos oss är barnen inga godisälskare annat än i teorin. 5-åringen gillar choklad och klubbor och 3-åringen gillar klubbor plus att smaka på godis och sedan säga att pappa ska äta upp det. Vi har länge envisats med att ändå ge barnen lördagsgodis (but why?) men när vi upptäckte att storbarnet bara åt en godis för att sedan spara resten i en 3-literspåse gömd i garderoben som en hemlig skatt drog vi ner godiset till en klubba var. Och om lust finns får de även en dumlekola. Eller en 2-rutorsplopp. De tycks vara självreglerande än så länge. Själv är jag inget godisfan, men ska det ätas lösgodis vill jag ha sura mjukisar och choklad. Inte för att min preferens  är relevant just nu ändå eftersom min ammade bebis är mjölkallergiker och jag därmed lever ett fattigt, fattigt, chokladfritt liv. Allt för barnen. Hepp. :(

Corona-dagbok: 29 april

Och så gick visst hela april? Allt det här konstiga otäcka har börjat bli vardag. I Sverige har 2 355 människor avlidit av Covid-19 (det släpps ny statistik om fem minuter men orkar ej vänta in det). Minns när det var 5, 17, 36 osv. Det är som att en evighet passerat sedan dess. Mycket av min dagliga ångest har övergått till sorg och i perioder längtar jag intensivt efter det ”gamla livet” och försöker leda bort tanken från att helt sjunka ner i ledsamhet över all den tid jag känner att jag förlorar.

Mitt mellanbarn fyllde 3 år den 6:e vilket vi firade här hemma utan gäster. Det kändes väldigt konstigt för oss föräldrar, men för 3-åringen var det ändå en spännande och rolig dag. Ungefär samtidigt började bebisen att krypa framåt – hurra! Har alltid haft en svaghet för krypande/ålande barn. Det är så mysigt att plötsligt känna en liten hand som drar en i byxbenet när en står och pillar med något i hallen. Men är du här nu lilla vän? Lämnade jag inte dig i ett annat rum precis? Åh så tacksam jag är för den lilla solstrålen till bebis! Och för den vilda treåringen. Och för den kloka femåringen med myror i brallan. När jag tittar på barnen och inser hur snabbt de växer och utvecklas blir det än mer uppenbart hur sorgsen jag känner mig över att vi inte kan träffa mor- och farföräldrar. Orkar knappt ta in att det nog är ett år bort. Minst. Bebisen kommer inte vara bebis längre när det sker. :(((((( Fy jävla fan. Det är för hemskt alltihop.

Corona-dagbok: 2 april

Dagboken är eftersatt. Tiden går. Mars känns som tusen år lång och nu är det april. Min man har börjat jobba igen efter 6,5 månad gemensam föräldraledighet, men han jobbar hemma. Det är okej, men inte toppen. Han jobbar många kvällar i veckan nu för att ta igen de timmar han missar när hela familjen är hemma och arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag känner mig väldigt slut. Hinner inget på dagarna just, och på kvällarna är jag så trött. Kollar nyheter och sen inte mycket mer. Det ligger en konstant anspänning i luften som tär. Vi träffar nästan ingen men barnen går fortfarande på sin älskade förskola. Imorgon är sista dagen innan tio dagars påsklov. Jag fantiserar om stunden när vi ska få träffa barnens mor- och farföräldrar igen. Till hösten kanske? Eller är det längre bort? Närmre känns det inte. April ska bli ansträngt i Stockholm, det sägs på presskonferenserna nu. Sjukvården går redan på knäna. Viruset ska ha spridit sig in på många äldreboenden och när jag tänker på det vill jag gråta. Försvarslösa stackars gamlingar. Så jäkla hemskt.

Det är sol och det är storm och det kommer snö och sedan sol igen. Våren går långsamt i år. Den kom tidigt men snödropparna och krokusarna blommar fortfarande på vår eftersatta gräsmatta och häcken har hållit på att slå ut i många veckor. En vanlig vår sker det över en helg. När tanken nuddar vid ett eventuellt utegångsförbud får jag våldsam klaustrofobi.

———
282 avlidna av covid-19 i Sverige enligt Folkhälsomyndighetens senaste uppdatering.