Dagboken är eftersatt. Tiden går. Mars känns som tusen år lång och nu är det april. Min man har börjat jobba igen efter 6,5 månad gemensam föräldraledighet, men han jobbar hemma. Det är okej, men inte toppen. Han jobbar många kvällar i veckan nu för att ta igen de timmar han missar när hela familjen är hemma och arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag känner mig väldigt slut. Hinner inget på dagarna just, och på kvällarna är jag så trött. Kollar nyheter och sen inte mycket mer. Det ligger en konstant anspänning i luften som tär. Vi träffar nästan ingen men barnen går fortfarande på sin älskade förskola. Imorgon är sista dagen innan tio dagars påsklov. Jag fantiserar om stunden när vi ska få träffa barnens mor- och farföräldrar igen. Till hösten kanske? Eller är det längre bort? Närmre känns det inte. April ska bli ansträngt i Stockholm, det sägs på presskonferenserna nu. Sjukvården går redan på knäna. Viruset ska ha spridit sig in på många äldreboenden och när jag tänker på det vill jag gråta. Försvarslösa stackars gamlingar. Så jäkla hemskt.
Det är sol och det är storm och det kommer snö och sedan sol igen. Våren går långsamt i år. Den kom tidigt men snödropparna och krokusarna blommar fortfarande på vår eftersatta gräsmatta och häcken har hållit på att slå ut i många veckor. En vanlig vår sker det över en helg. När tanken nuddar vid ett eventuellt utegångsförbud får jag våldsam klaustrofobi.
———
282 avlidna av covid-19 i Sverige enligt Folkhälsomyndighetens senaste uppdatering.
2 kommentarer:
Förhoppningsvis långt mycket tidigare än ett år!
Anonym: Tror du? Jag tänker att vi inte kommer ses förrän det finns vaccin (och att det kommer att dröja), men jag vill EXTREMT gärna ha fel gällande detta!
Skicka en kommentar