Min upplevelse av amning

Har läst och lyssnat en del om amning och flaskning på sistone. (Av en slump, inte för att jag är specifikt intresserad.) Made me think. Provade att trycka på mina bröst igår för att kolla om det var någon mjölk kvar, och det var det? Så sjukt. Tog bort sista amningen för 3 månader sedan eller något. Undrar hur länge det stannar kvar? Tänk om jag blir gravid en tredje gång och mjölken redan är där? Vore ju drömmigt. Avundas annars de som har mjölk från början. Verkar så bekvämt. Jag har hittills varit en sådan som får kämpa ett par veckor-ish för att få det att komma mjölk och för att amma smärtfritt, men därefter har det fungerat bra. Någon ”grädde i tuttarna” har jag ej, det sprutar heller inte ut något överflöd och jag droppar inte i vikt av det, men ungarna har kunnat växa och vara nöjda av det allena ändå. Jag har dock aldrig njutit av amning. Jag har heller aldrig känt mig deppig eller ångestfylld kring det, men verkligen aldrig tyckt att det är speciellt. Inget gos eller mys eller götte-hormoner. Mat och matning bara, ingen ”fin” stund, bara liksom praktiskt. Har upplevt det som att ungen tänkt lika. Det har varit lätt att bestämma villkoren (när) och lätt att sluta. Oftast har jag ammat med mobilen i handen, och bebisen har käkat och sedan släppt. Inget mer med det. Känns som jag är ett undantag, eller så pratas det inte om det. Känner mig i alla fall lite freaky i det här med att matning av bebis är noll komma noll procent speciellt för mig, när allt annat med bebisar typ är det. Hur tänker ni?

OBS. Att se sina barn käka mycket mat (oavsett vad) är dock alltid en njutning för mig. Mmmm, mätta barn. Stort hjärta på det. 

Bida sin tid

Det är svårt att rensa huvudet nuförtiden. I bakgrunden snurrar ständigt frågan om det tredje barnet. När undrar kroppen? När undrar själen? Nu svarar tanken först, för att sen tänka tusen om och reservera sig och förbereda för att inget mer barn kanske kommer trots att en vill. Men oavsett vad är det inte nu. Det är sen sen sen. Inte nu! Inte nu.

Jag noterar att jag lyssnar på förlossningspodden igen med nytt intresse. Har aldrig slutat lyssna, men den kändes inte lika angelägen för mig efter det att lilla var född. Nu lyssnar jag annorlunda. Funderar över hur det kan bli. Tänker mycket på missfall. Att jag varit förskonad hittills. Att det måste vara min tur nu, att jag borde förbereda mig inför det. Samtidigt tänker jag att jag denna gång (om det blir) verkligen vill vara glad i förväg. Inte hålla det hemligt till vecka 30. Inte avsluta varje mening om graviditeten med ”om det nu blir ett barn”. Vara en sådan där glad och lycklig förälder som jublar vid vecka 12, ja helst redan vid plus-tecknet på stickan, förlitar sig på alltet. En sådan som lägger upp en bild från UL eller på växande mage på Insta. Om jag nu kommer dit. Kanske blir jag aldrig mer gravid.

Tänker också mycket på tiden. Hur stressad jag känner mig. Vill komma in i mitt nya jobb, men eftersom jag jobbar deltid tar det tid att greppa allt, tid att bli duktig igen. Känner mig så junior vilket verkligen är en utmaning. Men det är rätt väg, jag vet det. Måste vänta ut, läsa på, lyssna och ge mig själv tid. Om ett år sitter det nog. (I alla fall bättre.)

Vill gärna ta ett körkort också, men vet i nuläget inte ens vilken pedal som är bromsen. Tänker att jag ska börja i sommar, ta tusen körlektioner i höst och sen köra upp. Tänker att det är bra att jag säger det till alla, att det ger välbehövlig press, sätter dagordning och riktning, visar vad som är beslutat. Jag ska ta körkort i höst, nu har ni också hört det. Och innan körkort ingen graviditet. Är rädd för att känna mig låst i förorten under en till föräldraledighet med två barns tider att passa på förskolan. Vill vara mobil. Är egentligen inte alls sugen på att vara hemma igen en längre tid, det har runnit lite för lite vatten under broarna, det var för nyss...

Men ändå längtan efter den tredje. Efter ett till syskon till mina två små-stora.

Och jag då, som fyller 36 år i sommar och som funderar över exakt hur mycket fertiliteten droppar vid 35. Önskar mig facit.

Ett år!

Det är lite svårt att skriva ett inlägg efter det förra, men solen skiner, barnen skrattar, jag och min man bråkar om skitsaker och livet fortsätter snurra på utan paus och så fungerar det liksom för alla och det är okej. (...säger jag till mig själv eftersom jag dragits med en del dåligt samvete sedan allt hände.)

I helgen fyllde min lilla 1 år! Kan ni fatta? Hej hopp vad snabbt det gick! Hon är så otroligt himla härlig nu, pratar hela tiden och är så gosig och gullig att det inte är klokt. Det i kombination med våren (ja för nu är den här right?!) gör att jag för första gången sen jag gick tillbaka till arbete är DJUPT avundsjuk på min man som får vara hemma om dagarna. Åh vad jag vill det! Men det är bara att kötta på fram till sommaren. Och det går ingen nöd på mig. Maj är fullt av röda dagar och jag är ju redan ledig på fredagar så det ordnar sig, jag vet det. Men ettåringar är så gulliga! Och våren sen, älskar den! Min bästa årstid är nu när jag fortfarande vill vara i solen (tål helt ologiskt värme asdåligt) och kan låta tanken vila i att allt ligger framför mig. Mitt sentimentala hjärta blir vanligtvis lite deppigt redan vid midsommar så nu ska denna morsa carpa skiten ur april och maj.

Läste igenom inläggen från april förra året, när hon var alldeles ny min minsta. Känns som hundra år sedan jag inte kände henne. Fattar ingenting av någonting.

En påsk, ett litet liv

På onsdag eftermiddag, dagen innan påskhelgens start, börjar mailen ramla in. Brådskande mail från förskolan. Det tar en stund att förstå vad som står. Vi är mitt uppe i påskhandling, jag, min man och min lilla och försöker hitta små små godisbitar som ska passa in i Hs lilla påskägg vilket då i stunden känns otroligt angeläget. Mailen som strömmar från förskolan har utropstecken och VIKTIGT i statusraden. Ett barn på förskolan har insjuknat i en allvarlig bakterieinfektion. Alla barn på Hs avdelning måste genast få antibiotika. Pronto. Krismöte följer och fler mail från förskolan. Min man kommer från mötet och säger att det inte känns bra. Att de undvek att prata om det sjuka barnet på ett sätt som fick honom att få ont i magen. Vi bestämmer oss för att H ska vara hemma från förskolan med pappa och lillasyster dagen därpå, undvika risk och så vidare. Jag googlar bakterien och blir rädd. Den slår mot barn, ungdomar och unga vuxna och det är otäckt att läsa nyhetsrapporteringen. I informationen vi får från smittskyddsläkarna via förskolan är det viktigt att vi är observanta på alla symptom som tyder på sjukdom, att vi ska åka in till sjukhus för kontroll redan vid 38 graders feber, att detta är av högsta vikt.

Precis innan vi går och lägger oss kommer det sista mailet. Skrivet i sorg. Det sjuka barnet på Hs avdelning har avlidit står det. Hans namn står där, hans lilla namn, men han finns inte mer. Lilla lilla han. Jag står i köket när jag läser det och allt rasar. Jag kvider, hyperventilerar, råmar som ett djur. Den yttersta gränsen. Barnen! Det stackars barnet! Familjen! Alla föräldrars största mardröm.

Morgonen efter tar vi H till vårdcentralen. Vi möter föräldrar till mitt barns vänner, och alla barn. Stämningen är tät, allvarlig. Vi vuxna byter blickar, jag blinkar intensivt för att tårarna ska hålla sig på rätt sida, men vi säger nästan ingenting. Säger vi något alls? Minns ej. Jo ett ”we haven’t told him yet” framviskat över de handhållande barnens huvuden, och en nick och ett tyst ”inte vi heller” tillbaka. H får vägas, det tas temp i örat och sedan får vi en uppmätt dos av antibiotika att ge via munnen med hjälp av en spruta. Han sväljer utan protest. Bredvid argumenterar rädda föräldrar med vårdpersonalen om varför bara det ena av deras barn får antibiotika. Det är så läskigt alltihop. Folk är rädda. Vårdpersonalen håller hårt i sina listor och säger lugnt att endast de barn som står med på listorna får antibiotikan. Doserna har budats över med taxi, och det finns bara antibiotika till de barn som gick på samma avdelning som den sjuke. Men de har kontroll på läget säger de.

Jag åker till jobbet och ramlar in sent på ett möte. Börjar gråta när någon frågar hur det är. Det lilla barnet! Som inte finns mer! Min chef tar med mig till jobbprästen och jag pratar med henne i telefon. Jag sorterar tankarna och inser att jag inte är rädd för att H ska få samma bakterie. Litar på smittskyddsläkaren, litar på den svenska vården. Men barn får inte dö! Och hur berättar man för sitt barn som fortfarande tror att döden bara kommer när en är gammal och trött att en liten vän på förskolan också dött? Prästen säger det jag själv tänkt. Inga omskrivningar, rak och ärlig kommunikation, en öppen famn, närvaro.

När vi berättar för H biter han ihop. Kroppen blir spänd och frustrerad. Ledsen men utan gråt. Han börjar dra sig i håret, drar tills det går av. Det har han aldrig gjort förr. Han drar av tussar av sin långa lockiga lugg och jag känner igen mig i honom. Yttre smärta för att hindra den inre att ta över. Han säger att medicinen var äcklig, att han inte vill ha tagit den, att vårdpersonalen ska ta medicinen själva, att han vill vara död han med. Allt är hemskt och svårt. Sen släpper det, han leker vidare, skrattar, är som vanligt.

På kvällen drabbar det dåliga samvetet mig för första gången med full kraft. Hur jag kan ha utrymme att glömma bort vad som hänt, leva på som vanligt, skratta, se på serier, medan en annan familj i området fått sitt liv raserat. Hur orättvist det är.

För H går reaktionerna i vågor, men vi kommer framåt. Under långfredagen när det kommer på tal inser jag att han tror att inte bara ett barn dött utan även en pedagog på hans avdelning. Han blir arg när jag först inte förstår vad han menar när han säger att x också är död, men när vi väl rett ut det märker jag att han blir lättad. En död är tillräckligt mycket död för den lille att ta in.

Påsken fortlöper, distans skapas och under påskafton får vi ny information från smittskyddsläkarna. Det verkar vara en annan bakterie och vi behöver inte längre vara alerta på första symptom. Först blir jag lättad, glad, som om historien skrivits om och inget av det hemska hänt. Sen inser jag att barnet, han är fortfarande död. Inget har förändrats. Han är död, världen är upp och ner och en familj som lever i samma cirklar som vi går igenom sitt livs värsta mardröm. Det är mycket känslor, och samtidigt lite känslor. Livet bara levs på. Vi skrattar och har det som vanligt. Jag får dåligt samvete varje gång min tanke nuddar vid den andra familjens situation och förlust.

På måndagskvällen, annandag påsk, vaknar H till och har hög feber. 39,1 är det först och sedan stiger det under en halvtimme till 39,5. Vi söver om honom i vår säng och tassar sedan ut till hans rum för att diskutera läget. Hur gör vi nu? Borde vi ta honom till sjukhus? Men det är väl bara lite vanligt virus? Inga konstigheter? Eller? Kan vi vara helt säkra? Min man ringer vårdguiden som känner till situationen med det avlidna barnet, men operatören i andra änden har inte fått den sista informationen om att det inte är den först antagna bakterien, utan något annat. Samtalet tar tid, men till slut kan de enas kring en gemensam bild av läget. Vi behöver inte åka till sjukhus, men kan om vi vill. Om vi är för oroliga. Sjukvården har förståelse.Vi samtalar vidare i natten. Beslutar att inte åka in. Att de har kontroll på läget. Att han fått antibiotika och att det inte är den bakterie de först trodde och kusinen vi träffat i helgen faktiskt varit sjuk. Att det går att lita på sjukvården. Att vårt barn inte kommer att dö nu. Att vi fattar rätt beslut.

Jag somnar. Förlitar mig på ödet. Hur vågar jag ens? Hör H hosta i rummet intill på morgonen. Andas ut. Hans feber har gått ner och vi lever allihop. Livet är gott. Livet är fruktansvärt.

För ett år sedan...

...var jag höggravid med min lilla skruttla! Kan ni fatta? Vilken spännande tid det var ändå! Det känns dock som hundra år sedan minst. Vi hade inte bott i vårt hus i ett år ens, och inget visste vi om den lilla vi väntade. Eller det liv som väntade. Nu ett år efteråt minns jag knappt vilket liv vi hade. Att vi bara hade ett barn? Så ofattbart.

Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.

Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?

Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.

Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?