Barnen, livet och medelåldern

Jaha, vad händer här då?

Min lilltjofsa fortsätter att vara världens enklaste bebis vad gäller sömn och mat och humör. Men nu interagerar hon mer! Ler och snackar och sparkar och har sig! Hemskt hemskt gulligt. Det är så lugnt och härligt och njutbart att bara vara hemma med henne. Och tyst! Älskar tystnaden mer än typ allt?  Har blivit min egen mamma som suckar av njutning när tv:n eller radion stängs av. Som jag ogillade det beteendet när jag var yngre, och vips så blev jag visst så själv... Men jag fyller alltså 35 i sommar! 35?!!! Hallå där du medelålders kvinna med två barn, boendes i norrförort och iklädd rediga trosor köpta på KappAhl(!)! Att det ens är jag? Alldeles nyss (well) bodde jag ju på söder och gick på klubb i tights med mer hål än tyg och samlade på spetstrosor! Life.

Åter till barnen. Min stora växer och frodas och utvecklas han med hehe. Jag slår rekord i att hitta strategier för att dagarna ska flyta på utan konflikt eller protest. Typ säga – som att jag inte bryr mig – "efter det att du har kissat kan vi gå till (hans högt älskade) förskolan". Inte "gå och kissa nu, så går vi sen", eftersom det ALLTID leder till tusen "jag ska bara..."-aktiviteter vilket vårt morgonschema (och mitt tålamod) inte pallar. Alternativt svarar han "mmm, fast inte nu mamma, kanske senare" på alla förslag om vad vi ska göra, och när jag ska prata allvar med honom har den lille snart tre år-tonåringen börjat svara "vaaa?" på allt jag säger, helt tyket. Aja. Sen utvecklar han allt mer civiliserade sidor också, det ska sägas, som i natt när han vaknade till och ba, "pappa, kan jag be och få vatten?" istället för "paaaaappa, jag vill ha vaaatten!!!" som det tidigare kunde låta. Gud, älskar ju ihjäl mig på den där intensiva, roliga, fina ungen trots att han pratar hål i huvudet på mig och alltid ska leka högljudda polis- och brandkårslekar preciiis bredvid min lilla sovande bebis.

Nu sover i alla fall lillan och det är cirka 1,5 timme kvar innan huset fylls av högljudd lek igen av storbarnet, så jag återgår väl till tystnadsnjutet som den medelålders kvinna jag är. Ciao.

Dagens

Tips: För er som inte tittar än, men alltså se Master of None! Den här säsongen är så sjuuukt jäkla bra! Älskar manuset, stämningen, Aziz. Älskar! (Och alltså Love är en sådan skräpig serie i jämförelse,...)

Form: Maj fortsätter förövrigt att leverera (not!!) och jag har dragit på mig någon jäkla mastodontförkylning vilket kraftigt reducerar min inre pepp och livsglädje. Det känns som att hjärnan ligger löst inne i skallbenet och bara skramlar omkring. Ej optimal känsla. Och snart är det helg också och vem kunde tro att vardagarna skulle förvandlas till återhämtningens tid, men så är det nuförtiden. Måste bli frisk till helgen.

För intresseklubben

Vilken jäkla amningshunger som drabbat mig! När jag var preggo åt jag typ som vanligt, d.v.s. frukost, lunch och middag men kanske också en(!) liten frukt på eftermiddagen för att stilla "gravidhungern". (Vem var jag?!) Nu vill jag ha mellanmål mellan VARJE måltid och då duger inte något himla syrligt äpple heller, nä något redigare måste det vara. Är hungrig heeeela tiden.

En annan grej som slagit om helt är kissnödigheten. I slutet av graviditeten var jag kissnödig ungefär jämt men gick jag på toaletten kom det typ... en droppe. Trots att jag drack massor. Nu är jag, trots att jag dricker massor, ALDRIG kissnödig, men när jag väl går på toaletten kissar jag också massor.

What's up kroppen?

Snälla lilla krumelur

Alla hennes små babyrörelser, när en lyfter upp henne sovande och hon har benen uppdragna mot magen och armarna över huvudet, när hon grodsover ovanpå mitt bröst eller när hon sträcker på sig på det där speciella sättet som nyfödingar gör – nä jag orkar ej med nivåerna av gull och hjärtknipet hos mig det orsakar. Kanske det absolut finaste jag vet.

Fjärde veckan

Lillan har de senaste dagarna piggat på sig, är mer vaken när hon är vaken och har börjat le lite lite. Åh! Visst är det skönt med en bebis som sover hela dagarna och nätterna, men det är ju otroooligt mysigt när de blir mer en person så att säga. Lilltusslan min, hjärtat växer. 

Har haft lite ångest denna vecka över hur lite fokus hon fått jämfört med vad H fick i samma ålder, och hur mycket H får nu. Hon kräver så lite och är så väldigt chill hittills vilket gör vårt liv enklare men samtidigt är lite sorgligt? Har fasat lite för månadsbrevet jag ska skriva till henne. Att det blir kort. "Du är så lätt och cool." H som var vaken och pigg även första månaden hade vi ju en helt annan koll på, och det har känts som att vi inte känner henne och att det är vårt fel. Aj. Kanske är det hormonellt vad vet jag, eller så är det såhär det är när en får barn nummer två. Hon får bara hänga på och när hon sover sitter jag ju aldrig och tittar på henne, utan är upptagen med H eller med mobilen eller hemmet eller kaffekoppen. Och hon sover som sagt mycket. Men men, än finns tid att lära känna henne. Och än finns tid för att hon ska kräva mer av mig. 

På lördag blir hon en månad och på måndag börjar min man jobba igen. Tycker det senare ska bli spännande och kanske också lite skönt hehe... Behöver egentid känner jag. Tänk förresten om jag hade vetat när jag var hemma med första barnet att jag två och ett halvt år senare skulle tycka att det klassades som "egentid" att vara hemma med en bebis!

Sammanfattningsvis har denna första månad med två kids varit jäkligt fin och förvånansvärt lätt. Vi har fått sova, äta och dricka kaffe i lugn och ro. H tycker om sin lillasyster, och vi föräldrar tycker fortfarande om varandra (även om jag skäller en del...).  Och så tycker vi om henne, den lilla eftersatta.