Inskolning

Det var visst en skrik och panik-lämning idag, andra dagen han skulle lämnas själv på förskolan. Darr på underläppen redan vid ankomst, som sedan blev till hopplös gråt. Jag slapp ju vara med om det men min man lät ledsen och matt på rösten när vi talades vid någon kvart efteråt. Jag själv kan knappt tänka på annat efter rapporten.

Lille lille vännen min. Mitt glada lilla flams till barn. Min pladdrande, röjiga, busiga unge med kavat uppsyn och glitter i blick, som vid min mans uppföljande oroliga telefonsamtal till förskolan blev beskriven som att han varit ”sur” en stund, men nu okej. Och igår var han tydligen ”arg” en stund, men sedan okej. Är du arg lilla gos? Sur? Får du vara ledsen? Aj mitt hjärta.

Skiftet

I detta nu håller mitt kid på att skolas in på sin förskola, medan jag samtidigt sitter här på min kontorsstol och redigerar någon webbsida och har NOLL koll på vad som händer och hur personalen är och vad som äts och så vidare in i oändligheten. Det är rätt märkligt. Än så länge är min man med, men på måndag är det meningen att vi ska släppa sargen och liksom lämna honom där, och sedan leva vidare utan att ha minsta aning om hur han har det på dagarna. WHAT?!

Eller jo, min man kommer fortfarande att ha lite lite koll eftersom han lämnar och hämtar (han ska jobba deltid i vår), men för mig kommer det att vara vakuum. Jag brottas med hur jag ska hantera det här, kontrollfreak som jag är. I min vardag blir det typ ingen skillnad (eller?). Jag kommer att vinka hej då till lillen hemma innan jag går till jobb, och han kommer vara hemma igen när jag väl ramlar hem från jobbet vid femsnåret. Så jag skulle kunna leva i en fantasivärld om att allt är precis som vanligt om jag vill, utan att någonsin ta in förskoleverkligheten (minus all VAB som alla pratar om*). På ett sätt, ett säkert helt orimligt sätt, känns det enklast att göra så. Lillen börjar föris och jag lever på i den medvetna villfarelsen om att han är hemma med sin pappa. Tanken lugnar ju en person som jag, som antingen vill ha full kontroll, eller ingen kontroll alls. Men om det är rätt? Nej det är nog inte det.

Igår låg det en lapp om luciafirande på köksbordet. Så var en där. Vad fort det gick.





*Mitt barn har alltså varit sjuk EN gång (tredagarsfeber) hittills i sitt sextonmånadersliv. NO JINX!!!!

Förskola forts.

Tack snälla ni för alla kloka tankar angående förskola! Vi bytte. Efter att ha kontaktat alla privata alternativ utan att få napp ringde vi i panik till Stockholm stad och blev erbjudna den enda lediga plats som fanns i vårt område ("behöver ert svar inom tre timmar"). Och efter en mil lång chattråd med snälla Schmarro (hjärta hjärta) som gav så jävla bra input och kände folk som hade ungar på typ ALLA förskolor runt om vårt hus, så slutade det upp med att vi tackade ja till den erbjudna platsen längst ned på Katarina Bangata. Där heter all förskolepersonal som de hette när jag gick på dagis (tänk Berit, Gun, Inga-lill). Det fanns flera små rum med grejer i(!), grus på golvet (verkar ej gå att undvika) och teckningar på väggarna. Och det allra viktigaste: personalen och barnen tycktes gilla att vara där. Det får bli bra helt enkelt. Nästa vecka börjar lillen.

BOYS

Efter tips från Felicia och Amanda hetssåg jag alla avsnitt av Boys på SVT Play igår (kanske tusen år efter alla andra) och älskade serien? Jo men gjorde nog det. Blev så jävla sentimental dock. Allt låg så nära mig själv: 2007, 2008, 2009, 2010. Jag var ofta Victor. Minus musikgrejen. Och Victor var till utseendet en av eller alla de män jag träffade då. Och alla gator i serien var mina kvarter, och alla uteställen likaså. Ja den kändes. Så tips till er som var som jag och som inte redan sett.

Kris och panik

Var på besök på den förskola vi fått plats på till min unge, och alltså, magkänslan skrek NEJ! Verkligen nej. Fick rixpanik. Känner alla så? Jag blev så ledsen att jag nästan grät. Så oinspirerande, sliten, fattig miljö. Det var så tomt, ingenting på väggarna, nästan inga leksaker, inga instrument vad jag såg till och riktigt slitna möbler. Ingen känsla, inget mys. Ingen värme. Avdelningen bestod av ett stort rum (vi pratar baracker här), där ena väggen var köksdel. Där skulle barnen leka, äta, mysa, ja liksom vara. Ett vilorum (där det kändes som att barnen enbart var på vilan?) och ett pyttelitet rum där det kanske fick plats kanske sex barn runt ett bord. I det rummet åt vissa barn, men det var egentligen tänkt som där en ska måla osv. En toalett i hallen där alla barn (14+14) byttes blöja på och där det också fanns en sådan där barntoalett. Var tvättar barnen händerna? Kan de ha vattenlek? Orkade inte ens ställa de mest elementära frågor för fick tunnelseende och ville bara därifrån. Ny personal sen augusti. Inget på schemat i hallen. Ingen kock. Har ju sett bilder på Insta från Schmarros förskolas veckomeny och alltså, det finns liksom inga likheter ALLS mellan Ivans förskola och den här. Känner mig så jävla jävla ledsen över detta. VILL INTE ATT MITT BARN SKA GÅ DÄR.

Jag förstår ju att min standard på fräschhet o.s.v. antagligen ej kan uppfyllas på en förskola, men är det verkligen såhär det ska vara? Jag har ju besökt några förskolor i mina dagar (nu var det i och för sig säkert fem år sedan sist), men jag minns det inte alls såhär? Jag var så himla pepp också, hade sett fram emot den pedagogiska verksamheten, tänkt att det blir kul för mitt barn. Nu kändes det bara som förvaring. Alla barnen var ute och lekte och kanske hade det känts annorlunda om jag hade sett hur de hade det när alla var inne, men jag vet inte jag. Har så mycket ångest att jag knappt står ut. Fan. Tänk om min unge ska valla omkring där på gården alldeles ensam? Tänk om hans glada, spralliga, nyfikna lilla själ blir kuvad av detta?

Vi budar lite på en ny bostad där ägarna vill ha snabb inflyttning. Får vi det går flyttlasset om en inte allt för lång framtid, och då får vi vara hemma med lilltussen ett par månader till. Det skulle ju lösa problemet. Men får vi det inte, vad gör vi då? Hur länge ska en vänta på andra platser? Ringa runt till privata förskolor? Hur gör folk?

Ni med barn, hur kändes det för er med er förskola? Är det någon som bytt? Är det någon som fick ett första dåligt intryck men där det sedan vänt? Hjälp en desperat här please!