Status maj 2011

Gud vad jag ångrar att jag knappt skrivit två rader i bloggy denna vår! För jag älskar ju den, och jag älskar möjligheten att kunna gå tillbaka i arkiven och bläddra i fyra nyanser av ångest. Sen 2007 har jag avreagerat mig här, hur galet? Crazy galet.

Det är i och för sig förvånansvärt lite ångest just nu. Dock hade jag en ångest-chock(!) i helgen! Har ett utslag i nacken som jag varit orolig för i några veckor och tänkt cancer, kan det vara cancer?, för att sedan i söndags få för mig att det var AIDS! Fullt utvecklad AIDS dessutom. Hej dödsångest och bankande hjärta. Kunde inte ens med de mest avancerade tankeövningar få bort den förlamande panikkänslan och gick därför till doktorn det första jag gjorde på måndagsmorgonen, och fick utskrivet salva att smörja morgon och kväll och så var det med det. AIDS-ångesten blev därmed lugnad, för den här gången.

Den numera ständigt närvarande kroppsångesten försöker jag bota med en fortsatt LCHF-/LC-diet, samt med tanken om att alla de där vårpromenaderna man talar så varmt om ska göra sitt till för 5 kilo ner, och en fyra centimeter i midjan. Det är trökigt att tjata om mat och vikt, men om någon är nyfiken så är det inte särskilt svårt alls att hålla denna kost tycker jag, dock lite trist i längden. Betyg hittills: 4/5.

Jag har det allt som oftast oförtjänt bra med mannen jag är kär i, och jag slås fortfarande helt regelbundet av tanken att jesus, hur hamnade jag mitt i allt det här göttiga?  För jag har aldrig varit med om något liknande. Han är bara där och är sig själv och liksom gudomlig i all sin enkelhet. Jag älskar honom men har inte sagt det till honom än. Oklart varför.

Sen var det inget mer.

Kungsträdgården blommar

Så gick april ändå. Jag tog mod till mig och rensade schemat från uppsats och fann att stressen lade sig. Att jag inte hajade det innan? Så mycket ångest jag kunde sluppit denna vår.

Nåväl. Firade påsken hos min killes familj och dom är helt mys och det känns som lyx att liksom få dom på köpet. Det är länge sedan nu jag var någons tjej, men det går rätt bra och rätt lätt hittills. Och det är roligt! Mest är det roligt.

Imorgon kör jag förövrigt igång med LCHF. Som ett direkt resultat av detta beslut hetsåt jag precis ur påskägget jag fick av min killes mamma i någon sista måltids-aktig känsla som totalt tog överhand över förnuftet. Ja men så kan man ju också göra.

Imorgon är det en ny dag, nytt liv, ny diet.

Jakten

Snart tror jag att jag kommer skriva ett inlägg om hur svårt det är att vara ihop med någon som på så många sätt skiljer ut sig från allt annat. Hur bra det är på ett sätt, och hur brutalt dåligt det är på ett annat. Hur förvirrad man känner sig. Hur man liksom inte klarar av att reda ut sina egna önskningar och viljor och gamla pirr och förälskelser. Vad var det då, det där gamla? Om det här är så här? Ska jag aldrig mer få känna så? Vad är det som betyder något egentligen och finns det ens en chans någonstans att man kan få alltihop på en och samma gång? Kan man vara jämlikar, ja i nästan överläge med den ro och den trygghet det medför, men samtidigt känna den där hänförande dragningskraften som drabbar en med någon där man känner sig underlägsen? Erövringskänslan, den åtråvärda. Kicken den ger, vad är det för något egentligen? Varför känns den alltid mest och starkast? Hur ska man veta?

Hello hybris

Och något var det igår, för fler än en lyste upp när de såg mig och jag fick mail på face på natten och har missade samtal på telen.

Hur glad är jag förresten över att jag inte längre mailar, sms:ar, ringer på fyllan? Att någon sitter och har teleångest, en annan har mailångest men - tadaa - ingen är jag! Lyckan i det.

Så kom dagen

Igår var jag på fest där alla var inklusive han halo-killen från förr som jag trodde var mannen i mitt liv och som verkligen inte var det, eller hade lust att vara det. Well. Jag har fasat för detta möte i ett år? Ja men ungefär. Lite mer till och med. För så länge sedan är det sen vi  senast sprang ihop i vimlet. Sen följde månader av icke-kontakt, några mail på facebook, samt ett litet fylleligg där i början av hösten, men efter det, ingenting.

Tiden har visserligen gjort sitt, och det känns inte alls lika mycket som det gjorde där en gång för inte allt för länge sedan, men känns gör det ju fortfarande. Sådär så det kniper när han står helt nära och liksom är nära med någon annan. Helt förväntat, ändå knepigt att hantera. Känslotumult på insidan och behovet av att krama Cams hand hårt när han hela tiden var i blickfånget, och medveten om att han var det utan minsta visad vilja om att kanske flytta sig en halvmeter eller något. Ska det vara så svårt liksom?

Och sådär så det irriterar när han är nära med massa tjejer (trots att han har tjej?) och ändå fortfarande blickar mig och ramlar in i mig på precis samma sätt som han gjorde för åtta år sedan. Vilken slusk han är, trots det där leendet som får mig att smälta ihop till ingenting typ. Som gör att man tror att han är värsta snällaste finaste killen ever, trots vetskap om annat och smutsiga insidor. Och vad löjlig och larvig jag är som går på det.

Men annars så blev det ganska så rätt, det här mötet. Jag var snygg. Så ytligt, så oerhört jävla viktigt. Jag var trevlig och vänlig i samtal och hade hela tiden tryggheten i ryggen att på ett annat ställe i stan, där finns en kille som tycker att jag är härligast i världen.

(Inte för att det räcker, såklart. Han ska, måste, ångra sig. Det är det enda som kan skänka mig tillfredsställelse, tyvärr.)