söndag 17 april 2011
Jakten
Snart tror jag att jag kommer skriva ett inlägg om hur svårt det är att vara ihop med någon som på så många sätt skiljer ut sig från allt annat. Hur bra det är på ett sätt, och hur brutalt dåligt det är på ett annat. Hur förvirrad man känner sig. Hur man liksom inte klarar av att reda ut sina egna önskningar och viljor och gamla pirr och förälskelser. Vad var det då, det där gamla? Om det här är så här? Ska jag aldrig mer få känna så? Vad är det som betyder något egentligen och finns det ens en chans någonstans att man kan få alltihop på en och samma gång? Kan man vara jämlikar, ja i nästan överläge med den ro och den trygghet det medför, men samtidigt känna den där hänförande dragningskraften som drabbar en med någon där man känner sig underlägsen? Erövringskänslan, den åtråvärda. Kicken den ger, vad är det för något egentligen? Varför känns den alltid mest och starkast? Hur ska man veta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
jag känner samma sak, och det är så svårt, så svårt. alla säger "men man kan inte jämföra" men klart man KAN och klart man GÖR. man vill ju ha... allt. jag har aldrig känt konstant "pirr" för någon annan än mitt ex. eller, jag tror åtminstone inte det. men å andra sidan är det fem år bak i tiden. man kanske inte helt enkelt minns hur det var? lurar sig själv, romantiserar osv. ÄNDÅ faller jag tillbaka i samma spår varje gång jag pratar/träffar mitt ex. mycket farligt.
Fattar precis. Jag håller med, det är svårt att inte jämföra. Nånstans så tror jag att det där svåra, destruktiva i det där att vara underlägsen har en viss styrka och passion som man kanske inte har i det trygga och jämlika. Men den kicken håller ju ändå inte i längden. Dom förhållandena brukar ta slut.
Du satte just ord på mina känslor.
Skicka en kommentar