Cellprov, cellförändringar forts.

Jag skrev ju i vårvintras om min totalt vidriga vårdupplevelse hos Kvinnohälsan Södermalm i Högdalen. Om den där cellprovsuppföljningen som i efterhand kunde liknas vid ett övergrepp, och hur jag grät i  timmar efteråt. Igår opererades jag. Efter olika remisser hamnade jag till slut på Aleris Sabbatsberg. Där var jag i juni och diskuterade min diagnos (måttliga cellförändringar), för att sedan bli kallad till operation som genomfördes igår, under lätt narkos. Vilken skillnad!  Blev så himla väl bemött, så himla väl behandlad. Har inga smärtor och heller inga minnen av att någon rotat i mitt underliv (tack narkosen!), det senare har jag varit rädd för sen den senaste bottenupplevelsen. Jag är extremt nöjd. Tydligen visade det sig att mina cellförändringar var ovanligt små, vilket innebar att de tog bort väldigt lite, och min gynekolog tyckte inte jag behövde oroa mig alls.

Efter narkosen vaknade jag naturligtvis upp med ett stycke nättrosa och ett stycke gigantisk jättedambinda. The joy! Fick instruktioner om blödningar i tre veckor men  hittills har jag inte blött en droppe. Skickade ut min man för inköp av någon typ av "vanlig" binda, med instruktionen "så jävla tunn som möjligt!!". Ändå sitter jag här nu med någon Libresse invisible som visserligen är tunn, men ändå liksom bred (och lång?) och går utanför mina troskanter? Ska det vara så? Har jag för små trosor för binda (obs. ej string!)? Den känns ju inte invisible om man säger så, och jag har ingen som helst lust att dra på mig ett par tights över detta och knalla runt  på stan. Borde den inte synas bakifrån? Har själv inte använt en binda på minst femton år så känner mig helt oerfaren. Dock, jag blöder ju inget? Kanske kan hiva dem i sopen bara och hoppas på det bästa. 

Nåväl. Det jag ville säga med detta var att allt gått bra. Att det här med cellförändringsundersökningar och behandlingar inte behöver vara hemska nära-döden-upplevelser utan kan kännas högst hanterbara. Om ni hamnar hos en läkare eller vårdcentral som inte gör er trygga, byt! Jag fick kämpa för att byta vårdställe och bli remitterad någon annanstans, men det var värt det. Ingen borde få vara med om det jag var med om. Och ni, gå på era cellprov! I Stockholm blir man bara kallad var tredje år tror jag. Gå varje! Det är lätt att de missar något annars.

Jag är just nu så himla himla lättad.