LIFE

Jag är nu kring det år där alla säger att det är vetenskapligt belagt att allting börjar rasa. Kroppsligt i alla fall, som i sin tur kan få konsekvenser på psyket. Hittills känns det tvärtom för mig. Är pepp och piggare i stegen än tidigare, och trots att jag också är trött (mycket i rörelse som sagt, och intensivt på jobb) så känner jag att jag lever. Och det märks på mig. Känner mig fylld av energi. Inte alls äldre, utan mer som mig själv. Mera glitter. Mer hunger. Lite närmre alla andra. Lite närmre mitt eget inre. Öppnare. (Och fräschare. :))

Jag vill inte heller bli av med någonting jag har, men jag vill ha mer av mer. Mer frihet. Mer utrymme för spontanitet och lust. Mer av det som bara är mitt. 

Vad blir det av allt detta tro? Är det en fas? En ny era? En katalysator? Framtiden utvisar. 

Isen rasar

Sover dåligt. Är glad, pepp och rusig. 

Känner mig otroligt öppen för världen. Som att stora flöden av energi flyttar på sig, är i rörelse. En inre termostat som slagit på. Ett skifte. 

Borde vara orolig men har en oerhört stark drift och längtan efter att bara få go with the flow.

Hormonell obalans

Om nedan gått över? 

… nej. 

Men det är ju för sjukt. Vad ÄR detta? 

Hjärnan spinner som den gjorde i tonåren. 

Tilted

Drömde i natt en romantisk och pirrig dröm om en kvinna jag tycker om och imponeras av på nya jobbet och hela morgonen har jag haft en sådan där orolig och lite stressad förälskelse-känsla i kroppen. Didn’t see that coming. 

Status

Snart två veckor gjorda på nya jobbet och det är så kul och känns så rätt! Gud, vilken himla fest! Min upplevelse av tidigare tjänster har aldrig varit såhär. Det känns som att jag har hamnat rätt, och att jag redan bidrar. Jag har naturligtvis också mycket mer att ge nu än tidigare, men känner mig för första gången också bland likar. Så mycket kraft, energi och smartness. Hittills väldigt impad. Visst ser jag lägesbilden, skaven och vad som saknas – men det är så mycket roligare att driva och utveckla ihop med andra, än att släpa andra genom utveckling.

Glad och tacksam över att jag gjorde detta hopp! 

Limbo

Nu är det bara några pyttesmå dagar kvar på mitt nuvarande jobb. När man väl bestämt sig för att byta så längtar man(/jag) alltid hit, till de sista skälvande dagarna när man kan släppa allt med gott samvete (not my problem anymore!), men väl där(/här) är det liksom… svårt? En liten känsla av att vara utanför, inte längre inkluderad. Ett litet obehag av att plötsligt inte längre ha full beläggning. Men det måste ju vara så. När en försvinner behöver många sammanhang ritas om, och nya arbetsrelationer behöver växa fram. Min work-bestie behöver kanske bli lojal med någon annan? Och troligtvis är det inte längre rätt om jag kommer med rådgivning, initiativ, tyckanden eller förslag gällande mina områden längre, för verksamheten måste ju få göra detta utan mig nu? På det sätt de behagar? 

Puh. Jag behöver jobba på min coolness. 

Hade det varit tvärtom hade det också skavt, att inte kunna släppa taget för att alla fortsätter att lägga grejer på ens bord. Hallå, jag ska ju sluta? Minns ni? 

…

…och så har det ju ärligt talat känts ända fram till nu inser jag när jag skriver detta hehe. Och det gav ju verkligen ingen skönare känsla. Slutsats: det finns ingen rätt väg och jag mår aldrig bra av att vara i skiften. 

Februari 2026

Solen har börjat hitta in i vårt hus igen och det är ljuvligt. Nu börjar nedförsbacken mina vänner! För visst har fågelkvittret ökat i volym? Och solen – trots starka -19 grader i helgen – har äntligen börjat värma. Det går knappt att fatta? We dit it, Joe! Det kommer en vår! (Synd bara att våren också alltid kommer med känslan av att se ut som ”ett skalat ägg som någon tagit på med smutsiga fingrar”, som Linnea Wikblad en gång beskrev det. Har aldrig i mitt liv hört något lika sant!)

Vardagen är hetsig och lugn samtidigt. Det är mycket generellt med alla de vanliga aktiviteterna för barnen, men vi är också inne i en period med en ocean av extra grejer som stör rutinerna (friluftsdagar, läkarbesök, AW:s, studiedagar, kalas, utflykter med skolan, tandregleringsbesök och storfamiljsmiddagar in i oändligheten) – och samtligt, inser jag nu, är det kanske så jämt? Med tre barn och två vuxenliv är det nästan alltid massa extra. Men det går bra? Vi mäktar med. Otroligt ändå. 

Jobbet är på gränsen vad gäller att mäkta med dock. Jag har arbetat nästan ihjäl mig de senaste veckorna och har känt mig som en urvriden trasa p.g.a. det. Skör, smärta i stressmusklerna strax under nyckelbenet och tårar bara en blinkning bort. (Mmmm, så sunt…) Är väldigt glad över att jag sökte ett nytt jobb (hos samma arbetsgivare) innan jul och börjar där om bara någon liten vecka. Det kommer som vanligt bli jobbigt att vara ny och börja om och lära känna, men jag vilar också i att allt kommer att blir bra. Det kommer att bli ljust och vår, solen kommer att värma oss, knoppar kommer att slå ut och allt, allt, allt kommer att bli bra. Om inte nu, så snart. I det lilla, och i det stora (snälla universum).

Nu är glada julen slut slut slut…

 … och jag håller på att gå sönder av nostalgi och näst intill sorg över att julen är över. Över att vi har haft det och har det så fint, att ledigheten varit så mysig och harmonisk, att hemmet varit så vackert och rofyllt. 

Och så stråk av riktig hjärtkramande sorg över det där som börjar bli påtagligt – att en del av barnens barndom är slut. Även om de fortfarande är unga än förstås. (De är verkligen unga, skärpning Sara!) Men det kommer inte att komma hem något mer egenpysslat julpynt från förskolan för mig att spara genom livet. Aldrig mer. Kranen är stängd. Snyft. Med ens blev de fina saker jag hittills sparat tusen gånger mer värdefulla. 

Och så det andra – att inget är för evigt. Livet är så lyckligt nu. Julen var för kort, och trivseln var stor. Barnen mår bra, mina föräldrar och svärföräldrar lever sitt bästa liv och har hälsan och vi hann denna jul med att verkligen umgås. Jag förstår att jag kommer att titta tillbaka på den här tiden i mitt liv som en period där jag hade ALLT. Det är överväldigande tycker jag, och jag känner mig så privilegierad att det nästan borde vara otillåtet. 

Men idag ska det julas av, hur sorgligt det ens känns. (Jag är mycket traditionell när det kommer till julen.) Granen är vacker och majestätisk och barrar ingenting och jag skäms inför den att jag ikväll ska klä av den allt pynt och slänga ut den genom dörren. Som att den vore ingenting värd trots att vi njutit så av den. Stackars gran. Doftar gott gör den till och med fortfarande. 

(På frågan om jag möjligtvis också är fem dagar innan mens så är svaret ja.)

I behov av rast

Så är vi redan i mitten av september, och fan vad det har varit en körig månad sedan semestern tog slut och allt drog igång igen. 

Igår kände jag för första gången att vi kanske kommit över den värsta puckeln kopplat till familjen AB. Inte som att vi är ute på andra sidan, än, men som att den högsta belastningen ändå kanske ligger bakom oss. Så vad har vi gjort då? Jo, anteckna gärna nu, en hög med föräldramöten (3), ett gäng utvecklingssamtal (3), föräldrarådsmöte (1), tandläkarbesök för barn (2), specialistläkarbesök för den lilla allergikern (1), födelsedagar (3, eget barns och släktingars), släktkalas (2, ett hos andra och ett hos oss), ett stort husprojekt som krävde byggställningar och massa folk här i ett par veckor, terminstart på alla barnens aktiviteter och en miljard fotbollsmatcher på det… jag är så glad över att det värsta är över men jag är samtidigt så fruktansvärt jävla trött. Att man orkar detta? (Orkar man detta?) Och så hus och hem och alla barnen och vänner och ett helt okontrollerat jobb på det som sväller över alla kanter. Och ovanpå det – en man som jag ärligt talat varit rätt sur på i omgångar den senaste månaden. (Mest på hans oförmåga att ta strategiskt ansvar för familjen, vilket i sin tur sliter ut mig. Så ovanlig dynamik. Inte. Suck.)

Men nu vänder det ryktas det, hoppas det, önskas det.

Upp på hästen igen

Så gick en sommar från vårt liv och kommer aldrig åter. Och som jag njutit av denna ljuvliga sommar! Vad fin den var! Så mycket vi hann läsa och bada och träffa släkt och kompisar! Vad fint väder det var! Vad kul barnen hade! Var det den bästa familjesommaren… någonsin? Kanske? 

Allt var så bra att jag typ blev deprimerad av att gå tillbaka till jobbet. Som en käftsmäll kändes det, och jag har ännu inte återhämtat mig. 

Behöver fundera på hur jag vill ha det, med allt. Men för att börja i det lilla: vill gärna skriva mer. Kanske finns det någon festlig lista att fylla i för att komma igång igen?

Och för minnet: Jag har nu tre skolbarn nu. Tre! Skolbarn! En era är slut, en annan påbörjad. Hittills känns det stort och fint. 

En viktig dag

Någon gång när jag känner att jag kan ska jag skriva mer om adoption, men idag mäktar jag endast med att länka till den statliga utredningen och utbrista ett ÄNTLIGEN. https://regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/06/sou-202561/

Okej, lite mer orkar jag visst skriva. Jag är så otroligt lättad över utredningens slutsatser. Det känns som att vi kommit över en tröskel, att ett annat ljus och ett annat synsätt äntligen får ta plats – och detta firar jag idag.

Samtidigt, bakom glädjen finns en obeskrivbar sorg. En sorg jag oftast bara snuddar vid, känner flamma till i bröstet snabbt följt av den förnuftiga tanken att detta får jag omhänderta sen. Det är så kladdigt när det djupt personliga också är politiskt. Jag vill och har möjlighet att i samtal driva sakfrågan, men samtidigt… Samtidigt så handlar också allt detta om mig –  mitt ursprung, min historia, mitt och andras trauma. Alla generationer bakåt som ledde fram till min födsel, och alla kommande generationer sprungna ur mina födslar. Våra rättigheter. Våra liv. 

Att förstå att den där ursäkten som utredningen rekommenderar, att den ska riktas till mig? Mig? För att någon gjort mig orätt? Och bör ta ansvar? Det är överväldigande.

Det är en viktig dag.

Mamma-maj-life

Maj brukar vara alla morsors bränna ut sig-månad men jag kände ganska länge att årets maj gick enklare än vanligt. Vi har visserligen missat både klassaktivitet för äldsta (p.g.a. utdragning av tänder för fortsatt tandreglering), vernissageafton på förskolan för yngsta (sjukdom) och eventuellt några fler grejer som rationaliserats bort (eller där bara barnafadern närvarat i egenskap av familjens enda person med körkort), men det har ändå varit att göra. 

Nu börjar jag bli väldigt trött dock. På träningar och aktiviteter och tusen info-mail från skola och förskola och idrottsföreningar och kulturskolan om avslutningar och matsäck och öppet hus och utflykter och klassaktiviteter och insamlingar och var det någon som kunde baka en kaka att sälja för klassen den 3:e? Och alla vill väl! Jag fattar det. Men det är ändå… mastigt. Och så jobbet på det. Nä men jag kan inte ens gå in på det. (Med förväntad arbetstopp från och med måndag. :)))))) 

Jag brottas – som vanligt – med känslan av att jag missar/missat våren – i år igen. Och att jag till nästa år borde göra något för att inte känna så. Vad bra det går!! 

Lördag

Att lördag morgon/förmiddag allt som oftast är i total obalans, är det bara i min familj det är en sanning eller är det lite mer generellt? 

Känns som övergången från vardagens rutinande till helgens frihet alltid är fyllt med skav hos oss. Stök, ret, tjat, krav. Främst hos barnen då hehe. Själv vill man hylla långsamhetens lov på direkten, och med den ingången blir det naturligtvis krock när ens tålamods-level ligger på noll, och minsta lilla pip/skrik/spring får ens egna nervsystem att gå i taket. Mmm, perfekt kombo! Och så MYSIGT det brukar bli! 

Men jaja, jag hör ju mina egna tankar nu. Att förväntan kring att alla kids bara ska ta det lugnt hela lördag förmiddag medan mamma och pappa sover eller dricker kaffe och pratar ostört om något puttrigt är… lite väl ambitiöst? Verklighetsfrånvänt rent av. Taskigt. Dumt. Usch. Ännu en punkt på listan för utveckling.

Har tänkt hela dagen att jag borde sova en stund för att få tillbaka lite energi, men nu sitter jag här, icke-soven och oduschad och om en timme ska jag lämna hemmet för bubbel och babbel i Nacka. Så det är bara att kötta på. Woop. Känns som förr i tiden.  

Maj

Vi drog till Grekland i en vecka. Familjens första gemensamma utlandssemester. Spännande av många anledningar men också för att vårt yngsta barn har så många allvarliga födoämnesallergier att det är svårt att hitta sammanhang som fungerar för henne. Men detta fungerade! Och vi hade det overkligt bra. Att få ha så mycket tid ihop, nä men det var så fint. Vi hade inga ambitioner om något alls utöver att chilla, bada, äta, läsa och hänga, och det var perfekt tajmat, perfekt boende, perfekt värme. Jag och min man fick på riktigt återhämtning och barnen hade så kul. 

Hela kroppen gick i baklås när jag kom hem. Den där ”sjukan” jag hade innan resan, med extrem trötthet och onda bihålor, kom tillbaka på direkten och jag gissar nu att det är pollenallergi jag har. Kul kul. Känner mig också stel? Ont under fötter och trött i leder och min hud som levde upp i Grekland av fukt och värme ser nu som ett ökenlandskap trots att jag smörjer mig helkropp två gånger per dag. Som att den är uttorkad inifrån. Great. Jag var bara inte gjord för detta klimat. 

(…och detta klimat är inte gjort för mig. :))

Tillbaka

Tyvärr var det en fruktansvärd upplevelse att börja jobba igen igår. På gränsen till icke-görbart ärligt talat, betydligt värre än att komma tillbaka från sommarsemestern. (Är jag sjuk?) Om jag innan ledigheten typ trålade in nya uppdrag som den nyttiga idiot jag oftast är, och med en hjärna hög på dopamin – känns det nu fullkomligt oförståeligt varför jag frivilligt tagit på mig så otroligt mycket jobb, med så hårt satta tidsplaner (av mig själv…). Vem gör ens så? Jag ångrar mig. :(

Påsklov

Okej men jag testar då! Stärkt av er fem som kommenterat. <3 Och med uppmaningen till de av er som har insomnande bloggar: kom igen! Väck en liten stund så testar vi!

—————————————

En överhängande risk med att börja blogga igen är ju att allt är så liksom tråkigt nu? (I skrift åtminstone, men också inte i skrift hehe.) En vardag så lik alla andras och skrapar man lite för att hitta svärtan så är det knappt någon där? (Eller?) Så priviligerad pov också – tänker man, och skäms. Rumpan bak har man tydligen alltid.

Vi har i alla fall påsklov hos oss och är lediga hela veckan. Efter lite vånda beslutade vi oss för att inte åka någonstans (= västkusten) det här året på grund av livet, universum och ens inre barns obesvarade önskningar och behov (där är den ju, svärtan!). Först kändes det som slöseri med semesterdagar att bara vara hemma, särskilt när barnen gick hårt ut med några inledande dagar av extra mycket kiv och ret och stök, samtidigt som min egen tålamodströskel var… låg. (Mmm den kombinationen är alltid toppen!) Men nu har harmonin i alla fall infunnit sig och vi njuter. Träden och buskarna på tomten blir grönare för var dag som går, det ploppar upp små knoppar av blomster överallt som någon som bott här innan oss planterat och det känns nästan som sommarlov. Studsmattan är efter lite slit uppe, alla cyklar pumpade och barnen lever sitt bästa liv som för vissa består av tusen timmar lek och att få hoppa studsmatta barbent i sommarklänning, och för andra av fotboll 24-7.

Vi vuxna lever väl inte vårt bästa liv direkt, men ändå på något sätt, så är det det bästa. Vi har hunnit med att ta lugna morgnar, rensa ut vintervantar och goretex-skor, dricka kaffe tillsammans på verandan och prata än mer om allt som vi gillar att prata om. Zoomar jag ut och blickar på min relation från lite avstånd så är det just det som är det finaste tror jag, att jag har en man som jag tycker så mycket om att prata mycket med, fortfarande.

Vad gör vi nu?

Jag tänker ibland på alla er som också bloggande under 2007–2015 och undrar hur ni har det. 

Och jag önskar ofta att vi alla började igen. Rakt ur medelåldern. Nu när saker har satt sig, när många delar blev som det blev. När saker som inte var så länge sedan väl? visar sig vara 20 år sedan, och när de barn som vissa av oss fick snart eller redan är tonåringar.

Mitt hår är fortfarande svart men jag har nog fler än tjugo vita hårstrån nu och om några månader går alla mina barn i skolan. Jag drömmer om semester men vet inte längre vad som skulle kunna tillfredsställa det allt större behovet av sinnesro och inga måsten. Vill jag egentligen bara ligga och steka vid en egen(?) pool på dagarna och gå ut och äta en sen middag på stan på kvällarna? 20-årslife igen? Ja? Och samtidigt vill jag verkligen verkligen verkligen insupa allt med mina kids och uppleva allt med dem innan de hinner bli vuxna. Det är dock något med all pågående logistik/samordning/konflikthantering/you-name-it som fullkomligt dränerar mig. Det är även något med övergången som vi är i nu, jag och folk runt omkring, och som vi snuddar vid i många samtal. Har vi gått från utmattade till… uttråkade? Jag vet inte.

Kan vi inte alla börja blogga igen? Ja?

Slutet av januari 2024

Men hur – HUR – kan det fortfarande vara januari?! Är visserligen på månadens sista dag, men ändå. Det måste ha gått ett kvartal minst sedan jul.

Någon nedförsbacke är det sannerligen ej än, trots att ljuset sakta börjat återvända. Jag minns hur det var att som barn vara i Sälen under januari för någon slalomträning och det blåste småspik över fjället i orkanstyrka (nåväl) så det kändes som att någon slog en i ansiktet hela vägen upp för liften trots att man stod med nedböjt huvud – den känslan. Så känns hela januari nuförtiden. Kul att vara vuxen, visst? 

Har en arbetstopp (arbetsTOPP) på jobbet i nytt stort uppdrag med oklara ramar och förväntningar. Mmm så bra man mår när man ska arbeta enligt devisen ”tillräckligt bra med tanke på förutsättningarna” men har en självkänsla som är helt baserad på prestation och således har som ett djuriskt behov av att varenda grej ska nå sin fulla potential vilket innebär att man sitter vid datorn halva kvällen och negligerar elementära behov som frukost i rimlig tid och en nypa frisk luft. Kan uppenbarligen ej hantera det. :(

Vi har även haft igång två sjukor parallellt i hemmet sen förra söndagen så ja, januari levererar sannerligen. MEN VI KÄMPAR PÅ.

Det bästa som hänt den här månaden: min man har börjat äta kött igen. Bara sådär. Efter 18(?) år utan kött, och de senaste fyra åren som vegan på grund av minstas allergier, så äter han sedan några dagar tillbaka precis samma mat som resten av familjen – dessutom med nyfikenhet och pepp. Blev förvånad över hur glad detta gjorde mig, men oj oj, är så, så glad över detta.

Gott nytt år! (Alternativt: 2008 hälsar att inget är statiskt!)

Att alla åldrar finns i mig samtidigt blir tydligare ju äldre jag blir. Tiden är inte linjär, och tillgången till minnen utvecklas över tid. Något som hände för tjugo år sedan kan nu kännas precis lika nära som något som hände för fem år sedan. Eller lika långt bort. I stunder när man är så mycket i nuet att man riskerar att glömma bort vem man varit eller vad man varit i är det fint att få återupptäcka yngre versioner av sig själv och påminnas om att inget är statiskt. Allt rör sig, förändras och utvecklas. Tiden gör sitt, och med åldrandet kommer också en klarare och varmare blick på den man en gång varit. Varje människa är ett helt universum, sannerligen.

I brist på årssammanfattning för 2023 innehållandes ungar, hus, jobb och medelålder ger jag er en årssammanfattning över 2008:

http://komutikvall.blogspot.com/2009/01/helvetesret.html?m=1  

Tänk att allt det där hände, kändes och tänktes. Och skrevs. Så sökande och längtande och ungt. Så hårt och så mjukt. Så nära och samtidigt så långt borta. Jag är en annan nu, men hon bor i mig. 

Gott nytt år! Må det blir fridfullt och peppigt!

Hälsar SARA 26 år i snippkort glitterklänning, bara ben och längtan i blick.

Hälsar SARA 41 år som precis vikt linneservetter och satt champagne på kylning iklädd dyra örhängen och mjukiskläder.

Mitten av december 2023

Det var kul att jag för några veckor sedan på riktigt trodde att jag skulle blogga varje dag under årets sista månad! Blev inspirerad av Sardellens lista och startade upp en hel drös med utkast för att sedan fastna alldeles för länge och detaljerat i första texten och därefter varken skriva färdigt eller fler. Självkännedom? Absolut noll tydligen. Oh well.

Men jag har haft att göra. Som så många mammor i december, och egentligen jämt för att vara ärlig. Det går liksom inte att få ihop allt som ska skötas och omhändertas (jobb, familj, hushåll, relationer, återhämtning, vänskap, omvärld, jag själv etc.), åtminstone inte för oss. Jag har maxat effektiviteten och produktiviteten sen länge, men får ändå inte till det. Allt får helt enkelt inte plats. Summan av energin och tiden är konstant, och det finns liksom inget som kan skruvas ned så att det som behöver skruvas upp kan skruvas upp. Så hur gör man nu? Hur tar man sig igenom det? Minns att pappan i Järna – i den underbara dokumentärserien Född 2010 – pratade kring det (det ”formidabla helvetet” som han liknade barnaåren vid), och sa något om att man inte tog sig ur det, man bara stod kvar. Så ja, det blir till att jobba med acceptansen. Låta tiden göra sitt. Suck.

Men vissa saker går ändå att skruva på i och med att barnen blir äldre. Idag införde vi skärpta ramar gällande saker vi hjälps åt med i familjen på grund av… att det behövs helt enkelt. Det har varit lite för enkelt för mig/oss att bara fortsätta fixa allt i hemmet för att man har vanan och ångan uppe så att säga, utan att ta hänsyn till att åren går och att man därmed behöver fördela ut ansvaret annorlunda. Men en tjänst blir lätt en otjänst, och det är dags att ta ett omtag här (igen…). Önska mig lycka till. 

Annars då? Lucia har passerat. Äldsta och yngsta barnet har lussat och vårt hus är adventigt och vackert. Jag önskar att jag fick vara ledig en vecka och njuta (och sova).

Gaza är med mig hela tiden. Noterade hur mycket jag själv påverkats av detta i min vardagliga vardag denna mörkrets höst för det blev så uppenbart mycket lättare att vara och andas under de dagar som det var paus i bombandet. Men nu är det helvete igen. Fy fan. Det är så olidligt. Detta dödande av civila. En sådan katastrof. En sådan skam.