Solen har börjat hitta in i vårt hus igen och det är ljuvligt. Nu börjar nedförsbacken mina vänner! För visst har fågelkvittret ökat i volym? Och solen – trots starka -19 grader i helgen – har äntligen börjat värma. Det går knappt att fatta? We dit it, Joe! Det kommer en vår! (Synd bara att våren också alltid kommer med känslan av att se ut som ”ett skalat ägg som någon tagit på med smutsiga fingrar”, som Linnea Wikblad en gång beskrev det. Har aldrig i mitt liv hört något lika sant!)
Vardagen är hetsig och lugn samtidigt. Det är mycket generellt med alla de vanliga aktiviteterna för barnen, men vi är också inne i en period med en ocean av extra grejer som stör rutinerna (friluftsdagar, läkarbesök, AW:s, studiedagar, kalas, utflykter med skolan, tandregleringsbesök och storfamiljsmiddagar in i oändligheten) – och samtligt, inser jag nu, är det kanske så jämt? Med tre barn och två vuxenliv är det nästan alltid massa extra. Men det går bra? Vi mäktar med. Otroligt ändå.
Jobbet är på gränsen vad gäller att mäkta med dock. Jag har arbetat nästan ihjäl mig de senaste veckorna och har känt mig som en urvriden trasa p.g.a. det. Skör, smärta i stressmusklerna strax under nyckelbenet och tårar bara en blinkning bort. (Mmmm, så sunt…) Är väldigt glad över att jag sökte ett nytt jobb (hos samma arbetsgivare) innan jul och börjar där om bara någon liten vecka. Det kommer som vanligt bli jobbigt att vara ny och börja om och lära känna, men jag vilar också i att allt kommer att blir bra. Det kommer att bli ljust och vår, solen kommer att värma oss, knoppar kommer att slå ut och allt, allt, allt kommer att bli bra. Om inte nu, så snart. I det lilla, och i det stora (snälla universum).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar