Varje morgon direkt när jag vaknar och varje kväll precis innan sömn läser jag inlägg på inlägg från de tappra palestinska journalister jag följer på Insta som rapporterar direkt från ett sönderbombat Gaza. Gud det är så fruktansvärt, så mörkt, så ofattbart. Hur kan vi få det att ta slut?! Jag förstår inte hur något ska gå till. Känner mig bortom all förtvivlan och gråter så jag skakar när familjen inte hör.
Och om/när bombningarna upphör, hur ska vi gå vidare från detta? Vad gör det med de människor som tvingas leva igenom detta helvete dag efter dag, natt efter natt. Dessutom med insikten om att omvärlden får följa det i realtid - men ändå händer inget! Traumat går inte att fullt ut ta in. Hur förväntas de återhämta sig efter att ha upplevt sådan död, sådant lidande och sådana svek? Vad förväntas växa ur den upplevelsen?
Och hur ska vi förhålla oss till alltet, vi som vetat om allting precis hela tiden? Gjorde vi vad vi kunde? Jag vet att jag inte har gjort tillräckligt i alla fall. Det är en sådan skam.
1 kommentar:
Exakt så. Det göt så ont så ont.
Skicka en kommentar