Inskolning

Det var visst en skrik och panik-lämning idag, andra dagen han skulle lämnas själv på förskolan. Darr på underläppen redan vid ankomst, som sedan blev till hopplös gråt. Jag slapp ju vara med om det men min man lät ledsen och matt på rösten när vi talades vid någon kvart efteråt. Jag själv kan knappt tänka på annat efter rapporten.

Lille lille vännen min. Mitt glada lilla flams till barn. Min pladdrande, röjiga, busiga unge med kavat uppsyn och glitter i blick, som vid min mans uppföljande oroliga telefonsamtal till förskolan blev beskriven som att han varit ”sur” en stund, men nu okej. Och igår var han tydligen ”arg” en stund, men sedan okej. Är du arg lilla gos? Sur? Får du vara ledsen? Aj mitt hjärta.