Paradigmskifte

Angående att jag tidigare skrev att jag inte minns när jag grät senast. Nu vet jag. I fredags. Min man skulle på bokcirkel (som typ verkar vara världens trååååkigaste där de bara läser mansböcker av typ Strindberg och Leif GW) och jag skulle vara hemma själv och typ ”fredagsmysa” eller vad det nu kallas när en liksom sitter fast i soffan oavsett veckodag eftersom det är så svårt att komma upp.  Nåja. I alla fall så höll jag mig vaken till tio och tänkte att jag ringer och kollar om han är på hemväg för då kan jag typ stanna uppe.  Jag brukar sällan ringa annars när han är ute eftersom en inte vill vara DEN SOM ÄR DEN så att säga, men jag gjorde’t i alla fall. Och han svarade glatt, från Bar Brooklyn, där han och en polare till honom stod och drack öl. Jag ba, men bokcirkeln? Han ba, nä vi var bara tre och den ena snubben behövde åka hem till sin gravida flickvän (!) så då gick de kvarvarande två ut och drack öl istället. KÄNSLAN SOM RAMLADE ÖVER MIG DÅ. Gick och lade mig och blev så jävla skitsur och arg och ledsen över att han kunde stå i en bar en fredagskväll och dricka öl som att inget hänt medan jag låg där helt otymplig och höggravid och varken kunde göra det ena eller det andra. Det blev liksom så uppenbart att för honom kunde en fredagskväll vara precis helt vanlig, som förr, för herre gud, dricka öl på Strand på en fredagskväll är ju inga konstigheter? Eller?! Men för mig är det verkligen det nu! Those days are gone. När han väl kom hem surade/bölade jag loss och ba, hur tänkte du?! Du sa att du skulle på bokcirkel, vilket jag föreställer mig är typ middag och vin/öl och bokprat, och så står du istället på Strand och dricker öl en fredagkväll med alla andra som kan dricka öl en fredagkväll på Strand, medan jag bara ligger här?! OCH TÄNK OM FÖRLOSSNINGEN HADE SATT IGÅNG?!!  Yes, drog det kortet med. Stolt ögonblick. Min man är ju den mest hänsynsfulla ever, och visst får han gå ut och dricka öl, det är inte det. Men samtidigt, på rille, så kändes det fan svårt att hans liv var helt normalt när mitt uppenbarligen inte var det, och framförallt kanske att det inte slog honom förrän jag ylandes berättade faktum.