Om så bara en tusendel av den glädje och lycka jag känner för min man, över vår relation, hamnade här skulle bloggen dö sockerdöden. Jag fattar inte hur jag blev såhär, vad heter det nu igen, liksom, eh, kär? Jag är så hopplöst förälskad att jag nästan inte vill prata om det högt för jag skäms över att ha det såhär niotillfemaktigt. Passar inte alls in i bilden jag har av mig själv. Och samtidigt vill jag ju såklart inget annat än att prata om det högt. Skithögt vill jag prata om det! För vilket gull han är alltså, fina fina han! Vad overkligt jävla härligt vi har det! Och som han verkar gilla mig!
Jag är så oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Hjärtat fladdrar och känner och skräms, och jag känner mig urbota fånig ungefär varje gång jag försöker sätta ord på detta underbara fantastiska elände, men fantastiskt är det, alltihopa. Så var det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar