Men samtidigt som ensamheten bara vältrar sig över mig så upplever jag ändå att vintern som säsong behandlar mig väl i år. Den är mild och hittills vänlig. Efter förra årets skräckupplevelse är varje dag som kan beskrivas som just mild värd tacksamhet. Trots helgens tö och mörka snöhögar så är stan en fantastiskt vacker och tillfredsställande syn, åtminstone från ovan, även om den förstås var något tjusigare för några dagar sedan.
Och kanske klarar jag det i år, kanske kommer jag ur årstiden med förståndet i behåll, om nu inte allt det andra äter upp mig på vägen, så som det känns nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar