fortfarande ledsen

ikväll skulle jag nästan dö för att ha någon här. jag skulle dö för en smekning över håret, en kram, någons fingertoppar mot kinden.

något nästan vad som helst

fysisk närhet med nästan vem som helst

har inget som helst lugn i kroppen. kommer på mig själv med att gråta hela tiden. det är så lätt att komma dit. ingen tröskel, bara känslor direkt under huden. nästan utanpå. inget särskilt som gnager, mest alltet.

alltet

så deppigt att läsa det. så deppigt att prata om. alla ba, men varför är du ledsen? och jag ba, inget särskilt, bara allt liksom.

för allt skaver och gnager och inget passar och inget fixar sig eller ordnar sig och jag känner mig uppgiven och ensam i alltihopa, men vågar inte bjuda in heller. vågar inte ta utrymme för ledsenheten i samtal med de som förväntas bry sig för tror inte att någon egentligen vill lyssna. inte på mig. det spelar ingen roll om de hävdar motsatsen, känslan förändras inte. det enda som hjälper är klappen över kinden, som jag saknar törstar längtar vill, och som jag nu går och lägger mig utan.