det spelar liksom ingen roll hur mycket eller hur lite bekräftelse man får under kvällens lopp, för när det väl kommer till kritan så är det enda som spelar någon roll antalet svar man får när man ringer. jag ringde tre män, fick noll svar. det betyder tyvärr något. jag ringde exet, inget svar. jag ringde "någon", inget svar. jag ringde han från back in the days: inget svar.
allting gör ont i mig nu.
de där männen som jag råkade ge mitt nummer till ikväll, och som sms:ar och har sig, vill jag inte alls ha.
FAN JÄvla SKIT!!!
jag hatar allt.
7 kommentarer:
om det är till någon tröst ringde jag i går och möttes av en upptagetton efter att TRE signaler gått fram.
idag valde någon bort solning och badning med moi för att istället sitta hemma och "fixa grejer med klubben". känns ju inte så troligt va, på en strålande vacker och dessutom ledig sommardag. han avslutade även samtalet med "men ha det så bra nu". ehhhhh!!!! det låter som att vi inte ska höras på veckor. det ska vi antagligen inte heller. skit.
å, kan vi inte göra detta till en dissningslista och bara rada upp dem efter varandra. jag har skitmånga att bjuda på, skulle kunna bli en egen blogg.
hemligheten är att det inte handlar om dem, inte om antalet dissningar, inte om något sådant, det är felfokus, för du kan inte påverka vad de känner och om de inte uppskattar dig så är det tack och hej och SLUTA obsessa och inse att det här ligger hos dig och inte dem, det är du som väljer det här någonstans, det är bara du som har makten att välja bort det, och det tar tid och det suger ibland men plötsligt vaknar man en morgon och solen är lite finare än dagen innan och man är i det närmaste avgiftad och det är dit du vill komma, jag lovar.
du skriver exakt som om du vore min hjärna för några år sedan. och det här, tro mig, kommer ORDNA sig.
å jag tror att du har rätt. fan. och jag känner att jag vet det här innerst inne, det är bara så svårt att agera efter det. lättare att ge efter och fortsätta obsessa, främst för att jag tydligen inte har något bättre för mig. den här kommentaren var som en smäll på käften, och ibland behöver man det.
så tack. jag hoppas också att det ordnar sig.
jag tror på att identifiera impulser. man ba hej lilla dumma hjärna nu håller du på sådär igen, jag ser dig allt. nu försöker du hitta lösningen i hans eller hans bekräftelse/kärlek/uppvaktning/whatever och troligen är det hela en omöjlighet från start till slut eftersom du även ser till att välja exakt det du inte vet var du har, om du får, och om du får det så får du det bara korta stunder, det är ett mönster man lär sig och håller sig till för att det gör en trygg för att man hållit på så så länge man man minnas och även en otrygghet kan vara en trygghet.
äh i don't make any sense.
men försök att göra det här:
* komma ihåg att det inte är bekräftelsen som är plåstret utan mer ett symptom på något annat.
* när du känner dig ekande tom och frustrerad och vansinnig, tänk att "jaha nu håller jag på igen" och låt det liksom vara så, bli inte vansinnig, se det lite utifrån, vila i det så att säga. det går över. du vaknar till en ny dag alldeles snart och det vet du ju innerst inne.
* kom också ihåg att det inte är hur du ÄR av naturen utan något du lärt dig och något du anpassat dig efter och som du kan lära om, även om det tar tid och är trist.
jag har haft tusen såna kvällar. när man raggar på trettio säkra kort i rad som alla visar sig vara osäkra och man ba EH URSÄKTA och hatar sig själv en smula.
men låt det hända och försök att skratta åt det lite, att ge dig själv credd och kliva vidare. vägra skämmas om du får nobben eller är för full, säg åt dig själv på skarpen att skärpa dig när du faller in i det.
och tiden, låt den bara gå, och minns att allt, precis allt, blir lättare och mer begripligt när man blir äldre.
mvh
snart trettio
med impulser från tonår kvar
obs: äcklas även en aning av allt jag nyss skrev men det är för att jag känner igen mig i dig så mkt som jag inte kan hålla truten.
vet du schmarro, jag tycker att du är skitbra. tack för orden. tror du har rätt rakt igenom men det är så jävla svårt att hantera den här tomheten som jag känner till och från. det liksom skriker inuti mig, jag längtar bort, till, från, ja vart som helst som inte är just nu just här. och det mesta av frustrationen tar jag ut på mig själv. förbannar mig själv för att jag låter det göra ont, låter det svida, låter det beröra, låter det påverka.
jag ska försöka koppla bort fokuset från de som aldrig kommer att ge mig vad jag söker eller vill ha, och istället fokusera på självet. det låter onekligen mer nyttigt än det jag nu håller på med.
det värsta är ju att jag inte alls är tonåring. jag är fucking tjugofem! ska det inte bli enklare snart?
Skicka en kommentar