Tillbaka

Tyvärr var det en fruktansvärd upplevelse att börja jobba igen igår. På gränsen till icke-görbart ärligt talat, betydligt värre än att komma tillbaka från sommarsemestern. (Är jag sjuk?) Om jag innan ledigheten typ trålade in nya uppdrag som den nyttiga idiot jag oftast är, och med en hjärna hög på dopamin – känns det nu fullkomligt oförståeligt varför jag frivilligt tagit på mig så otroligt mycket jobb, med så hårt satta tidsplaner (av mig själv…). Vem gör ens så? Jag ångrar mig. :(

Påsklov

Okej men jag testar då! Stärkt av er fem som kommenterat. <3 Och med uppmaningen till de av er som har insomnande bloggar: kom igen! Väck en liten stund så testar vi!

—————————————

En överhängande risk med att börja blogga igen är ju att allt är så liksom tråkigt nu? (I skrift åtminstone, men också inte i skrift hehe.) En vardag så lik alla andras och skrapar man lite för att hitta svärtan så är det knappt någon där? (Eller?) Så priviligerad pov också – tänker man, och skäms. Rumpan bak har man tydligen alltid.

Vi har i alla fall påsklov hos oss och är lediga hela veckan. Efter lite vånda beslutade vi oss för att inte åka någonstans (= västkusten) det här året på grund av livet, universum och ens inre barns obesvarade önskningar och behov (där är den ju, svärtan!). Först kändes det som slöseri med semesterdagar att bara vara hemma, särskilt när barnen gick hårt ut med några inledande dagar av extra mycket kiv och ret och stök, samtidigt som min egen tålamodströskel var… låg. (Mmm den kombinationen är alltid toppen!) Men nu har harmonin i alla fall infunnit sig och vi njuter. Träden och buskarna på tomten blir grönare för var dag som går, det ploppar upp små knoppar av blomster överallt som någon som bott här innan oss planterat och det känns nästan som sommarlov. Studsmattan är efter lite slit uppe, alla cyklar pumpade och barnen lever sitt bästa liv som för vissa består av tusen timmar lek och att få hoppa studsmatta barbent i sommarklänning, och för andra av fotboll 24-7.

Vi vuxna lever väl inte vårt bästa liv direkt, men ändå på något sätt, så är det det bästa. Vi har hunnit med att ta lugna morgnar, rensa ut vintervantar och goretex-skor, dricka kaffe tillsammans på verandan och prata än mer om allt som vi gillar att prata om. Zoomar jag ut och blickar på min relation från lite avstånd så är det just det som är det finaste tror jag, att jag har en man som jag tycker så mycket om att prata mycket med, fortfarande.

Vad gör vi nu?

Jag tänker ibland på alla er som också bloggande under 2007–2015 och undrar hur ni har det. 

Och jag önskar ofta att vi alla började igen. Rakt ur medelåldern. Nu när saker har satt sig, när många delar blev som det blev. När saker som inte var så länge sedan väl? visar sig vara 20 år sedan, och när de barn som vissa av oss fick snart eller redan är tonåringar.

Mitt hår är fortfarande svart men jag har nog fler än tjugo vita hårstrån nu och om några månader går alla mina barn i skolan. Jag drömmer om semester men vet inte längre vad som skulle kunna tillfredsställa det allt större behovet av sinnesro och inga måsten. Vill jag egentligen bara ligga och steka vid en egen(?) pool på dagarna och gå ut och äta en sen middag på stan på kvällarna? 20-årslife igen? Ja? Och samtidigt vill jag verkligen verkligen verkligen insupa allt med mina kids och uppleva allt med dem innan de hinner bli vuxna. Det är dock något med all pågående logistik/samordning/konflikthantering/you-name-it som fullkomligt dränerar mig. Det är även något med övergången som vi är i nu, jag och folk runt omkring, och som vi snuddar vid i många samtal. Har vi gått från utmattade till… uttråkade? Jag vet inte.

Kan vi inte alla börja blogga igen? Ja?

Slutet av januari 2024

Men hur – HUR – kan det fortfarande vara januari?! Är visserligen på månadens sista dag, men ändå. Det måste ha gått ett kvartal minst sedan jul.

Någon nedförsbacke är det sannerligen ej än, trots att ljuset sakta börjat återvända. Jag minns hur det var att som barn vara i Sälen under januari för någon slalomträning och det blåste småspik över fjället i orkanstyrka (nåväl) så det kändes som att någon slog en i ansiktet hela vägen upp för liften trots att man stod med nedböjt huvud – den känslan. Så känns hela januari nuförtiden. Kul att vara vuxen, visst? 

Har en arbetstopp (arbetsTOPP) på jobbet i nytt stort uppdrag med oklara ramar och förväntningar. Mmm så bra man mår när man ska arbeta enligt devisen ”tillräckligt bra med tanke på förutsättningarna” men har en självkänsla som är helt baserad på prestation och således har som ett djuriskt behov av att varenda grej ska nå sin fulla potential vilket innebär att man sitter vid datorn halva kvällen och negligerar elementära behov som frukost i rimlig tid och en nypa frisk luft. Kan uppenbarligen ej hantera det. :(

Vi har även haft igång två sjukor parallellt i hemmet sen förra söndagen så ja, januari levererar sannerligen. MEN VI KÄMPAR PÅ.

Det bästa som hänt den här månaden: min man har börjat äta kött igen. Bara sådär. Efter 18(?) år utan kött, och de senaste fyra åren som vegan på grund av minstas allergier, så äter han sedan några dagar tillbaka precis samma mat som resten av familjen – dessutom med nyfikenhet och pepp. Blev förvånad över hur glad detta gjorde mig, men oj oj, är så, så glad över detta.

Gott nytt år! (Alternativt: 2008 hälsar att inget är statiskt!)

Att alla åldrar finns i mig samtidigt blir tydligare ju äldre jag blir. Tiden är inte linjär, och tillgången till minnen utvecklas över tid. Något som hände för tjugo år sedan kan nu kännas precis lika nära som något som hände för fem år sedan. Eller lika långt bort. I stunder när man är så mycket i nuet att man riskerar att glömma bort vem man varit eller vad man varit i är det fint att få återupptäcka yngre versioner av sig själv och påminnas om att inget är statiskt. Allt rör sig, förändras och utvecklas. Tiden gör sitt, och med åldrandet kommer också en klarare och varmare blick på den man en gång varit. Varje människa är ett helt universum, sannerligen.

I brist på årssammanfattning för 2023 innehållandes ungar, hus, jobb och medelålder ger jag er en årssammanfattning över 2008:

http://komutikvall.blogspot.com/2009/01/helvetesret.html?m=1  

Tänk att allt det där hände, kändes och tänktes. Och skrevs. Så sökande och längtande och ungt. Så hårt och så mjukt. Så nära och samtidigt så långt borta. Jag är en annan nu, men hon bor i mig. 

Gott nytt år! Må det blir fridfullt och peppigt!

Hälsar SARA 26 år i snippkort glitterklänning, bara ben och längtan i blick.

Hälsar SARA 41 år som precis vikt linneservetter och satt champagne på kylning iklädd dyra örhängen och mjukiskläder.