Gott nytt år! (Alternativt: 2008 hälsar att inget är statiskt!)

Att alla åldrar finns i mig samtidigt blir tydligare ju äldre jag blir. Tiden är inte linjär, och tillgången till minnen utvecklas över tid. Något som hände för tjugo år sedan kan nu kännas precis lika nära som något som hände för fem år sedan. Eller lika långt bort. I stunder när man är så mycket i nuet att man riskerar att glömma bort vem man varit eller vad man varit i är det fint att få återupptäcka yngre versioner av sig själv och påminnas om att inget är statiskt. Allt rör sig, förändras och utvecklas. Tiden gör sitt, och med åldrandet kommer också en klarare och varmare blick på den man en gång varit. Varje människa är ett helt universum, sannerligen.

I brist på årssammanfattning för 2023 innehållandes ungar, hus, jobb och medelålder ger jag er en årssammanfattning över 2008:

http://komutikvall.blogspot.com/2009/01/helvetesret.html?m=1  

Tänk att allt det där hände, kändes och tänktes. Och skrevs. Så sökande och längtande och ungt. Så hårt och så mjukt. Så nära och samtidigt så långt borta. Jag är en annan nu, men hon bor i mig. 

Gott nytt år! Må det blir fridfullt och peppigt!

Hälsar SARA 26 år i snippkort glitterklänning, bara ben och längtan i blick.

Hälsar SARA 41 år som precis vikt linneservetter och satt champagne på kylning iklädd dyra örhängen och mjukiskläder.

Mitten av december 2023

Det var kul att jag för några veckor sedan på riktigt trodde att jag skulle blogga varje dag under årets sista månad! Blev inspirerad av Sardellens lista och startade upp en hel drös med utkast för att sedan fastna alldeles för länge och detaljerat i första texten och därefter varken skriva färdigt eller fler. Självkännedom? Absolut noll tydligen. Oh well.

Men jag har haft att göra. Som så många mammor i december, och egentligen jämt för att vara ärlig. Det går liksom inte att få ihop allt som ska skötas och omhändertas (jobb, familj, hushåll, relationer, återhämtning, vänskap, omvärld, jag själv etc.), åtminstone inte för oss. Jag har maxat effektiviteten och produktiviteten sen länge, men får ändå inte till det. Allt får helt enkelt inte plats. Summan av energin och tiden är konstant, och det finns liksom inget som kan skruvas ned så att det som behöver skruvas upp kan skruvas upp. Så hur gör man nu? Hur tar man sig igenom det? Minns att pappan i Järna – i den underbara dokumentärserien Född 2010 – pratade kring det (det ”formidabla helvetet” som han liknade barnaåren vid), och sa något om att man inte tog sig ur det, man bara stod kvar. Så ja, det blir till att jobba med acceptansen. Låta tiden göra sitt. Suck.

Men vissa saker går ändå att skruva på i och med att barnen blir äldre. Idag införde vi skärpta ramar gällande saker vi hjälps åt med i familjen på grund av… att det behövs helt enkelt. Det har varit lite för enkelt för mig/oss att bara fortsätta fixa allt i hemmet för att man har vanan och ångan uppe så att säga, utan att ta hänsyn till att åren går och att man därmed behöver fördela ut ansvaret annorlunda. Men en tjänst blir lätt en otjänst, och det är dags att ta ett omtag här (igen…). Önska mig lycka till. 

Annars då? Lucia har passerat. Äldsta och yngsta barnet har lussat och vårt hus är adventigt och vackert. Jag önskar att jag fick vara ledig en vecka och njuta (och sova).

Gaza är med mig hela tiden. Noterade hur mycket jag själv påverkats av detta i min vardagliga vardag denna mörkrets höst för det blev så uppenbart mycket lättare att vara och andas under de dagar som det var paus i bombandet. Men nu är det helvete igen. Fy fan. Det är så olidligt. Detta dödande av civila. En sådan katastrof. En sådan skam. 

Mera mitten av november 2023

Om jag riktigt smalnar av synfältet och bara tittar på det lilla livet ger jag er dagens glädjeämnen (utan inbördes ordning):

Att vi igår hade Cam med kids och man över på fika och att alla barnen lekte så fint och var så gulliga och stora att man knappt kunde fatta någonting alls av tiden och universum och allting. I ena stunden var livet en fest och vi rökte cigg under fläkten medan Cam sminkade mig innan vi gick på klubb i snippkorta kjolar (<— det var mest jag), och så – poooof – ett litet ögonblick senare har våra äldsta barn mindre än fyra år kvar till tonåren! 

Vi lät bli att dra ner rullgardinerna i våra sovrumsfönster igår (behövs ej i detta konstanta mörker) och det var väldigt fint och rofyllt att få somna till natthimlens sken. 

Att våra småtjejer var så lyckliga över att det snöat under natten, och att snön låg kvar!

Morgonens tandläkarbesök som gav resultatet noll hål och ingen tandsten! Gjorde min senaste rutinkoll för fem(!) år sedan så var nervös (särskilt efter incidenten tidigare i höst när en bit tand ramlade ut…), men nu blir jag kallad igen om två år, vilket känns bra. (Kände mig så oerhört stolt och lättad efteråt att jag nästan förväntade mig att de skulle dra fram presentasken och erbjuda mig en barntatuering och en liten glittrig groda i plast – men det hände ej hehe.)

Solen sken idag! Hade inte förstått vidden av hur mycket jag saknar den. Att få ta en liten, kort promenad där på förmiddagen när världen var vit och gnistrande var very much needed. Kände livet i mig igen. 

Vårt hus! Vårt fina, stora hus. Är så lycklig över att jag får bo här.

Mitten av november 2023

Det är så mörkt nu. Ute, inne, i sinne. Jag är trött hela tiden. Räknar ner till jullov, kämpar med jobb och motivation och lågt hängande frukt vad gäller att komma i ordning i nya huset men där tillräckligt med tid aldrig finns. Så många tavlor som behöver placeras, så många krokar som behöver skruvas upp, så många hyllor som det måste fattas beslut kring. Behöver köpa en hel del saker också, till detta stora hus, och har dessutom förmånen att ha råd – men har inte tid att hitta det jag vill köpa. Buhu, stackars mig. Och samtidigt i Gaza… 

Det känns som det som brukar vara ljust också blir mörkt denna hemska höst. Det är svårt att glädjas åt det som förtjänas att glädjas åt. Allt går för fort, och allt blandas ihop. Myset vid köksbordet på eftermiddagen efter jobb/förskola/skola när alla i familjen för ovanlighetens skull är på gott humör samtidigt, och sedan minnet av en bild på ett ensamt litet barn liggandes på en hård brist – ett barn som fått båda sina ben amputerade och sina föräldrar söndersprängda och som bara ligger där, alldeles tyst, och sen ett bråk precis bredvid mig om en sönderriven teckning, följt av ett förlösande ”förlåt mig” från familjens minsta lilla hjärta, och sen en film via insta på en förtvivlad pappa som vaggar sin döda son i famnen. Mental overload. Vi har det så bra. Andra tvingas leva dagar och åter dagar av helvete.

Början av november 2023

Varje morgon direkt när jag vaknar och varje kväll precis innan sömn läser jag inlägg på inlägg från de tappra palestinska journalister jag följer på Insta som rapporterar direkt från ett sönderbombat Gaza. Gud det är så fruktansvärt, så mörkt, så ofattbart. Hur kan vi få det att ta slut?! Jag förstår inte hur något ska gå till. Känner mig bortom all förtvivlan och gråter så jag skakar när familjen inte hör.

Och om/när bombningarna upphör, hur ska vi gå vidare från detta? Vad gör det med de människor som tvingas leva igenom detta helvete dag efter dag, natt efter natt. Dessutom med insikten om att omvärlden får följa det i realtid - men ändå händer inget! Traumat går inte att fullt ut ta in. Hur förväntas de återhämta sig efter att ha upplevt sådan död, sådant lidande och sådana svek? Vad förväntas växa ur den upplevelsen? 

Och hur ska vi förhålla oss till alltet, vi som vetat om allting precis hela tiden? Gjorde vi vad vi kunde? Jag vet att jag inte har gjort tillräckligt i alla fall. Det är en sådan skam.