The circle of life

För prick ett år sedan idag hände detta:

Och idag kom min mens tillbaka.

Magi.

Ett kvarts år

Min unge blev tre månader i helgen. Enligt wonder weeks är han inne i ett gigantiskt utvecklingssprång just nu och det märks. Den senaste månaden har han lärt sig att greppa grejer vi lägger framför honom (ALLT åker sedan in i munnen) och skratta högt. Han är oroligt stark i ben och rygg och vill mest stå när vi håller honom i händerna. Och han har börjat rulla samt sakta sakta liksom åla sig framåt (vi snackar inga direkta sträckor dock hehe...). Förflyttningarna gör att det inte går att lämna honom ensam på en filt på golvet eftersom han efter ett par sekunder ligger åt ett helt annat håll, gärna på mage, med åtminstone halva kroppen utanför filten. Babygymstiden är förbi :(. Funderar på att köpa en lekhage? Är det helt omodernt eller?

Jag själv har börjat tappa hår igen efter detta nästan årslånga uppehåll. Sådär kul kan jag tycka. Behöver gå och klippa mig men har svårt att finna tiden. Börjar känna mig lite trött också, efter månader av adrenalinpåslag. Att jag är familjens projektledare har i och med barnet blivit allt mer tydligt och jag hade en liten gråtfest i lördags över att jag aldrig riktigt kan slappna av för tänker hela tiden på nästa steg. Vad ska med i skötväskan, när ska han dagsova om han ska vara pigg ett visst klockslag och hur gör vi egentligen med julklapparna?!! Aja. Ut med känslorna och sedan kändes det faktiskt bättre.

Angående den oproblematiska amningen så har jag nu till och med ammat på ett tåg(!) även om jag såklart inte är helt bekväm med detta. Vi ger i princip aldrig ersättning längre men han fick en flaska i fredags och det känns bra att han fortfarande tar den.

Hade en föreställning om att föräldraledigheten skulle innebära oceaner av ledig tid men tycker att jag är uppbokad typ alla dagar i veckan, varje vecka. Oh well, ett angenämt problem kan tyckas.

Han är underbar, min största kärlek. Så charmig och härlig och gullig. Förälskelsen håller i sig och jag är helt fascinerad av hur lätt det varit fram till nu. Vill ha honom i alla åldrar samtidigt. Tittar på bilder från när han var nyfödd och aj alltså, mitt arma hjärta. Tiden rusar.

Tysta minuter

Tar fram mobilen innan sömn för att kolla av bloggarna jag följer och slås av den mest fruktansvärda läsning. En bloggvän har förlorat sin livspartner, ett barn sin pappa. Totalt jävla mörker. Kan inte sova ordentligt på hela natten, tankarna snurrar och när jag väl slumrar drömmer jag bara om dem. Klarar inte av att skriva det mest elementära förrän i gryningen. En sådan sorg. Försöker le mot mitt barn, min största glädje, men det är svårt. Allt är svårt, allt tjorvar. Inget finns att säga.

Jag tänker på dig så!

Också nuet

Att livet bara kretsar kring bäbisar just nu, och så även denna blogg, det får mig dock att skämmas lite. Som att något fåfängt i mig ännu inte accepterat att livet ser ut såhär numera, ej ångestfyllt och berusat och skrivvänligt och intressant utan istället idel upprepningar om växande bröst och hur göttig jag tycker min unge är. Har ju inget annat att säga. Tänker egentligen inte på annat. Också det en skam.

Nuet

Häromdagen skulle jag fylla i en sådan där enkät hos BVC om hur en mår såhär ett par månader in i föräldraskapet och högsta nivån var typ "jag känner lika mycket glädje nu som innan jag fick barn", men det räcker inte till. Jag är så sjukt jävla glad i detta liv! ALLT är bättre än innan och jag känner mig så himla lyckligt lottad.

(En fick även någon fråga om en ofta anklagade sig själv för saker som händer och som en egentligen inte kan rå för. Och jag ba, anklagar mig själv? Verkligen inte. Min man däremot... åretsflickvän.com.)

Jag ammar fortfarande och det känns numera inte särskilt problematiskt. Har dock ej ammat på lokal än, men hemma hos folk går bra. Oh well. Jag läcker inte en droppe, pumpar inget och han kräks aldrig så det känns så sjukt att det ens finns mjölk? Ser inga tecken på det förutom att han faktiskt växer och nu har sprängt 5-kilosgränsen (yey!) och att mina bröst är megastora (inte så mycket yey). Han är fortfarande askul att vara med och så jävla go och glad och härlig. Dessutom är han numera extremt förtjust i mig och ögonen glittrar och gnistrar som hos en nyförälskad när han får syn på mig. Nä men orkar knappt! SÅ. GULLIG. Vill ha tusen bäbisar.