Att bygga bo

Det fixas här hemma. Byggs, spacklas, handlas. För två ovana hantverkare (läs: mig och min man) tär detta på krafterna. Tvätt och mat på det och våra stresshormoner når nya nivåer. När skulle allt vara färdigt? När stänger järnaffären? Vilka plugg är det exakt vi ska ha och måste vi verkligen klä in bokhyllan i lakan för byggdammets skull? Är inte det lite väl analt? Det räcker väl med att torka  efteråt? Och du, skulle inte du kunna spackla lite snabbare, lite bredare, lite bättre kanske?!

Och så tillsammans i sängen på nätterna, utmattat kvitter innan sömn om nästnästa vecka då vi inte ska göra någonting. Inte passa någon tid, inte stöka till, inte handla något, inte bygga vägg. Hur folk pallar med, det undrar vi. Hur folk renoverar varje dag i flera år, och samtidigt har barn och kanske trädgård? Huga. De människorna blir aldrig vi.

I min ungdom var IKEA en njutning. Nu känns det som livskraften rinner ur mig innan jag når toppen av den höga ingångsrulltrappan i Kungens Kurva. Detta vet jag, och ÄNDÅ måste jag tillbaka gång på gång på gång i evigheternas evighet då det alltid är en 19 kronors-grej som glömts bort att handlas men som är absolut nödvändig och endast och enbart går att handla på just IKEA. Och ovanpå detta dessa ändlösa turer på staaaaaan då vi letar någon speciell liten bricka eller ett fantastiskt överkast som ska göra hela skillnaden. Eller en kudde, gud förbjude. Vi och resten av Stockholms alla medelklasspar trängs i butiker anpassade efter just vår kategori av priviligerade innerstadsbor och funderar på viktigheter som om man ens kan ha en endaste liten kudde från Svenskt Tenn eller om det utstrålar ängslighet? Så håller vi på, vi och alla andra från vår klass som bygger bo. Jag är numera smutsig utifrån och in, och tvärtom.

Ändå vill man ha det där hemmet. Det där ombonade, rofyllda som känns som det hem man är uppvuxen i. Och till det krävs det kuddar, gardinval och blommor, rätt belysning, massa tålamod, obegränsat med tid och pengar, starka spackelsliparunderarmsmuskler och ännu en till ljusstake i mässing.

Förhoppningsvis blir det bra det här. Jag fokuserar på målbilden, det rena, mysiga, färdiga.

Jag vill aldrig mer gå i en butik, aldrig mer köpa något.

Skämtet i att marknadsföra sig själv genom den här bloggen

Mitt jobb äter upp mig. Höll på att börja gråta idag på morgonen när en kollega frågade om jag var trött. Trött på jobbet ja, sa jag, och vände mig bort och blinkade bort tårar. Har kommit till ett stadium då jag känner mig konstant överkörd. Och det genomsyrar allt. Blev så omotiverat förbannad över att min kille ringde mig tre gånger på raken när jag stressat försökte ta mig ut ur lägenheten mot gymmet där vi skulle mötas vid sexsnåret (jag var såklart redan sen), att jag råskällde ut honom när vi möttes. "Du fattar väl att du inte kan ringa mig tusen gånger i rad! JAG HATAR DET! Om jag inte svarar första gången så är det för att jag inte vill svara!!!" De tre meningarna gick på repeat i fem minuter. Han blev helt chockad. Sen grät jag. Det var som att dra ur proppen ur ett badkar, känslooverload. Det blev ingen träning.

Nämnde jag att jag är lite labil just nu?

Nåväl. Som ni ser är det dags för mig att söka mig till nya arbetsjaktmarker. Har varit det länge, men nu äntligen har jag samlat pepp och känner mig tillräckligt motiverad att ta tag i saken. Så, behövs det någon samhällsvetare där ute, någon som vet? Anställ mig gärna. Jag gör vad som helst, och jag har väldig lätt för att lära. Obs. sant. Det är bara att maila nu förstår ni, hit me!

*Väntar med spänning in erbjudandena*

Att komma hem ska vara en schlager

Vilken fest till välkomnande jag fick! Gullisar.

Det har varit många nya saker att vänja sig vid detta år. Vänja sig vid att ha en relation, någon som sover intill varje natt, någon att älska, någon som finns där. Vänja sig vid det nya gemensamma: lägenheten, bakkontot, livet, allvaret, drömmarna. Vänja sig vid att vara liksom glad? Må bra? Så fantastiskt ovant, men lyxigt. Så mycket enklare allt har blivit! Trots att orden stannar i fingrarna om de ens dyker upp alls. Trots att inget blir skrivet. Men jag har svårt att skriva ur lugn, har jag fått lära mig nu, och över det behöver jag nog inte oroa mig. Det är trist bara, att året inte finns dokumenterat. Det här viktiga året. Det år jag vill minnas minst lika väl som de andra, de mer urflippade, de stillatrampande.

Jag vet att jag alltid önskade mig själv hit. Inte just till relationen eller mannen, men till lugnet. För jag vet också hur saker kan klia i förhållanden (belive me on this one), men här kliar inget och jag är totalt trygg i att jag just nu inte vill vara någon annanstans än just precis är. Det är nytt. Och hemma. Schlager.

Uppdatering

Jag läser på lite olika håll om folk som saknar min blogg, och vet ni, det känns så fint att höra! Och samtidigt så ledsamt! För det är ledsamt, att jag inte förvaltat denna lilla polare till blogg och er härliga polare till bloggläsare som hängt här inne ibland och hejat och jublat och skickat tankar när jag behövt det. Jag är så tacksam för er!

Jag längtar hit, startar upp hundra inlägg men finner ingen tid att avsluta. Är upptagen med, tja, vardagslivet? Har en sådan lätthanterlig ångest nuförtiden, och mycket mycket mindre ensamtid. Nästan ingen alls känns det som. Så tiden tryter och datorn slår jag numera sällan ens på (!). Alltså?! Det trodde jag aldrig.

Nåväl. Det har varit ett toppenår. Ett overkligt fantastiskt år. Ett år där allting löst sig, fallit på plats.

Jag träffade min man som är så jävla härlig att jag dör! Jag har tillsammans med honom lagt någon form av grund till någon typ av framtid, en fin sådan, och jag känner mig lugn på insidan. Trygg, älskad. Vi köpte tillsammans en lägenhet där vi mår bra och som bara ligger två kvarter bort från min gamla. Och! Hör på denna: mina skilda föräldrar har gift om sig! Med varandra! För två veckor sen! Händer sådant ens? Ja, jag är så himla nöjd bara, men strukturen, med allt. Så himla nöjd och tillfreds.

Sen finns det naturligtvis stora projekt för nästa år: kroppen (känner mig så fuuuuuuuul!), jobbet. Det förstnämnda måste fixas, tränas, tonas och det sistnämnda måste bytas ut. 2012 alltså. Och så fyller jag trettio. Ska det vara utropstecken där? Och så fyller jag trettio! Nej. Trettio. Well. Jag fyller visst trettio och så är det med den saken. Skulle vilja skriva om de här senaste tio åren, tjugonågonting, vad de gjort med mig, vad jag har gjort av dem, vart de har tagit mig. Kanske blir det något sådant i framtiden.

Det är lätt att tro att jag lagt ned bloggen med tanke på inläggsfrekvensen, men jag känner nu när jag skriver detta att jag inte alls har någon lust med något typ av avslut. Jag vill vara kvar! Jag stannar kvar. Inte lika ensam och ledsen som förut. Inte lika dekadent och antagligen inte lika festlig. Men jag är kvar. Hej kompisar!


<3

Gala!

Nä men! Så dök det mitt i fredagsstressen upp ungefär världens finaste och glittrigaste lilla inbjudan! Tusen tack ni härliga i bloggosfären! Jag flyttar den dagen, men kommer gärna!