strax blir det träning ändå sägs det, på sats. spänningen alltså, outhärdlig. inte. jag känner redan träningsvärken i kroppen trots att jag ännu inte lyft en endaste vikt. försöker komma på vilken smärta jag imorgon kommer tycka är minst plågsam och kommer fram till vader, rumpa, rygg, mage och bröst. det får bli det jag tränar. jag har tagit ut mig förr på biceps- och tricepsövningar och fått knapra ipren i flera dagar för att stå ut med the never ending värk (till och med hemmagjord mitella hade jag!!). inte okej.
och sen ikväll, "sommarens" sista megautgång. som jag längtat liksom. pepp på alla nivåer. men - ett ganska så stort sådant - en av grundarna till hajpen kring denna onsdag ställde precis in. jag blev precis lika förvånad som vanligt, även om jag kanske inte borde bli det. och precis lika besviken som vanligt blev jag också, såklart. som alltid. och precis lika mycket som vanligt så är det inget för mig att göra åt. bara låta vara. it kind of sucks. alltihopa. situationerna liksom. situationen.
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
innan sömn
mitt beroende av heterosexuell bekräftelse - obehagligt att inse vidden i det hela, i must say.
jag vill ha kärlek och respekt (och nån som vet hur man gör när ljuset är släckt)
han är så rolig mitt häng, för när vi väl ska prata om oss och vår relation, då slutar det alltid med att han frågar "men vad vill du?!", där han totalt menar och tror att jag vill bli ihop med honom! det vill jag inte. alltså gud vad jag tror att vi är en cp-dålig match, där jag omedelbart skulle bli uttråkad och otillfredsställd och söka mig till andra lockelser. jag vet det. dock har jag ingen lust alls att säga det till honom sådär rakt upp och ned. "nej, vi passar inte ihop du och jag", så vill jag INTE säga.
jag vill inte att han ska låsa sig i definitioner. det är farligt, särskilt för honom som inte ventilerar känslor lika mycket som jag och därför saknar den känslo- och relationsanalytiska biten som jag själv anser mig ha. när han menar att jag ska svara att jag vill bli ihop med honom (följt av att han skall förneka mig det), då syftar han liksom till "ihopandet" som ett färdigt paket. något man ba köper. om vi bestämmer att nu, nu är vi ihop - då kommer allt annat av sig själv. tilliten, tryggheten, pirret, förälskelsen, självklarheten samt satan och hans jävla moster. tror han alltså. det tror inte jag. för mig är det omöjligt att prata om att vilja bli ihop med honom, när varken han eller jag är drabbade av någon stormförälskelse, eller ens tillåtit oss att känna typ pirr för varandra. ibland känner jag det dock. lite lite. men vår ingång har inte varit annan än vänskaplig denna gång, och därför har jag svårt att embraca några andra känslor än just de. det finns inget utrymme för något annat, inte än. jag är vaksam och vill inte sända ut fel signaler, och han är vaksam tillbaka av samma anledningar. vi har stora brister i kommunikationen med andra ord, men när vi väl pratar, oftast när vi ska skära in på något i vår relation, då kommer det fram att jag är urhet och råsnygg och att han tycker om mig asmycket, "och det måste jag väl veta" (nej det vet jag inte för jag läser inte tankar!), och då händer något helt plötsligt. då när vi kramas hårt efter finorden och håller kvar varandras händer, då pirrar det i mig. inte för att det behöver betyda särskilt mycket egentligen, men det pirrar. lite.
vad jag dock vet är att jag vill är att han ska tycka om mig, för jag tycker om och bryr mig om honom.
och vad jag vill mer är att vi ska fortsätta hänga för det älskar jag! vårt häng = urabra. avslappnat, chill, trevligt vardagshäng, där man inte behöver underhålla varandra utan mest bara kan vara, trots att vi oftast gör tusen saker. min och hans relation är det där lilla extra som förgyller vardagen och ger tillfredsställelse och lugn i kroppen, och det vill jag inte vara utan. det är jag säker på.
ska väl försöka få ur mig detta när han ringer ikväll. önska mig lycka till.
jag vill inte att han ska låsa sig i definitioner. det är farligt, särskilt för honom som inte ventilerar känslor lika mycket som jag och därför saknar den känslo- och relationsanalytiska biten som jag själv anser mig ha. när han menar att jag ska svara att jag vill bli ihop med honom (följt av att han skall förneka mig det), då syftar han liksom till "ihopandet" som ett färdigt paket. något man ba köper. om vi bestämmer att nu, nu är vi ihop - då kommer allt annat av sig själv. tilliten, tryggheten, pirret, förälskelsen, självklarheten samt satan och hans jävla moster. tror han alltså. det tror inte jag. för mig är det omöjligt att prata om att vilja bli ihop med honom, när varken han eller jag är drabbade av någon stormförälskelse, eller ens tillåtit oss att känna typ pirr för varandra. ibland känner jag det dock. lite lite. men vår ingång har inte varit annan än vänskaplig denna gång, och därför har jag svårt att embraca några andra känslor än just de. det finns inget utrymme för något annat, inte än. jag är vaksam och vill inte sända ut fel signaler, och han är vaksam tillbaka av samma anledningar. vi har stora brister i kommunikationen med andra ord, men när vi väl pratar, oftast när vi ska skära in på något i vår relation, då kommer det fram att jag är urhet och råsnygg och att han tycker om mig asmycket, "och det måste jag väl veta" (nej det vet jag inte för jag läser inte tankar!), och då händer något helt plötsligt. då när vi kramas hårt efter finorden och håller kvar varandras händer, då pirrar det i mig. inte för att det behöver betyda särskilt mycket egentligen, men det pirrar. lite.
vad jag dock vet är att jag vill är att han ska tycka om mig, för jag tycker om och bryr mig om honom.
och vad jag vill mer är att vi ska fortsätta hänga för det älskar jag! vårt häng = urabra. avslappnat, chill, trevligt vardagshäng, där man inte behöver underhålla varandra utan mest bara kan vara, trots att vi oftast gör tusen saker. min och hans relation är det där lilla extra som förgyller vardagen och ger tillfredsställelse och lugn i kroppen, och det vill jag inte vara utan. det är jag säker på.
ska väl försöka få ur mig detta när han ringer ikväll. önska mig lycka till.
skräcken
fick hem ett brev från en vårdcentral och hjärtat ba slog dubbelslag och det enda jag kunde tänka på var; någon jävel har gett mig klamydia och angett mig anonymt!!!!
tvingade min roomie att vara med när jag öppnade det.
det var inte ett klamydiabrev, tack gud, men tanken slog mig att jag kanske borde gå och testa mig trots allt. det kan omöjligt vara nyttigt att hispa upp sig såhär en gång i veckan när diverse sjukhusrelaterade brev dimper ner i brevlådan.
förra veckans hisp: cellprovtagningskallelesen.
denna veckans hisp: en vårdvalsblankett.
tvingade min roomie att vara med när jag öppnade det.
det var inte ett klamydiabrev, tack gud, men tanken slog mig att jag kanske borde gå och testa mig trots allt. det kan omöjligt vara nyttigt att hispa upp sig såhär en gång i veckan när diverse sjukhusrelaterade brev dimper ner i brevlådan.
förra veckans hisp: cellprovtagningskallelesen.
denna veckans hisp: en vårdvalsblankett.
skyll er själva friskis!
jag börjar tydligen inte alls träna nu. jag börjar träna den 14 oktober. pallar inte styrketräning just nu, och att få gå på pass på mitt gällande kort skulle kosta 500 spänn extra för 14 dagar. man ba, eh, troligt! inte. så jag ba, okej, men då väntar jag två veckor med att träna. och de ba, men kom igen, styrketräna istället! och jag ba, nope.
tänkte att de skulle göra ett litet undantag efter mitt hot om icke-träning. det gjorde de inte. således blir det ingen träning på två veckor.
jahapp.
och jag som hade tagit fram träningskläderna och allt och liksom längtat. *snopen tjej*
tänkte att de skulle göra ett litet undantag efter mitt hot om icke-träning. det gjorde de inte. således blir det ingen träning på två veckor.
jahapp.
och jag som hade tagit fram träningskläderna och allt och liksom längtat. *snopen tjej*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)