Februari 2026

Solen har börjat hitta in i vårt hus igen och det är ljuvligt. Nu börjar nedförsbacken mina vänner! För visst har fågelkvittret ökat i volym? Och solen – trots starka -19 grader i helgen – har äntligen börjat värma. Det går knappt att fatta? We dit it, Joe! Det kommer en vår! (Synd bara att våren också alltid kommer med känslan av att se ut som ”ett skalat ägg som någon tagit på med smutsiga fingrar”, som Linnea Wikblad en gång beskrev det. Har aldrig i mitt liv hört något lika sant!)

Vardagen är hetsig och lugn samtidigt. Det är mycket generellt med alla de vanliga aktiviteterna för barnen, men vi är också inne i en period med en ocean av extra grejer som stör rutinerna (friluftsdagar, läkarbesök, AW:s, studiedagar, kalas, utflykter med skolan, tandregleringsbesök och storfamiljsmiddagar in i oändligheten) – och samtligt, inser jag nu, är det kanske så jämt? Med tre barn och två vuxenliv är det nästan alltid massa extra. Men det går bra? Vi mäktar med. Otroligt ändå. 

Jobbet är på gränsen vad gäller att mäkta med dock. Jag har arbetat nästan ihjäl mig de senaste veckorna och har känt mig som en urvriden trasa p.g.a. det. Skör, smärta i stressmusklerna strax under nyckelbenet och tårar bara en blinkning bort. (Mmmm, så sunt…) Är väldigt glad över att jag sökte ett nytt jobb (hos samma arbetsgivare) innan jul och börjar där om bara någon liten vecka. Det kommer som vanligt bli jobbigt att vara ny och börja om och lära känna, men jag vilar också i att allt kommer att blir bra. Det kommer att bli ljust och vår, solen kommer att värma oss, knoppar kommer att slå ut och allt, allt, allt kommer att bli bra. Om inte nu, så snart. I det lilla, och i det stora (snälla universum).

Nu är glada julen slut slut slut…

 … och jag håller på att gå sönder av nostalgi och näst intill sorg över att julen är över. Över att vi har haft det och har det så fint, att ledigheten varit så mysig och harmonisk, att hemmet varit så vackert och rofyllt. 

Och så stråk av riktig hjärtkramande sorg över det där som börjar bli påtagligt – att en del av barnens barndom är slut. Även om de fortfarande är unga än förstås. (De är verkligen unga, skärpning Sara!) Men det kommer inte att komma hem något mer egenpysslat julpynt från förskolan för mig att spara genom livet. Aldrig mer. Kranen är stängd. Snyft. Med ens blev de fina saker jag hittills sparat tusen gånger mer värdefulla. 

Och så det andra – att inget är för evigt. Livet är så lyckligt nu. Julen var för kort, och trivseln var stor. Barnen mår bra, mina föräldrar och svärföräldrar lever sitt bästa liv och har hälsan och vi hann denna jul med att verkligen umgås. Jag förstår att jag kommer att titta tillbaka på den här tiden i mitt liv som en period där jag hade ALLT. Det är överväldigande tycker jag, och jag känner mig så privilegierad att det nästan borde vara otillåtet. 

Men idag ska det julas av, hur sorgligt det ens känns. (Jag är mycket traditionell när det kommer till julen.) Granen är vacker och majestätisk och barrar ingenting och jag skäms inför den att jag ikväll ska klä av den allt pynt och slänga ut den genom dörren. Som att den vore ingenting värd trots att vi njutit så av den. Stackars gran. Doftar gott gör den till och med fortfarande. 

(På frågan om jag möjligtvis också är fem dagar innan mens så är svaret ja.)

I behov av rast

Så är vi redan i mitten av september, och fan vad det har varit en körig månad sedan semestern tog slut och allt drog igång igen. 

Igår kände jag för första gången att vi kanske kommit över den värsta puckeln kopplat till familjen AB. Inte som att vi är ute på andra sidan, än, men som att den högsta belastningen ändå kanske ligger bakom oss. Så vad har vi gjort då? Jo, anteckna gärna nu, en hög med föräldramöten (3), ett gäng utvecklingssamtal (3), föräldrarådsmöte (1), tandläkarbesök för barn (2), specialistläkarbesök för den lilla allergikern (1), födelsedagar (3, eget barns och släktingars), släktkalas (2, ett hos andra och ett hos oss), ett stort husprojekt som krävde byggställningar och massa folk här i ett par veckor, terminstart på alla barnens aktiviteter och en miljard fotbollsmatcher på det… jag är så glad över att det värsta är över men jag är samtidigt så fruktansvärt jävla trött. Att man orkar detta? (Orkar man detta?) Och så hus och hem och alla barnen och vänner och ett helt okontrollerat jobb på det som sväller över alla kanter. Och ovanpå det – en man som jag ärligt talat varit rätt sur på i omgångar den senaste månaden. (Mest på hans oförmåga att ta strategiskt ansvar för familjen, vilket i sin tur sliter ut mig. Så ovanlig dynamik. Inte. Suck.)

Men nu vänder det ryktas det, hoppas det, önskas det.

Upp på hästen igen

Så gick en sommar från vårt liv och kommer aldrig åter. Och som jag njutit av denna ljuvliga sommar! Vad fin den var! Så mycket vi hann läsa och bada och träffa släkt och kompisar! Vad fint väder det var! Vad kul barnen hade! Var det den bästa familjesommaren… någonsin? Kanske? 

Allt var så bra att jag typ blev deprimerad av att gå tillbaka till jobbet. Som en käftsmäll kändes det, och jag har ännu inte återhämtat mig. 

Behöver fundera på hur jag vill ha det, med allt. Men för att börja i det lilla: vill gärna skriva mer. Kanske finns det någon festlig lista att fylla i för att komma igång igen?

Och för minnet: Jag har nu tre skolbarn nu. Tre! Skolbarn! En era är slut, en annan påbörjad. Hittills känns det stort och fint. 

En viktig dag

Någon gång när jag känner att jag kan ska jag skriva mer om adoption, men idag mäktar jag endast med att länka till den statliga utredningen och utbrista ett ÄNTLIGEN. https://regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/06/sou-202561/

Okej, lite mer orkar jag visst skriva. Jag är så otroligt lättad över utredningens slutsatser. Det känns som att vi kommit över en tröskel, att ett annat ljus och ett annat synsätt äntligen får ta plats – och detta firar jag idag.

Samtidigt, bakom glädjen finns en obeskrivbar sorg. En sorg jag oftast bara snuddar vid, känner flamma till i bröstet snabbt följt av den förnuftiga tanken att detta får jag omhänderta sen. Det är så kladdigt när det djupt personliga också är politiskt. Jag vill och har möjlighet att i samtal driva sakfrågan, men samtidigt… Samtidigt så handlar också allt detta om mig –  mitt ursprung, min historia, mitt och andras trauma. Alla generationer bakåt som ledde fram till min födsel, och alla kommande generationer sprungna ur mina födslar. Våra rättigheter. Våra liv. 

Att förstå att den där ursäkten som utredningen rekommenderar, att den ska riktas till mig? Mig? För att någon gjort mig orätt? Och bör ta ansvar? Det är överväldigande.

Det är en viktig dag.