Lördag

Att lördag morgon/förmiddag allt som oftast är i total obalans, är det bara i min familj det är en sanning eller är det lite mer generellt? 

Känns som övergången från vardagens rutinande till helgens frihet alltid är fyllt med skav hos oss. Stök, ret, tjat, krav. Främst hos barnen då hehe. Själv vill man hylla långsamhetens lov på direkten, och med den ingången blir det naturligtvis krock när ens tålamods-level ligger på noll, och minsta lilla pip/skrik/spring får ens egna nervsystem att gå i taket. Mmm, perfekt kombo! Och så MYSIGT det brukar bli! 

Men jaja, jag hör ju mina egna tankar nu. Att förväntan kring att alla kids bara ska ta det lugnt hela lördag förmiddag medan mamma och pappa sover eller dricker kaffe och pratar ostört om något puttrigt är… lite väl ambitiöst? Verklighetsfrånvänt rent av. Taskigt. Dumt. Usch. Ännu en punkt på listan för utveckling.

Har tänkt hela dagen att jag borde sova en stund för att få tillbaka lite energi, men nu sitter jag här, icke-soven och oduschad och om en timme ska jag lämna hemmet för bubbel och babbel i Nacka. Så det är bara att kötta på. Woop. Känns som förr i tiden.  

Maj

Vi drog till Grekland i en vecka. Familjens första gemensamma utlandssemester. Spännande av många anledningar men också för att vårt yngsta barn har så många allvarliga födoämnesallergier att det är svårt att hitta sammanhang som fungerar för henne. Men detta fungerade! Och vi hade det overkligt bra. Att få ha så mycket tid ihop, nä men det var så fint. Vi hade inga ambitioner om något alls utöver att chilla, bada, äta, läsa och hänga, och det var perfekt tajmat, perfekt boende, perfekt värme. Jag och min man fick på riktigt återhämtning och barnen hade så kul. 

Hela kroppen gick i baklås när jag kom hem. Den där ”sjukan” jag hade innan resan, med extrem trötthet och onda bihålor, kom tillbaka på direkten och jag gissar nu att det är pollenallergi jag har. Kul kul. Känner mig också stel? Ont under fötter och trött i leder och min hud som levde upp i Grekland av fukt och värme ser nu som ett ökenlandskap trots att jag smörjer mig helkropp två gånger per dag. Som att den är uttorkad inifrån. Great. Jag var bara inte gjord för detta klimat. 

(…och detta klimat är inte gjort för mig. :))

Tillbaka

Tyvärr var det en fruktansvärd upplevelse att börja jobba igen igår. På gränsen till icke-görbart ärligt talat, betydligt värre än att komma tillbaka från sommarsemestern. (Är jag sjuk?) Om jag innan ledigheten typ trålade in nya uppdrag som den nyttiga idiot jag oftast är, och med en hjärna hög på dopamin – känns det nu fullkomligt oförståeligt varför jag frivilligt tagit på mig så otroligt mycket jobb, med så hårt satta tidsplaner (av mig själv…). Vem gör ens så? Jag ångrar mig. :(

Påsklov

Okej men jag testar då! Stärkt av er fem som kommenterat. <3 Och med uppmaningen till de av er som har insomnande bloggar: kom igen! Väck en liten stund så testar vi!

—————————————

En överhängande risk med att börja blogga igen är ju att allt är så liksom tråkigt nu? (I skrift åtminstone, men också inte i skrift hehe.) En vardag så lik alla andras och skrapar man lite för att hitta svärtan så är det knappt någon där? (Eller?) Så priviligerad pov också – tänker man, och skäms. Rumpan bak har man tydligen alltid.

Vi har i alla fall påsklov hos oss och är lediga hela veckan. Efter lite vånda beslutade vi oss för att inte åka någonstans (= västkusten) det här året på grund av livet, universum och ens inre barns obesvarade önskningar och behov (där är den ju, svärtan!). Först kändes det som slöseri med semesterdagar att bara vara hemma, särskilt när barnen gick hårt ut med några inledande dagar av extra mycket kiv och ret och stök, samtidigt som min egen tålamodströskel var… låg. (Mmm den kombinationen är alltid toppen!) Men nu har harmonin i alla fall infunnit sig och vi njuter. Träden och buskarna på tomten blir grönare för var dag som går, det ploppar upp små knoppar av blomster överallt som någon som bott här innan oss planterat och det känns nästan som sommarlov. Studsmattan är efter lite slit uppe, alla cyklar pumpade och barnen lever sitt bästa liv som för vissa består av tusen timmar lek och att få hoppa studsmatta barbent i sommarklänning, och för andra av fotboll 24-7.

Vi vuxna lever väl inte vårt bästa liv direkt, men ändå på något sätt, så är det det bästa. Vi har hunnit med att ta lugna morgnar, rensa ut vintervantar och goretex-skor, dricka kaffe tillsammans på verandan och prata än mer om allt som vi gillar att prata om. Zoomar jag ut och blickar på min relation från lite avstånd så är det just det som är det finaste tror jag, att jag har en man som jag tycker så mycket om att prata mycket med, fortfarande.

Vad gör vi nu?

Jag tänker ibland på alla er som också bloggande under 2007–2015 och undrar hur ni har det. 

Och jag önskar ofta att vi alla började igen. Rakt ur medelåldern. Nu när saker har satt sig, när många delar blev som det blev. När saker som inte var så länge sedan väl? visar sig vara 20 år sedan, och när de barn som vissa av oss fick snart eller redan är tonåringar.

Mitt hår är fortfarande svart men jag har nog fler än tjugo vita hårstrån nu och om några månader går alla mina barn i skolan. Jag drömmer om semester men vet inte längre vad som skulle kunna tillfredsställa det allt större behovet av sinnesro och inga måsten. Vill jag egentligen bara ligga och steka vid en egen(?) pool på dagarna och gå ut och äta en sen middag på stan på kvällarna? 20-årslife igen? Ja? Och samtidigt vill jag verkligen verkligen verkligen insupa allt med mina kids och uppleva allt med dem innan de hinner bli vuxna. Det är dock något med all pågående logistik/samordning/konflikthantering/you-name-it som fullkomligt dränerar mig. Det är även något med övergången som vi är i nu, jag och folk runt omkring, och som vi snuddar vid i många samtal. Har vi gått från utmattade till… uttråkade? Jag vet inte.

Kan vi inte alla börja blogga igen? Ja?