…

… att gå in på bloggen och se sin egna lilla ångest skräpa på internet medan världen brinner och barnen dör. Att allt finns samtidigt: ens egna små problem och det fruktansvärda som pågår nu i Gaza. Det är så oerhört mörkt. Barnen, barnen, barnen. Allas våra barn. 💔

Mitten av oktober 2023

En gång i månaden var min ansats att skriva, men det tycks eventuellt bli något mer sällan. Men här är jag nu igen! Rapport från verkligheten. Hittade ett inlägg jag skrivit i september men som låg kvar som utkast, så publicerar det med. 

Det bra med att skriva en gång i månaden är att man kan följa sin egen ångestutveckling. Det som oroade mig i augusti och september är faktiskt inte längre någon oro? Så skönt! Med det sagt, har man ingen ångest så skaffar man sig hehe… 

Några goda anledningar till ångest just nu, utan inbördes ordning (för uppföljning om en månad):

• En liten, liten bit av min ena tuggtand ramlade ut(!) för någon vecka sedan och det visade sig hos tandläkaren att jag hade ett hål (mitt första!) som nu måste rotfyllas(!)! Hjälp! (Har sluppit smärta dock, så glaset är kanske halvfullt?)

• Vi tjafsar och bråkar för mycket, jag och min man, om absoluta skitsaker. Vi är ej ett bra team under stress, och denna höst har det varit lite för mycket för oss båda. Vi blir visserligen sams snabbt, men så värdelöst att ha såhär låg stresströskel i relationen, och SÅ värdelöst när det går ut över barnen. Usch, ångest är det. 

• Jag har slutat promenera. Det är så mycket exakt hela tiden att jag återigen har prioriterat bort mig själv. Jobbar, tar hand om barn och all annan tid (vilket ej är särskilt mycket tid) vill jag antingen fixa något med huset (måla, köpa, skruva upp,  planera, bygga ihop) eller bara vila. 

• Jag har varit sjuk eller lätt sjuk sen flytten. :( 

Och så tacksamheten:

• Huset visade sig vara en dröm och vi är så oerhört glada i det! I en månad har vi bott här nu och varje dag vaknar jag lycklig över att vi får få bo här. Tänk va? Så bra det blev! 

• Alla barnens förflyttningar har gått kanon och för dem är den nya vardagen trygg och på plats. Praise be.

• Vi har börjat se en förändring hos vår lilla fire cracker till mellanunge och det tycks som att hon eventuellt är på väg ut ur en så kallad utvecklingsfas som varat i… sex år hehe? Gläds mycket åt detta, för hennes skull, och för vår skull. Denna utveckling har dock medfört lite nytt utrymme för vår fyraåring att få vara lite mer obstinat, såsom fyraåringar behöver få vara, och även om det kräver lite mer av oss är det  säkerligen av godo men lite förändrad balans i familjen. 

Övergripande bedömning: Lägesbild okej, finns saker att arbeta på, absolut, men också förutsättningar för positiv utveckling på sikt. :) 

Början av september 2023

I början av förra veckan googlade både jag och min man på stress- och ångestsympom. Jag hade fått problem med andningen och började flera gånger varje dag att hyperventilera samtidigt som hjärtat slog hårt i bröstet. Kanske borde man söka vård för det här tänkte jag? Men vi kunde ändå enas om att alla våra symptom var orsakade av stress. 

Nu har vi tre nätter kvar i detta hus och ett sällsynt lugn har sänkt sig över människobyn aka vårt nuvarande hem. Det är jobbigt att vara i limbo, att inte få packa allt utan bara lagom mycket så att vi ändå kan leva och hålla vardagen igång, men samtidig tillräckligt mycket för att vi ska kunna flytta ALLT på tre ynka dagar. Bear with me.

Slutet av augusti 2023

Fick tipset av Jenny att pröva en mjukstart med ett blogginlägg i månaden och tänker att vi kör väl då? Direkt från kontoret.

Jag är på väg att byta tjänst, igen, inom den stora myndighet för jag arbetat i över tio år. Packar ihop mina saker och slänger högar med papper och hittar dokument som påminner mig om hur smart jag kan vara. Just nu känns hjärnan som mos. Augusti är en ansträngande månad tycker jag. Visst är det varmt och somrigt fortfarande men just därför slår vardagen till så hårt och utan den klara höga septemberluften blir augusti en rötmånad som når ända in i själen. Känner mig låg och icke handlingskraftig.

Det är mycket förändring i luften, jag byter tjänst och alla barn byter sammanhang (en flyttas till skola för årskurs 3-9, en börjar skolan och den tredje byter till sista gruppen på förskolan) med nya lärare och pedagoger och i vissa fall helt nya kompisar. Det är mycket som ska landa. Och så flyttar vi om två veckor! Till vårt nya större hus som vi längtat efter i ett år. Inne i det huset var jag senast i september 2022 på en visning i fem minuter och i januari hade jag köpt det och om två veckor ska vi alltså få tillträde. Världens längsta process har det varit och jag är utmattad redan innan jag är på plats – men SOM jag längtar till på plats. När vardagen sitter igen. När vi kan säga att allt nytt för barnen gick bra.

Så märkligt också, att direkt som det nya huset blev köpt slutade det gamla att kännas som ett hem. Allting kändes mindre och liksom obekant. Hur kan detta ens ha varit vårt hem suckade vi om på kvällarna, jag och min man. Likt sättet man kan prata om en relation någon just lämnat innan tiden gett en perspektiv. Men sådant respektlöst tugg måste vi lägga bakom oss nu. För evig tacksamhet förtjänar huset, som gett oss trygghet och värme och utrymme att bara vara (och föröka oss hehe). Vi flyttade in med ett barn på 1,5 år och flyttar därifrån med tre(!) barn mellan 4 och 9 år. Vi har levt våra mest intensiva år där. 

Men augusti 2023 är en tid som är mittemellan. Vi är mitt i ett hopp, fortfarande i luften. Kanske landar vi inte förrän om ett par månader, men vi kan skymta den nu, landningen. Och till dess mantrar jag för mig själv: det gör alltid ont när knoppar brister, det gör alltid ont när knoppar brister. (Och så packar jag med mig några papper som påminner denna urvridna trasa till människa om varför någon vill ha mig till en ny tjänst.) 

Sommar

Från den ena högtiden till den andra. Senaste inlägget skrevs vid påsk och idag har vi firat midsommar! Jag gick på semester igår. 7,5 god vecka ledigt och i år känns det väldigt bra? Barnen är större och det kommer bli intensivt visst, men jag börjar ana något annat i horisonten. Livet med mellanstora barn och liksom ledighet på riktigt? Mmm, det kommer bli nice… när det är dags. Vilket det inte riktigt är än hehe, men det är nice med en liten gullig tvååring också. 

Har varit så stressad denna vår. Ny på jobbet i kombination med den första våren på länge utan en pandemi som ställer in de flesta sociala tillställningar (vilket i praktiken inneburit en miljard picknickkorgar att packa, tusen presenter satt samla till och ett dussin kalas att gå på och hålla själv) har liksom inte varit som balsam för själen direkt. It’s that time of the season for… kvinnors utbrändhet. :((( Skolavslutningsveckan kändes som en massiv vägg att försöka ta sig igenom, utan minsta möjlighet till paus eller utandning. Det var bara att kötta på och fan vad tungt det har varit! Och vad osunt det är, både privat och strukturellt. Lämnade ändå jobbet igår med en helt okej känsla och hade visserligen gärna jobbat några timmar till för att förbereda inför augusti men längtade hem till mina kids. Mmm kidsen. Så härliga och jobbiga och kul. Tror sommaren blir great.