Provet var positivt* och såklart har vi inte fått någon symptomfri variant av covid utan hela familjen mår rätt så kasst. Febern och den intensiva huvudvärken är värst tycker jag. Igår låg jag några timmar på soffan och kunde knappt öppna ögonen. Men det går lite som vågor, ena stunden mår jag lite bättre och kan laga mat eller hämta ett täcke åt någon, andra stunden är jag helt utslagen. Glad i det lilla över att alla faktiskt blev sjuka samtidigt.
*Både snabbtest och PCR.
Fyra av fem familjemedlemmar är sjuka varav vi vuxna är två av dem. Coronatest kommer under dagen. Av alla tillfällen jag testat mig de senaste åren(!) borde sannolikheten för positivt vara störst nu? Så är känslan i alla fall. Men det har jag säkert känt tidigare också och hittills har vi klarat oss.
Tredje vaccinationssprutan som skulle tas idag fick jag såklart avboka. Så nära, så nära.
Som alla andra med barn i förskola och skola svämmar mailkorgen just nu över med information om smittad personal och smittade barn och beställda gurgeltester som inte går att få tag på. Hittills är vi, mot alla odds, friska! Två hela veckor utan sjuka barn, det är rekord för det senaste halvåret, och tredje sprutan är inbokad på måndag. Det vore helt otroligt om det blir så att vi håller oss friska och kan ta den på utsatt tid, men hur stor är chansen tror ni? 50/50?
Flexar ut tidigt denna fredag för att hänga med mina döttrar vars förskola har stängt för planering. Hoppas på god helg! Har en bra känsla trots förra veckans misslyckande. Enda vägen är upp! Skål!
Det vände! Det ska man lägga på minnet. Det vänder alltid. Har haft en bra måndag och en toppen-tisdag. Gått omkring och sjungit. Känt mig lycklig. Pratat med vän på lunchen under promenad, bakat bröd och kokat sydfransk soppa. Tror ni möööööjligen att mitt egna katastrofhumör i helgen också kan ha varit en konsekvens av pms? Hehe. Svara ej.
Efter jullovets härliga slappande så hade jag höga förväntningar på första helgen efter första arbetsveckan, men det gick såklart rakt åt pipsvängen. Med buller och bång. Tror vi slog rekord i bråkig helg? Alla över 2,5 år, barn som vuxna, var obstinata, irriterade och arga. Och ledsna. Föräldrarna dessutom allt för utmattade för att orka vara stora och vända situationen och bidrog därmed såklart till att sätta stämningen hos barnen. (Och barnen var väl troligtvis utmattade de med.) Nä fy fan. Det finns ju löjligt många konfliktytor när man som vi är fem personer i familjen och är man ej på topp själv kan det lätt bli helt övermäktigt. Vilket det blev nu. Jag och min man ägnade helgkvällarna åt att skämmas över att vi vuxna inte lyckats ta oss samman för att hjälpa familjen till bättre harmoni. Med all rätt. Får hjärtknip av alltihop. Stackars barn.
