Livet livet

Inte var det väl bara vi som igår kväll, efter avslutad arbetsdag och nattade ungar, kände att jo men det här gick väl bra men nu måste det väl vara dags för helg igen? Att komma upp till kvoten 5:2 där 5 står för jobb känns i nuläget helt orimligt. Men man vänjer sig väl. Väl?

Jag minns en tid där helgerna var så intensiva och vardagarna var så oplanerade att jag alltid låg i sängen hela måndagarna. Som återhämtning. 2008-/2009-ish. Brukade pigga på mig lagom till 19-snåret för att gå på ett träningspass och därefter åt jag lantchips till middag och somnade med datorn på magen. Har aldrig varit snyggare än då. YOUTH. <3

Tipsar förresten om The Sex Lives of Collage Girls på HBO. Så kul och smart och mysig. 

Och hon gav sig hän…

 … apropå det senaste inlägget. Vilket jullov det blev! Och som jag har njutit! Bara myst och myst och myst. Vem kunde tro att det var jobbet som slitit ut mig (hehe, eller kunde ALLA räkna ut det?) och att en tillräckligt lång paus från det gjorde att energin kom åter? Så var det i alla fall. Lagom till snön kom var orken tillbaka och jag hann med att både grilla korv och bygga snöskulpturer. Plus flera dagar i pulkabacken. Hann också med att läsa den mäktiga (både till innehåll och format med sina 750 sidor) Nikes bok av Agnes Lidbeck. (Nä men det är så ljuvligt att återigen vara i en fas i livet där jag kan förlora mig i en bok mitt på dagen! Visserligen barn överallt, men det går att zooma ut och bara läsa och läsa. Mmmm, läsa.)

Fick sådan mersmak av detta lov att jag hade kunnat slappa mig igenom flera veckor till. Slappa – med barnen! Det är inte alltid jag har känt så, men nu känner jag det verkligen. Det enda negativa med att ge sig hän så här fullständigt i semesterlivet var att uppförsbacken i förmiddags då jobbdelen av hjärnan behövde återaktiveras (för att bland annat hålla en dragning för ledningen) inte var nådig. Men det gick bra, efter omständigheterna (d.v.s. att jag längtar ut och bort och räknar ner dagarna till nytt jobb). Ja allt gick bra för alla denna första vardag efter ledigheterna. Spår att alla barn är sjuka redan på onsdag, jo men såklart måste det bli så, och vi ska väl få corona nu också precis som alla andra, men till dess tillåter jag mig att vara i detta njutbara lilla nu.

Kul att så många uppdaterat sina bloggar idag också! Hej hej! Känns fint att sälla sig till den skaran. 

2022 förresten, i år fyller komutikväll 15 år! Och allt finns kvar. Mäktigt. 

Ingenting händer

Denna jul är min tröttaste på länge. Jag orkar inte ens gå ut utan flyttar omkring mig själv i huset mellan olika sängar och soffor och umgås med barn, dricker någon oengagerad kopp kaffe och spelar TV-spel. Den sega förkylning vi dragits med hela familjen i flera veckor börjar äntligen släppa men jag fryser mycket fortfarande, och försöker få till små sovstunder på dagen som misslyckas varje gång eftersom jag just prick då naturligtvis inte kan slappna av även om jag inget annat gör än slappar. Eller ”slappar” måste det stå såklart, eftersom jag fortfarande har tusen babbliga barn och ett hem att hålla efter, men jag gör inget annat nyttigt alls och såhär i början av ledigheten får det mig att må dåligt. En dag är jag nästan på väg att dra fram jobbdatorn för att jag ska känna mig produktiv och duktig. Det är sjukt, det vet jag, så jag fortsätter att mota bort tankarna på alla måsten och den lätta ångesten över att vi inte är ute hela dagarna och åker skridskor och grillar korv som alla andra på Instagram, men nä det går bara inte här. Inte i år. Kanske aldrig.

Granen är i alla fall pigg och vacker och luktar gott och jag är traditionell när det gäller julen, jular på den 23:e och jular av på tjugondag Knut vilket ger ett sällsynt lugn i hela huset. Här finns julefrid, här är det okej att bara vara. Så jag tar emot och försöker ge mig hän.

Happy Holidays

På årets sista arbetsdag, precis innan jag stänger ned datorn, landar ett sista mail i inkorgen med beslut om ändrade anställningsuppgifter. Kan ni fatta? Jag gjorde det! Under detta otroligt ansträngande, utmattande arbetsår landade jag ett nytt jobb! Nä men är så glad och lättad att det ej går att beskriva. God jul till mig! 

Och GOD JUL till er! Hoppas 2022 gör oss gott!

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.