Ingenting händer

Denna jul är min tröttaste på länge. Jag orkar inte ens gå ut utan flyttar omkring mig själv i huset mellan olika sängar och soffor och umgås med barn, dricker någon oengagerad kopp kaffe och spelar TV-spel. Den sega förkylning vi dragits med hela familjen i flera veckor börjar äntligen släppa men jag fryser mycket fortfarande, och försöker få till små sovstunder på dagen som misslyckas varje gång eftersom jag just prick då naturligtvis inte kan slappna av även om jag inget annat gör än slappar. Eller ”slappar” måste det stå såklart, eftersom jag fortfarande har tusen babbliga barn och ett hem att hålla efter, men jag gör inget annat nyttigt alls och såhär i början av ledigheten får det mig att må dåligt. En dag är jag nästan på väg att dra fram jobbdatorn för att jag ska känna mig produktiv och duktig. Det är sjukt, det vet jag, så jag fortsätter att mota bort tankarna på alla måsten och den lätta ångesten över att vi inte är ute hela dagarna och åker skridskor och grillar korv som alla andra på Instagram, men nä det går bara inte här. Inte i år. Kanske aldrig.

Granen är i alla fall pigg och vacker och luktar gott och jag är traditionell när det gäller julen, jular på den 23:e och jular av på tjugondag Knut vilket ger ett sällsynt lugn i hela huset. Här finns julefrid, här är det okej att bara vara. Så jag tar emot och försöker ge mig hän.

Happy Holidays

På årets sista arbetsdag, precis innan jag stänger ned datorn, landar ett sista mail i inkorgen med beslut om ändrade anställningsuppgifter. Kan ni fatta? Jag gjorde det! Under detta otroligt ansträngande, utmattande arbetsår landade jag ett nytt jobb! Nä men är så glad och lättad att det ej går att beskriva. God jul till mig! 

Och GOD JUL till er! Hoppas 2022 gör oss gott!

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.  

Frisk men ej återställd

Tack för er omtanke! Mitt barn mår igen. Praise be. Förlamningen är kvar men hennes allmäntillstånd är gott. Vi ska ge det en månad och se om förlamningen går tillbaka. Oftast är allt normalt då. 

Det var borrelia som satt sig på nervsystemet. Diagnos: Neuroborrelios. Så nu vet man det till nästa gång, om ett barn ser ut som det fått en stroke (aj mitt arma hjärta) så är det ofta detta. Hon har fått antibiotika intravenöst varje dag via en venkateter i handen som suttit i tio(!) dagar, och nu, nu är hon färdigbehandlad! Hon fick skåla i cider och jag höll tal till henne om hur imponerad och stolt jag är över hur hon kämpat. Är egentligen stolt över hela familjen. Maken till intensiv start på denna höst har jag sällan skådat (och mitt i allt började min äldsta ettan!), men nu har vi fixat två veckor av barnakut, skolstart, förkylningar till höger och vänster, teknikstrul, ansiktsförlamning, vab, jobb och massa massa oro och kanske blir det lugnare snart? Famous last words hehe.

Det gemensamma

Över sex timmar på barnakuten i förrgår för min man och mellanungen, och jag och hon kom upp i elva timmar igår och kom inte hem förrän vid midnatt. Alla var snälla och hjälpsamma de få stunder vi hade kontakt med personal, men akuten, där vill man inte vara så långa stunder. Barnet somnade till slut utmattad på en bänk i en korridor efter att ha gråtit en liten stund och mantrat att hon ville hem, och vi fick en filt av en snäll personal. Hon är fyra år. Man behöver liksom ett rum och kanske något att äta (nu hade hon visserligen ingen aptit) under en elvatimmarsvistelse när man är ”inskriven”. Och så behöver man att personalen kommer och hälsar vid skiftbyte och ba, hej jag heter xxx och jag kommer och pratar med er senare ikväll. Igår kändes det som om vi befann oss i vacuum. Men det är ju avhängt politiken, det fattar jag. Alla gjorde sitt bästa, och sittandes i korridoren utanför ett akutrum förstod jag att det var en intensiv kväll.