Magkramp

Så kom sommaren och lillan drog på sig någon form av förkylning mitt i min absolut mest intensiva arbetsvecka denna vår. Idag är det min jobbdag enligt vabbpusslet och jag hade behövt vara 100 % energifylld men som grädde på moset blev jag magsjuk(?) av samma virus (eller matförgiftad?) och har inte sovit i princip någonting på hela natten. (Mysigt det var!) Nu sippar jag på ett glas ljummen Trocadero som jag hittade längst in i ett skåp och funderar på om det är värt risken att försöka äta någonting idag eller ej – SAMTIDIGT som jag helvetesjobbar. Kul med långhelg säger… ingen i det här hushållet. :(

Tips och icke-tips

Har ägnat de senaste två kvällarna åt att – ett år sent – se Unorthodox (Netflix) och nu när den är klar måste jag säga att det var länge sedan jag såg en sådan dålig serie? Blev förvånad över hur oerhört platt den var. Så oengagerande! Och så stereotyp (insert ett festligt kompisgäng i Berlin direkt taget ur en EF-reklam för språkresor på 90-talet). Men det är ju ovanligt att serier är så dåliga. Kollar annars om Better Things (HBO) och den är exakt lika ljuvlig när man ser om den, så för alla som inte sett – se den. Och läs Eufori av Elin Cullhed! Wow. Har ej läst klart den än, men herre gud vad det finns saker att prata om där! Mäktig bok.

Hålla ut

Det tog över ett år av pandemi och tusen månader av föräldraledighet innan vi båda började arbeta hemifrån. Dessa veckodagar när det numera bara är jag och min man hemma, och huset är tyst i många långa underbara timmar, är så välbehövliga så ni anar ej. För jag är trött nu. Och min man är megatrött. Snart sju år av småbarnsliv tär, hur underbart det än är, och vi är slitna trots att vi sover hela nätter sedan länge (men är vakna allt för sent för att kolla serier exakt varje kväll). Det är en trötthet som ständigt finns där, och som på ett sätt är förväntad efter många år av lågintensiv belastning utan paus, men det är samtidigt lite märkligt att det känns och märks som mest nu, nu när vi är på väg upp. Tålamodet finns där – till det helt plötsligt pang boom inte finns där längre. Från 100 till 0. Samma sak med stress, fast tvärtom. Hoppar direkt från 0 till 100. Inga mellanlägen. Orken likaså. Men pausar vi blir inget gjort och de där femton minuterna av ostörd tid där det finns möjlighet att verkligen beta av saker på den evigt fullmatade att göra-listan är för sällsynta för att i alla fall jag ska vila bort dem. Tänker jag, som knappt ens längre kan vila. (Famous last words och sen... sen gick hon in i väggen. :( ) 

Jag och min man pratar mycket om detta och brukar komma fram till att tiden är vår vän. Att om vi bara står stilla och står pall och försöker vara snälla mot oss själva och varandra så kommer tiden göra jobbet. Allt och alla växer. Saker utvecklas. Möjligheter frigörs. Det kommer finnas tid igen. Tålamodet kommer tillbaka. Fokusspannet kommer bli större. Längtan efter annat än tystnad kommer att växa sig starkare igen. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är en vilsam tanke. Stå bara kvar, allt ordnar sig.

Övergång

Under vintern/våren har vi börjat rensa ut och sälja av babypryl efter babypryl. Det är liksom definitivt stopp nu, alla våra barn är verkligen här. Jag trodde att det skulle kännas mer, på ett sätt, men samtidigt arbetar jag intensivt med tanken (och ser fram emot att uppleva en tvååring utan att samtidigt vara gravid med ett småsyskon). Jag har verkligen försökt att förbereda mig väl och allt som var oändligt pirrigt med första barnet – att gå in i en barnvagnsbutik, köpa små små kläder från bebisavdelningen, gå till MVC, ladda ner en gravidapp och köpa mammabyxor – har av naturliga skäl ej varit lika pirrigt med barn nummer 2 och helt vanlig praktisk vardag med barn nummer 3, vilket såklart hjälper till. Tillåter jag mig blir jag dock djupt nostalgisk när jag tänker på att bädda en liten säng inför en bebis som komma skall, tvätta upp små bebiskläder och föra namnlista i mobilen. För att inte tala om det fysiska. Känna värkar. Föda barn. Lägga en ny liten silkesapa till bröstet (något jag tidigare aldrig har suktat efter, men som nu får hjärtat att ömma så inni bara jag ser en bild av det eller tänker på det). Men jag känner också, innerst inne, att min barnlängtan är stillad. Jag har tre fina ungar. Namnlistan i mobilen slutades fyllas på i samband med att yngsta föddes. Det finns ingen önskan efter fler barn, alls, men absolut en längtan efter att få vara med om vissa saker igen – och det får jag väl helt enkelt lära mig att hantera.  
 
Och på tal om att lägga en nyfödd till bröstet. Nu är det ett halvår sedan jag ammade för sista gången. För sista gången I MITT LIV. Jag har aldrig varit ett stort fan av amning eller tyckt att det varit särskilt mysigt eller speciellt. Mest har jag tyckt att det är ett praktiskt sätt för barnet att få mat och ett praktiskt sätt för mamman att få en liten chans att gå undan och amma/vara i fred. För någon månad sedan testade jag dock att klämma på brösten för att kolla om det kom ut någon droppe kvarglömd mjölk, vilket det ej gjorde. Helt naturligt och ej särskilt förvånande. Men det som förvånade mig var att det växte fram en liten sorg i mig. När jag slutade amma mitt äldsta barn kändes det som att jag fick min kropp tillbaka. Nu känner jag snarare att kroppen tappat sin funktionalitet. Att jag är med om en förlust, kanske likt känslan vid klimakteriet? Är så tacksam över att kroppen gjort och gött tre små liv, men det är märkligt att hantera att produktionsfasen är över och att jag nu går in i förvaltarfasen (vilket är helt tvärtom vad vänner i min ålder känner som inte har fått det eller de barn de önskar och hoppas, och som i allra högsta grad ej lämnat produktionen bakom sig). Men kanske är det bra för mig att hantera (och sörja?) detta färdigt nu, så att jag i klimakteriet kan fokusera på annat sexigt som det rent praktiska med brist på hormon och humörsvängningar? Ja om detta kan man fundera.

Purpurvågor

På dagen ett år sedan jag publicerade något här. Har nog några inlägg sparade som utkast men som aldrig blev till. En så här lång paus har jag och bloggen aldrig tidigare haft.

 
Jag är 38 år nu. Snart 39. Alla barn är här och en ny era öppnar snart upp sig. Vill gärna ha kvar utrymmet att skriva om saker som händer (såhär i... medelåldern?), även om det känns märkligt att mina tankar går att spåra bak till 2007. Klarar man av att ha allt det på en och samma plats? Känns som svunna märkliga tider. Men allt det som hände och kände och tänktes då ledde fram till allt detta som är jag och som är mitt nu. 

Valborgsmässoafton är en minnestät dag. En bästa väns födelsedag. Ett evigt planerande av den perfekta dagsfyllan i Uppsala. (Med tillhörande bilder från vad man trodde skulle se ut som en härlig, skön, solig och grön vårdag men som varje år visade sig enbart se kall, kal och gråbrun ut?) Vintern rasat osv. En bra dag att starta om, igen.