Corona-dagbok: 29 april

Och så gick visst hela april? Allt det här konstiga otäcka har börjat bli vardag. I Sverige har 2 355 människor avlidit av Covid-19 (det släpps ny statistik om fem minuter men orkar ej vänta in det). Minns när det var 5, 17, 36 osv. Det är som att en evighet passerat sedan dess. Mycket av min dagliga ångest har övergått till sorg och i perioder längtar jag intensivt efter det ”gamla livet” och försöker leda bort tanken från att helt sjunka ner i ledsamhet över all den tid jag känner att jag förlorar.

Mitt mellanbarn fyllde 3 år den 6:e vilket vi firade här hemma utan gäster. Det kändes väldigt konstigt för oss föräldrar, men för 3-åringen var det ändå en spännande och rolig dag. Ungefär samtidigt började bebisen att krypa framåt – hurra! Har alltid haft en svaghet för krypande/ålande barn. Det är så mysigt att plötsligt känna en liten hand som drar en i byxbenet när en står och pillar med något i hallen. Men är du här nu lilla vän? Lämnade jag inte dig i ett annat rum precis? Åh så tacksam jag är för den lilla solstrålen till bebis! Och för den vilda treåringen. Och för den kloka femåringen med myror i brallan. När jag tittar på barnen och inser hur snabbt de växer och utvecklas blir det än mer uppenbart hur sorgsen jag känner mig över att vi inte kan träffa mor- och farföräldrar. Orkar knappt ta in att det nog är ett år bort. Minst. Bebisen kommer inte vara bebis längre när det sker. :(((((( Fy jävla fan. Det är för hemskt alltihop.

Corona-dagbok: 2 april

Dagboken är eftersatt. Tiden går. Mars känns som tusen år lång och nu är det april. Min man har börjat jobba igen efter 6,5 månad gemensam föräldraledighet, men han jobbar hemma. Det är okej, men inte toppen. Han jobbar många kvällar i veckan nu för att ta igen de timmar han missar när hela familjen är hemma och arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag känner mig väldigt slut. Hinner inget på dagarna just, och på kvällarna är jag så trött. Kollar nyheter och sen inte mycket mer. Det ligger en konstant anspänning i luften som tär. Vi träffar nästan ingen men barnen går fortfarande på sin älskade förskola. Imorgon är sista dagen innan tio dagars påsklov. Jag fantiserar om stunden när vi ska få träffa barnens mor- och farföräldrar igen. Till hösten kanske? Eller är det längre bort? Närmre känns det inte. April ska bli ansträngt i Stockholm, det sägs på presskonferenserna nu. Sjukvården går redan på knäna. Viruset ska ha spridit sig in på många äldreboenden och när jag tänker på det vill jag gråta. Försvarslösa stackars gamlingar. Så jäkla hemskt.

Det är sol och det är storm och det kommer snö och sedan sol igen. Våren går långsamt i år. Den kom tidigt men snödropparna och krokusarna blommar fortfarande på vår eftersatta gräsmatta och häcken har hållit på att slå ut i många veckor. En vanlig vår sker det över en helg. När tanken nuddar vid ett eventuellt utegångsförbud får jag våldsam klaustrofobi.

———
282 avlidna av covid-19 i Sverige enligt Folkhälsomyndighetens senaste uppdatering.

Corona-dagbok: 26 mars

Livet lever på. Barnen går fortfarande i förskola och min man jobbar hemifrån. Igår pratade vi med barnens farmor och farfar genom fönstret när de passerade förbi oss i norrförort. På mitt äldsta barns avdelning var idag sexton barn på plats av de strax under trettio som går där i vanliga fall. Jag undrar hur sommaren blir. Vad vi kan göra. Vilka planer som ställs in. När vi får träffa mor- och farföräldrar igen på riktigt. Vi är ju ett stort gäng här hemma så vi känner oss inte superensamma av karantän(light)-livet men värre för alla ensamhushåll förstås. 

De stora barnen är så glada över att det är vår. Idag gick vi ut på tomten och lekte mellan middag och läggning. Fågelkvitter och energi i luften. Solskensbebisen håller på att knäcka krypkoden men backar fortfarande mest. I det lilla livet är allting egentligen underbart.

————-

Det är 66 bekräftade dödsfall av Covid-19 i Sverige nu. 

Corona-dagbok: 24 mars

Känner mig inte rädd längre. Har ingen ångest heller. Kollar nyheter men inte lika frenetiskt. Har gått in i någon slags likgiltighet tror jag? Vad fort det gick?! Aja. Imorgon ny dag, ny känsla.

Corona-dagbok: 22 mars

Idag har vi knappt tänkt på pandemin. Vi har hållit oss hemma som vanligt. Hört grannarna hosta några tomter bort. Sett en annan granne ha besök av barn och barnbarn. Sådant vågar vi inte göra. Helgen har varit lugn.