Stockholm rustar upp. Kanske blir helgen avgörande. Har inte kunnat hålla mig uppdaterad vad gäller nyhetsflödet idag på grund av de tusen (tre) barn jag skaffat mig, men läste ikapp när jag nattade baby E och kände återigen ångesten rusa genom kroppen. Jag har ingen ångest över ekonomin egentligen. Inte över samhället i stort heller. Eller över butikerna och restaurangerna. Det får liksom inte plats. Inte nu. Inte än. Sjukdomsångesten överskuggar allt. Att så många ska lida fysiskt. Inte kunna andas... Att så många ska dö. Tycker det är svårt att se bortom det. Men ångesten kommer i små rus, däremellan är livet helt vanligt, om än lite mer isolerat.
Efter nyhetssändningarna letade jag och min man efter något lättsamt att titta på, men se det gick inte. Nästan allt blev bortvalt eftersom det genererar ångest, och det lilla lättsamma vi hittade är liksom för lättsamt vilket gör att vi istället sitter och uppdaterar nyhetsflödet i mobilen. Såg om GIRLS för en månad sedan i ett annat liv och en sådan serie hade varit perfekt nu. Fan vad den höll tyckte jag! Den är så fin och smart och kul och varm. (Åh Hannah!) Men det där blev ett sidospår. Eller ett annat spår. Denna bebismorsa behöver sova.
lördag 21 mars 2020
fredag 20 mars 2020
Corona-dagbok: 20 mars
I det lilla livet händer inte mycket, idag ägnade vi t.ex. många timmar åt att diskutera om vi ska anlägga en rabatt runt vårt hus, men jag märker att jag får rixångest av att ta del av de stigande siffrorna gällande antalet döda. Snart kommer vågen. Så känns det. Så säger experterna på tv. Det måste bli fruktansvärt innan det kan bli bättre.
torsdag 19 mars 2020
Corona-dagbok: 19 mars
Idag har vi gått och väntat. Sett om kurvan om virusets utbredning skulle accelerera. Än så länge ingenting direkt nytt. 11 döda i Sverige. Hittills. Siffror från Italien visar att de flesta som dött varit väldigt gamla samt sjuka i något annat. Högt blodtryck tycktes vara den största gemensamma nämnaren(?) men det känns helt knäppt i mina lekmannaöron. Är det en allvarlig sjukdom? Trodde var och varannan äldre hade det. Särskilt män. Men jag vet ju uppenbarligen inget om det.
Såg denna idag och frustade till.
Hehe. Högt och lågt men ja, livet i karantän skiljer sig väldigt lite från livet innan karantän för denna introverta föräldralediga trebarnsmorsa...
Har de senaste dagarna haft spänningshuvudvärk och små rus av ångest men upplever mig samtidigt inte som rädd? Livet här är fortfarande så normalt och trots att vi vet att allt kommer att barka åt helvete snart så känner jag det inte riktigt.
Jag och min man drack vårt eftermiddagskaffe i solskenet på verandan och överallt såg och hörde vi hur våra grannar fixade och donade på sina tomter. Kändes nästan som i semestertider. Men så var det en vanlig torsdag. I mars. Mitt i en pandemi.
Såg denna idag och frustade till.
Hehe. Högt och lågt men ja, livet i karantän skiljer sig väldigt lite från livet innan karantän för denna introverta föräldralediga trebarnsmorsa...
Har de senaste dagarna haft spänningshuvudvärk och små rus av ångest men upplever mig samtidigt inte som rädd? Livet här är fortfarande så normalt och trots att vi vet att allt kommer att barka åt helvete snart så känner jag det inte riktigt.
Jag och min man drack vårt eftermiddagskaffe i solskenet på verandan och överallt såg och hörde vi hur våra grannar fixade och donade på sina tomter. Kändes nästan som i semestertider. Men så var det en vanlig torsdag. I mars. Mitt i en pandemi.
onsdag 18 mars 2020
Corona-dagbok: 18 mars
Det är onsdag kväll och ännu en dag med intensiv nyhetsbevakning och ett never ending samtal med min man gällande utvecklingen av pandemin har snart passerat.
Barnen går fortfarande till förskolan men det är små grupper och färre personal. Igår var det femton barn på plats på min storas avdelning som oftast består av tjugoåtta ungar, idag elva. På dagens presskonferens pratades det om vikten i att hålla förskolan och grundskolan öppen för att våra samhällsbärande funktioner ska fungera och jag tycker resonemanget låter vettigt trots att stora delar av världen agerar annorlunda. Kanske tycker vi annorlunda imorgon? (Nu läste jag precis att Storbritannien också stänger skolorna. Ja det svänger fort dessa dagar.)
Matleveranser går inte längre att få här i Stockholm utan man måste besöka faktiska butiker för att kunna handla. Vi är vana veckohandlare så än så länge påverkar inte det höga trycket på matbutikerna oss så mycket. Vi har alltid mat hemma så vi klarar oss i ett par veckor om nöden skulle kräva det. Det sitter i ryggmärgen, uppvuxen på landet som jag är med extrastor kyl och frys plus stor frysbox i garaget. (Och massa ved på det. Och balar med toapapper hehe.) Då visste man inte när strömmen skulle gå i flera dagar eller när man skulle bli insnöad. Bäst att vara förberedd. Har alltid älskat ett välfyllt skafferi och att kunna lagra grejer i garaget och skulle nog lätt kunna bli en fullfjädrad prepper om jag tillät mig. Borde kanske bli det? Min man är likadan. Är i alla fall förvånad över att vissa verkar tycka att det är lite konstigt att ha mycket mat hemma eller att ha en välfylld kundvagn när man handlar? Samt att folk (med ekonomi då förstås) inte redan har det.
Min man börjar officiellt arbeta igen efter föräldraledigheten nästa vecka och hela hans kontor har beordrats hemarbete. Det är såklart skönt att han ska arbeta hemma samtidigt som det känns så jävla märkligt att han ska sitta här hemma med sin dator och inte få bli störd medan jag ska ratta bebisen och hushållet. Upplagt för bråk och konflikt tror jag. Hehe. Mysigt det ska bli. Aja. Dagens lyxproblem.
Folkhälsomyndigheten har sedan några dagar tillbaka rekommenderat alla över 70 år att hålla sig hemma. Vi i den yngre generation tycks förstå det men våra äldre har väldigt svårt att få in detta och vi ägnar således timmar åt att bråka och tjata på våra respektive föräldrar om det. Vet inte varför just de skulle vara odödliga eller varför just de skall undantas från nationella rekommendationer, men det är tydligt att de har väääääldigt svårt att rätta in sig i ledet. Hur kan det ens va svårt? Låt oss handla och lämna en kasse vid dörren! Gå inte till gymmet! Åk inte till mataffären! Herre gud!
Den generella känslan, i enlighet med all världens expertis, är väl att det kommer att bli värre detta. Och de som suckade förra veckan om att alla överdriver kanske inte suckar lika mycket nu. Samma sak gäller troligtvis för de som inte kan följa rekommendationerna denna vecka.
För egen del är vi ännu inte oroliga, men för samhället i stort absolut. Det här kommer skapa kaos för många. Vi hör till en priviligerad grupp. Vi har hälsa och pengar och jobb. Vår viktiga uppgift är att lyssna på myndighetsråden och försöka göra rätt saker. Hjälpa grannar om det går, tvätta händerna ofta, hålla oss hemma och tjata på våra äldre.
Och samtidigt som nästan 500 personer dött i Italien det senaste dygnet börjar solen värma här i norra Stockholm, häcken slår ut och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det är en märklig, oviss, otäck tid.
Barnen går fortfarande till förskolan men det är små grupper och färre personal. Igår var det femton barn på plats på min storas avdelning som oftast består av tjugoåtta ungar, idag elva. På dagens presskonferens pratades det om vikten i att hålla förskolan och grundskolan öppen för att våra samhällsbärande funktioner ska fungera och jag tycker resonemanget låter vettigt trots att stora delar av världen agerar annorlunda. Kanske tycker vi annorlunda imorgon? (Nu läste jag precis att Storbritannien också stänger skolorna. Ja det svänger fort dessa dagar.)
Matleveranser går inte längre att få här i Stockholm utan man måste besöka faktiska butiker för att kunna handla. Vi är vana veckohandlare så än så länge påverkar inte det höga trycket på matbutikerna oss så mycket. Vi har alltid mat hemma så vi klarar oss i ett par veckor om nöden skulle kräva det. Det sitter i ryggmärgen, uppvuxen på landet som jag är med extrastor kyl och frys plus stor frysbox i garaget. (Och massa ved på det. Och balar med toapapper hehe.) Då visste man inte när strömmen skulle gå i flera dagar eller när man skulle bli insnöad. Bäst att vara förberedd. Har alltid älskat ett välfyllt skafferi och att kunna lagra grejer i garaget och skulle nog lätt kunna bli en fullfjädrad prepper om jag tillät mig. Borde kanske bli det? Min man är likadan. Är i alla fall förvånad över att vissa verkar tycka att det är lite konstigt att ha mycket mat hemma eller att ha en välfylld kundvagn när man handlar? Samt att folk (med ekonomi då förstås) inte redan har det.
Min man börjar officiellt arbeta igen efter föräldraledigheten nästa vecka och hela hans kontor har beordrats hemarbete. Det är såklart skönt att han ska arbeta hemma samtidigt som det känns så jävla märkligt att han ska sitta här hemma med sin dator och inte få bli störd medan jag ska ratta bebisen och hushållet. Upplagt för bråk och konflikt tror jag. Hehe. Mysigt det ska bli. Aja. Dagens lyxproblem.
Folkhälsomyndigheten har sedan några dagar tillbaka rekommenderat alla över 70 år att hålla sig hemma. Vi i den yngre generation tycks förstå det men våra äldre har väldigt svårt att få in detta och vi ägnar således timmar åt att bråka och tjata på våra respektive föräldrar om det. Vet inte varför just de skulle vara odödliga eller varför just de skall undantas från nationella rekommendationer, men det är tydligt att de har väääääldigt svårt att rätta in sig i ledet. Hur kan det ens va svårt? Låt oss handla och lämna en kasse vid dörren! Gå inte till gymmet! Åk inte till mataffären! Herre gud!
Den generella känslan, i enlighet med all världens expertis, är väl att det kommer att bli värre detta. Och de som suckade förra veckan om att alla överdriver kanske inte suckar lika mycket nu. Samma sak gäller troligtvis för de som inte kan följa rekommendationerna denna vecka.
För egen del är vi ännu inte oroliga, men för samhället i stort absolut. Det här kommer skapa kaos för många. Vi hör till en priviligerad grupp. Vi har hälsa och pengar och jobb. Vår viktiga uppgift är att lyssna på myndighetsråden och försöka göra rätt saker. Hjälpa grannar om det går, tvätta händerna ofta, hålla oss hemma och tjata på våra äldre.
Och samtidigt som nästan 500 personer dött i Italien det senaste dygnet börjar solen värma här i norra Stockholm, häcken slår ut och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det är en märklig, oviss, otäck tid.
Corona-dagbok: uppstart
Idag tänker jag börja med en Corona-dagbok här på bloggen. Kanske blir det bara en anteckning på ett par meningar per dag, kanske blir det mer. Allting ändras så fort hela tiden nu och jag tänker att det är viktigt för mig att minnas hur snabbt allting snurrade, hur allvaret kom närmre för varje dag och hur självklara saker på ingen tid alls blev väldigt o-självklara, och tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)