Resegnäll

Ännu en resa i jobbet väntar om 40 minuter och jag känner att detta verkligen inte är min grej. Kommer hem onsdag kväll och förhoppningsvis blir det höstens sista resa. Saker en tänkte att en skulle se fram emot innan tusen resor genom arbetet: egentid på tågets tysta avdelning, hotellnätter och miljöombyte. Förra veckans resa till Göteborg totalt förstörde det förstnämnda för mig. Tre timmar snabbtåg blev typ sju timmar omvägståg och nu vill jag aldrig mer i mitt liv åka tåg, men så ska jag det ändå i eftermiddag. :( Och de där ostörda hotellnätterna är inte så softa ändå. Plus att längtan hem gör att jag ändå inte hinner se någonting alls av de andra städerna eller ens träffa en vän för kaffe, utan bara resa, sova, möte, hemresa. Ej kul.

Tappar hår gör jag också, och jag tror att jag tappat ögonfransar med. Deppigt. Har väl aldrig haft så här korta fransar i hela mitt liv? Ytligt visserligen, men tycker ändå att detta banne mig var droppen. SKA EN INTE ENS FÅ HA ÖGONFRANSAR LÄNGRE? Längtar jullov så himla mycket. Låt det komma snart med ro och frid, en trave olästa böcker och harmoniska, ohögljudda barn.

Vår

Skriver blogginlägg i mobilens anteckningar med ändå viss frekvens, men vips så går en dag eller fyra i detta högfartsliv jag tydligen lever och så känns allt daterat och så blir det inget publicerat. 18 oktober är det idag och jag fick vårkänslor för asfalten var lite fuktig och solen värmde och det kändes som det skulle kunna droppa från taket och växa snödroppar i rabatten, men nej. Sådan kroppslig feltolkning där. WINTER IS COMING. Men jag vet också att jag redan på nyårsdagen är försiktigt vårpositiv och känner mig "över kullen" så att säga, så egentligen handlar det bara om att uthärda två och en halv månad till. Sen är det vår hörrni! Och nu är det tydligen lite vår också.

Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.

Ilskeuppföljning

Hanna kommenterade inlägget under med att hon tyckte att min ilska var helt rimlig (till motsats från PMS-ig) och det tyckte såklart jag med! Däremot det där med att jag ville slåss? Kändes kanske en aaaaaaningens hormonstyrt på något vis. Inte lika sugen på att slåss nu hehe. Dock var jag då i onsdags i en sådan där liksom helig vrede så att jag istället för försvagad kände mig stark och viril. Gick till jobbet och ba, "idag får ni passa er för mig, för jag är jävligt förbannad ska ni veta och har lust att smälla näven i bordet". Den ilskan ligger också rätt nära skratt eller typ upprymdhet. Så jag hade en stark dag på något vis, trots de ynkliga tårarna på morgonen.

Idag är jag tyvärr mer normalsvag.

Halloj

Erkänn att det efter inlägget nedan är lätt att tro att någon är mitt inuti sin egen PMS-tyfon? Men nänä, denna kvinna ägglossar tydligen och är enligt appen i strålande blom! KUL! :)

Direkt från verkligheten

Min man ska vara på jobbresa i södra Frankrike i tre dygn och själv är jag ensam kvar med två kids i detta jävla totala mörker till ruskväder och min energi är NOLL och jag är skitsur. Hans förberedelse inför denna resa har varit under all kritik och mina tips om att han borde packa väskan redan i helgen så att det var färdigt ignorerades såklart. Igår kväll, under stor stress, panikpackade han och var tvungen att röja runt i hela hemmet samt smyga in i ett av barnens sovrum för att leta reda på någon grej han lagt där som skulle med. I morse väckte han såklart vår stora när han klev upp redan halv fem(!), ett klockslag valt eftersom han vägrade ta en taxi utan istället skulle med det tidiga pendeltåget till Arlanda plus att han var TVUNGEN att äta frukost i lugn och ro hemma och absolut inte kunde tänka sig att slopa det för att låta familjen sova aningens längre. (Själv har jag effektiviserat bort frukost sedan länge.) Och för det fucking tredje(/fjärde/sjuttioelfte) så är jag alltid så jävla omtänksam när jag ska bort, lägger fram kläder till barnen, stämmer av middagsförslag o.s.v. för att jag liksom fattar att det är tungt att vara hemma ensam med två barn varav den yngsta är ett år och att förberedd logistikhjälp därför är guld. Tror ni min man gjorde något av detta? Såklart inte. Sämst var han. SÄMST!

Är så jävla arg på honom att jag grät tysta ilsketårar i ottan när jag för tredje gången blev väckt av någon unge som ville upp och kissa eller bara inte kunde ligga still. Jag är tydligen episkt dålig på bristande sömn och det är väl tur att jag hittills haft barn som sovit bra, men denna natt alltså... GOD HAVE MERCY. Vet att en inte ska vara osams innan avsked men jag pallar fan inte att ens att höra av mig till honom. Vill bara bråka, skrika och slåss(!). Dricka sprit och röka. Äldsta barnet var dessutom helt obstinat till att börja med vilket denna energilösa moder ej pallade med. Blev många goa, glada utrop som ”MEN LIGG STILL!", ”VAR TYST!”, ”NU RÄCKER DET!” Sen öste regnet ner men jag valde ändå skaljacka utanpå regnbrallorna till barnen istället för regnjacka eftersom jag trodde att det skulle lätta upp vilket det såklart inte gjort vilket nu ger mig ångest. Tänker att de fryser. Och inga extravantar fick stora. Och den lilla hade vanlig mössa under huvan på skaljackan så den blir väl genomblöt. Aj. Bra start för alla inblandade. Dag 1 alltså. Ett par timmar in. Kommer bli underbart.

Nu ringde han från Frankrike. Jag svarade inte. 

Hatar också att jag inte är långsint. Vill såklart att känslan ska gå över men samtidigt vill jag nu, när jag är i superaffekt, att han ska straffas och lida och det görs ju bäst genom att jag är sur och arg länge. Men det kommer jag inte vara. :(