Hälsningar från Arlanda

Vad tröttheten också medför: kraftig dödsångest och starkt inre motstånd mot att åka ifrån mina barn.

Längtar redan hem.

Sleten och utmattad

Trodde att jag var igång med bloggandet men så tappade jag det visst igen. Typiskt. Har varit så otroligt trött de senaste tio dagarna. Sådär trött att jag börjat pusha min egen läggningstid bara för att jag känt ett så starkt behov av en lång lugn kväll. Har dock liksom varit för slut för att vila effektivt och sedan gå och lägga mig klockan 22. Istället har kvällarna blivit en långdragen trött historia som inte genererat så mycket vila alls, trots att jag oftast inte gjort något annat än just vilat sen barnen lagt sig (vilket – halleluja – är direkt efter Bolibompa). Fan vad snurrigt det här låter? Fattar någon? Summan är i alla fall att jag känt mig trött hela kvällarna, knappt haft ork att fokusera på en serie, men samtidigt inte unnat mig att gå och lägga mig (antagligen för att jag liksom varit för trött för att orka med ”imorgon” som koncept om ni hajar) vilket byggt på tröttheten ännu mer.

ANYWAY. (Min förmåga att uttrycka mig kort och koncist är uppenbarligen heeeeeelt utraderad.) Kvällströtta barn medför också, i alla fall hos oss, morgonpigga barn. Hela familjen är således uppe redan klockan 06, every day of the week, året runt, men den senaste veckan har dessutom min lilla valt att ligga och tjoa och ropa efter H och pappa redan klockan 05(!!!!!) vilket definitivt inte gjort under för den här trötthetsspiralen. Så här står jag nu. SÅ JÄVLA TRÖTT. (Obs. ej gravid!) Drömmer om en framtid där jag kan ligga i en säng en hel dag. En. hel. dag. Kan knappt fatta att jag ofta gjorde det förut! Flera dagar i veckan, minns ni? 2007, 2008, 2009-ish. Det är en sådan sjukt svunnen tid.

Imorgon ska jag med ett tidigt flyg vilket innebär extra tidig morgon, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag ska orka packa ihop ett litet handbagage och se över logistiken ikväll innan jag går och lägger mig. Gråtfärdig! Funderar på att göra en nedräkningskalender i min BuJo till jullovet. Hur långt kan det vara kvar? *räknar i outlookkalendern* Jahopp, 15 små veckor visade det sig. Tjolahopp.

Höstterminen är igång

Gulliga ni är som också  saknar bloggandet och bloggarna! Jag vill egentligen svara er alla privat och ba men hur går det för dig? Hur mår du?!! Men vissa av vet jag inte ens vad ni heter. Som Brinna eller försvinna. Senast jag läste hade du fått barn och flyttat till hemstaden? Men det var så många år sedan! Och Sara, åh! Och Haren! Bara blogga! Och Felicia som tog mig på orden och faktiskt bloggade! UNDERBART!

Så vad händer här då? Vi är en och en halv vecka in i det nya vardagslivet och jag kände efter första veckan att hela familjen gjorde en kollektiv utandning. (Även om jag NU såklart redan gått in i maximalt vemods-mode och saknar semestern så INNI...)

Lilla O har fyllt 16 månader och har skolats in på fsk vilket hon hittills klarar av som den minililla* bossy lady hon är. Vinkar glatt hej då och är enligt personalen sitt vanliga busiga, peppiga jag. H är som en ny person. Eller snarare som sig själv igen. Äntligen! Över sommaren har han blivit allt mer tonårig och så liksom olik den rätt välartade avkomman vi vant oss vid. Han har beskrivit det själv som att han är ”arg hela tiden”, och har minst fem gånger per dag tyckt att vi är OTROLIGT dumma mot honom. Nu är han som en solstråle. Så harmonisk och glad och artig och mysig och hjälpsam och o-arg att det är helt otroligt. Han har saknat sina vänner såååå mycket, och varje kväll förra veckan sa han att det bästa med den gångna dagen var att han fick vara på förskolan och leka med sitt gäng. Lille han. 7,5 vecka ledigt var lite to much för alla iblandade får jag lov att säga med facit i hand och rekordhöga stressnivåer i bagaget.

Men ändå, det var en riktigt jävla fin sommar. Efter de tre-fyra(!) första veckornas chock, då vi alla längtade tillbaka till vårens ljuva vardag, så hamnade vi rätt till slut, och vi har haft det bra. Badat, hängt på västkust och östkust och tack vare att H numera cyklar och O fortfarande åker vagn har vi kunnat röra oss på promenader och utflykter där alla varit nöjda över sträcka och tempo. Har inte hänt sedan H slutade med vagn, vilket var våren 2016? Sedan dess har den här familjen rört sig överallt i barntempo och över barndistanser vilket såklart lett till viss leda (underdrift) för de vuxna i familjen, men denna sommar har varit p-e-r-f-e-k-t. (Men trots utflykter i massor plus häng i föräldrars och svärföräldrars sommarhus har det ändå inte riktigt räckt till (lyxproblem såklart). Vi längtar eget sommarboende. Helst på västkusten men där vi vill bo är det svindyrt så jag vet inte jag. Vi får se, men vi drömmer.)

Nåväl, vardag var det ja. Det tog en vecka att hitta tillbaka till jobbpeppen och inte bara se det som en liten paus från semestern, samt börja landa i vad jag förväntas göra i höst. Kände jag i fredags hehe. Sen blev det måndag igen och jag satt i något slags analysforum hela eftermiddagen och ba, vad gör jag ens?! Och vad tror alla andra i det här rummet att jag ska kunna? Välkomnade mild panikkänsla. Så det är lite högt och lågt med den där återgången till verkligheten visade det sig. Som livet hörrni! Tänka sig! 

*Och ja, gjorde en liten not här för att prata om mitt minsta barn som är så litet, framförallt i förhållande till oss andra i familjen, att det med största sannolikhet ska utredas vid tvåårskontrollen (om hon inte gör en otrolig växtspurt). Det kan vara någon allergi, eller brist på tillväxthormon eller något annat knas, men vår fina BVC-sköterska sa att det absolut vanligaste är att det bara är naturlig variation, ovanligt men inget konstigt. Men vad fan vet en? Är ändå orolig. Hon käkar allt och mycket, är det piggaste lilla busfrö som finns, plus stark och snabb och ser helt proportionerlig ut. Fast väldigt liten. På längden ligger hon tre kurvor under H vid samma ålder, och hon väger fortfarande åtta komma någonting kilo. Mitt lilla barn. Är det någon som haft något liknande? Ett pyttelitet barn när föräldrar och storasyskon är längre än medel? Och som kanske gjort en utredning? Hojta gärna. Känner att jag skulle bli lugn av att verkligen veta att det inte är något, bara naturlig variation, men också av att veta att det faktiskt är något, om det inte är något farligt då såklart. 

PMS, jämställdhet och andra nykära

De två jag hänger mest med på jobbet (kvinnor, 40 plus, frånskilda) är alldeles nykära i varsin dude och strålar och berättar efter helgen om sms, lulliga middagar, evigt pirr och hångeldejter. Själv hade jag ÅRETS PMS-helg och var så arg att minsta utandning från min man fick mig att bokstavligt gå i taket. Jag blir inte ledsen vid PMS, jag blir en vansinnig drakhona. Är sämst på att säga förlåt, men tänker också på riktigt att jag har rätt i sak. I allt. I förhållande till min man alltså. För egentligen handlar allt om jämställdhet, projektledarrollen och att min hjärna tydligen förväntas vara familjens externa hårddisk. Och jag är så jävla, jävla trött på det här evighetsbråket (eller ja, han lägger sig platt medan jag blir än argare), och att det aldrig blir någon ändring trots goda intentioner från alla inblandande. Nä fan också! Det hånglades inte järnet hemma hos oss i helgen om jag säger så.

Jag vet att det går att medicinera mot PMS men samtidigt så känns min ilska så rimlig? Över rimliga orsaker liksom? Men kul är det ej. Folk lär sig tydligen inget när en skriker på dem (jag fattar det!) men hur mycket ska egentligen en kvinna palla med och samtidigt vara lugn och pedagogisk? Värst är det när jag blir vansinnig så att barnen hör. :(((

Nu är det bättre i alla fall. Med ilskan. Inte med jämställdheten.

Andra andningen?

Jag saknar verkligen bloggosfären. Helt plötsligt har jag liksom inte längre koll på mina kompisar? Så känns det i alla fall. Vissa uppdaterar ju fortfarande, men glest. Felicia, Sara, Carro, Evelina, Linn, Emmaesteban, Rebecka, Emma, Haren och alla andra jag tycker om och saknar! Hur har ni det? Jag inser att ni kanske inte längre har koll på mig heller. Det är så knäppt på något vis. Vi delade ju allt förut!

Tror ni att vi kan väcka igång den här grejen igen? Kanske genom en utmaning? Som inte kräver för mycket hehe. Eller är det helt slut bara? Jag är ju så dålig på avsked!

Känner ändå att det finns mycket att skriva om. Och mycket att fundera kring. Vi är medelålders nu! Fattar beslut kring arbete och relationer och familjer. Närmar oss det omtalade 40-årskrisandet. Och snart börjar vi nog skilja oss också. Enligt statistiken. Och klimakteriet på det! HEPPPELIHEPP! Nä, förlåt. Men jag är allvarlig. Jag saknar bloggandet och jag saknar bloggar.


--------------------------

Vissa kämpar dock på: Jenny, Linnéa i USA, Hanna och några fler! Heja er! Så glad att över att ni fortfarande skriver!