Det är lite svårt att skriva ett inlägg efter det förra, men solen skiner, barnen skrattar, jag och min man bråkar om skitsaker och livet fortsätter snurra på utan paus och så fungerar det liksom för alla och det är okej. (...säger jag till mig själv eftersom jag dragits med en del dåligt samvete sedan allt hände.)
I helgen fyllde min lilla 1 år! Kan ni fatta? Hej hopp vad snabbt det gick! Hon är så otroligt himla härlig nu, pratar hela tiden och är så gosig och gullig att det inte är klokt. Det i kombination med våren (ja för nu är den här right?!) gör att jag för första gången sen jag gick tillbaka till arbete är DJUPT avundsjuk på min man som får vara hemma om dagarna. Åh vad jag vill det! Men det är bara att kötta på fram till sommaren. Och det går ingen nöd på mig. Maj är fullt av röda dagar och jag är ju redan ledig på fredagar så det ordnar sig, jag vet det. Men ettåringar är så gulliga! Och våren sen, älskar den! Min bästa årstid är nu när jag fortfarande vill vara i solen (tål helt ologiskt värme asdåligt) och kan låta tanken vila i att allt ligger framför mig. Mitt sentimentala hjärta blir vanligtvis lite deppigt redan vid midsommar så nu ska denna morsa carpa skiten ur april och maj.
Läste igenom inläggen från april förra året, när hon var alldeles ny min minsta. Känns som hundra år sedan jag inte kände henne. Fattar ingenting av någonting.
tisdag 10 april 2018
tisdag 3 april 2018
En påsk, ett litet liv
På onsdag eftermiddag, dagen innan påskhelgens start, börjar mailen ramla in. Brådskande mail från förskolan. Det tar en stund att förstå vad som står. Vi är mitt uppe i påskhandling, jag, min man och min lilla och försöker hitta små små godisbitar som ska passa in i Hs lilla påskägg vilket då i stunden känns otroligt angeläget. Mailen som strömmar från förskolan har utropstecken och VIKTIGT i statusraden. Ett barn på förskolan har insjuknat i en allvarlig bakterieinfektion. Alla barn på Hs avdelning måste genast få antibiotika. Pronto. Krismöte följer och fler mail från förskolan. Min man kommer från mötet och säger att det inte känns bra. Att de undvek att prata om det sjuka barnet på ett sätt som fick honom att få ont i magen. Vi bestämmer oss för att H ska vara hemma från förskolan med pappa och lillasyster dagen därpå, undvika risk och så vidare. Jag googlar bakterien och blir rädd. Den slår mot barn, ungdomar och unga vuxna och det är otäckt att läsa nyhetsrapporteringen. I informationen vi får från smittskyddsläkarna via förskolan är det viktigt att vi är observanta på alla symptom som tyder på sjukdom, att vi ska åka in till sjukhus för kontroll redan vid 38 graders feber, att detta är av högsta vikt.
Precis innan vi går och lägger oss kommer det sista mailet. Skrivet i sorg. Det sjuka barnet på Hs avdelning har avlidit står det. Hans namn står där, hans lilla namn, men han finns inte mer. Lilla lilla han. Jag står i köket när jag läser det och allt rasar. Jag kvider, hyperventilerar, råmar som ett djur. Den yttersta gränsen. Barnen! Det stackars barnet! Familjen! Alla föräldrars största mardröm.
Morgonen efter tar vi H till vårdcentralen. Vi möter föräldrar till mitt barns vänner, och alla barn. Stämningen är tät, allvarlig. Vi vuxna byter blickar, jag blinkar intensivt för att tårarna ska hålla sig på rätt sida, men vi säger nästan ingenting. Säger vi något alls? Minns ej. Jo ett ”we haven’t told him yet” framviskat över de handhållande barnens huvuden, och en nick och ett tyst ”inte vi heller” tillbaka. H får vägas, det tas temp i örat och sedan får vi en uppmätt dos av antibiotika att ge via munnen med hjälp av en spruta. Han sväljer utan protest. Bredvid argumenterar rädda föräldrar med vårdpersonalen om varför bara det ena av deras barn får antibiotika. Det är så läskigt alltihop. Folk är rädda. Vårdpersonalen håller hårt i sina listor och säger lugnt att endast de barn som står med på listorna får antibiotikan. Doserna har budats över med taxi, och det finns bara antibiotika till de barn som gick på samma avdelning som den sjuke. Men de har kontroll på läget säger de.
Jag åker till jobbet och ramlar in sent på ett möte. Börjar gråta när någon frågar hur det är. Det lilla barnet! Som inte finns mer! Min chef tar med mig till jobbprästen och jag pratar med henne i telefon. Jag sorterar tankarna och inser att jag inte är rädd för att H ska få samma bakterie. Litar på smittskyddsläkaren, litar på den svenska vården. Men barn får inte dö! Och hur berättar man för sitt barn som fortfarande tror att döden bara kommer när en är gammal och trött att en liten vän på förskolan också dött? Prästen säger det jag själv tänkt. Inga omskrivningar, rak och ärlig kommunikation, en öppen famn, närvaro.
När vi berättar för H biter han ihop. Kroppen blir spänd och frustrerad. Ledsen men utan gråt. Han börjar dra sig i håret, drar tills det går av. Det har han aldrig gjort förr. Han drar av tussar av sin långa lockiga lugg och jag känner igen mig i honom. Yttre smärta för att hindra den inre att ta över. Han säger att medicinen var äcklig, att han inte vill ha tagit den, att vårdpersonalen ska ta medicinen själva, att han vill vara död han med. Allt är hemskt och svårt. Sen släpper det, han leker vidare, skrattar, är som vanligt.
På kvällen drabbar det dåliga samvetet mig för första gången med full kraft. Hur jag kan ha utrymme att glömma bort vad som hänt, leva på som vanligt, skratta, se på serier, medan en annan familj i området fått sitt liv raserat. Hur orättvist det är.
För H går reaktionerna i vågor, men vi kommer framåt. Under långfredagen när det kommer på tal inser jag att han tror att inte bara ett barn dött utan även en pedagog på hans avdelning. Han blir arg när jag först inte förstår vad han menar när han säger att x också är död, men när vi väl rett ut det märker jag att han blir lättad. En död är tillräckligt mycket död för den lille att ta in.
Påsken fortlöper, distans skapas och under påskafton får vi ny information från smittskyddsläkarna. Det verkar vara en annan bakterie och vi behöver inte längre vara alerta på första symptom. Först blir jag lättad, glad, som om historien skrivits om och inget av det hemska hänt. Sen inser jag att barnet, han är fortfarande död. Inget har förändrats. Han är död, världen är upp och ner och en familj som lever i samma cirklar som vi går igenom sitt livs värsta mardröm. Det är mycket känslor, och samtidigt lite känslor. Livet bara levs på. Vi skrattar och har det som vanligt. Jag får dåligt samvete varje gång min tanke nuddar vid den andra familjens situation och förlust.
På måndagskvällen, annandag påsk, vaknar H till och har hög feber. 39,1 är det först och sedan stiger det under en halvtimme till 39,5. Vi söver om honom i vår säng och tassar sedan ut till hans rum för att diskutera läget. Hur gör vi nu? Borde vi ta honom till sjukhus? Men det är väl bara lite vanligt virus? Inga konstigheter? Eller? Kan vi vara helt säkra? Min man ringer vårdguiden som känner till situationen med det avlidna barnet, men operatören i andra änden har inte fått den sista informationen om att det inte är den först antagna bakterien, utan något annat. Samtalet tar tid, men till slut kan de enas kring en gemensam bild av läget. Vi behöver inte åka till sjukhus, men kan om vi vill. Om vi är för oroliga. Sjukvården har förståelse.Vi samtalar vidare i natten. Beslutar att inte åka in. Att de har kontroll på läget. Att han fått antibiotika och att det inte är den bakterie de först trodde och kusinen vi träffat i helgen faktiskt varit sjuk. Att det går att lita på sjukvården. Att vårt barn inte kommer att dö nu. Att vi fattar rätt beslut.
Jag somnar. Förlitar mig på ödet. Hur vågar jag ens? Hör H hosta i rummet intill på morgonen. Andas ut. Hans feber har gått ner och vi lever allihop. Livet är gott. Livet är fruktansvärt.
Precis innan vi går och lägger oss kommer det sista mailet. Skrivet i sorg. Det sjuka barnet på Hs avdelning har avlidit står det. Hans namn står där, hans lilla namn, men han finns inte mer. Lilla lilla han. Jag står i köket när jag läser det och allt rasar. Jag kvider, hyperventilerar, råmar som ett djur. Den yttersta gränsen. Barnen! Det stackars barnet! Familjen! Alla föräldrars största mardröm.
Morgonen efter tar vi H till vårdcentralen. Vi möter föräldrar till mitt barns vänner, och alla barn. Stämningen är tät, allvarlig. Vi vuxna byter blickar, jag blinkar intensivt för att tårarna ska hålla sig på rätt sida, men vi säger nästan ingenting. Säger vi något alls? Minns ej. Jo ett ”we haven’t told him yet” framviskat över de handhållande barnens huvuden, och en nick och ett tyst ”inte vi heller” tillbaka. H får vägas, det tas temp i örat och sedan får vi en uppmätt dos av antibiotika att ge via munnen med hjälp av en spruta. Han sväljer utan protest. Bredvid argumenterar rädda föräldrar med vårdpersonalen om varför bara det ena av deras barn får antibiotika. Det är så läskigt alltihop. Folk är rädda. Vårdpersonalen håller hårt i sina listor och säger lugnt att endast de barn som står med på listorna får antibiotikan. Doserna har budats över med taxi, och det finns bara antibiotika till de barn som gick på samma avdelning som den sjuke. Men de har kontroll på läget säger de.
Jag åker till jobbet och ramlar in sent på ett möte. Börjar gråta när någon frågar hur det är. Det lilla barnet! Som inte finns mer! Min chef tar med mig till jobbprästen och jag pratar med henne i telefon. Jag sorterar tankarna och inser att jag inte är rädd för att H ska få samma bakterie. Litar på smittskyddsläkaren, litar på den svenska vården. Men barn får inte dö! Och hur berättar man för sitt barn som fortfarande tror att döden bara kommer när en är gammal och trött att en liten vän på förskolan också dött? Prästen säger det jag själv tänkt. Inga omskrivningar, rak och ärlig kommunikation, en öppen famn, närvaro.
När vi berättar för H biter han ihop. Kroppen blir spänd och frustrerad. Ledsen men utan gråt. Han börjar dra sig i håret, drar tills det går av. Det har han aldrig gjort förr. Han drar av tussar av sin långa lockiga lugg och jag känner igen mig i honom. Yttre smärta för att hindra den inre att ta över. Han säger att medicinen var äcklig, att han inte vill ha tagit den, att vårdpersonalen ska ta medicinen själva, att han vill vara död han med. Allt är hemskt och svårt. Sen släpper det, han leker vidare, skrattar, är som vanligt.
På kvällen drabbar det dåliga samvetet mig för första gången med full kraft. Hur jag kan ha utrymme att glömma bort vad som hänt, leva på som vanligt, skratta, se på serier, medan en annan familj i området fått sitt liv raserat. Hur orättvist det är.
För H går reaktionerna i vågor, men vi kommer framåt. Under långfredagen när det kommer på tal inser jag att han tror att inte bara ett barn dött utan även en pedagog på hans avdelning. Han blir arg när jag först inte förstår vad han menar när han säger att x också är död, men när vi väl rett ut det märker jag att han blir lättad. En död är tillräckligt mycket död för den lille att ta in.
Påsken fortlöper, distans skapas och under påskafton får vi ny information från smittskyddsläkarna. Det verkar vara en annan bakterie och vi behöver inte längre vara alerta på första symptom. Först blir jag lättad, glad, som om historien skrivits om och inget av det hemska hänt. Sen inser jag att barnet, han är fortfarande död. Inget har förändrats. Han är död, världen är upp och ner och en familj som lever i samma cirklar som vi går igenom sitt livs värsta mardröm. Det är mycket känslor, och samtidigt lite känslor. Livet bara levs på. Vi skrattar och har det som vanligt. Jag får dåligt samvete varje gång min tanke nuddar vid den andra familjens situation och förlust.
På måndagskvällen, annandag påsk, vaknar H till och har hög feber. 39,1 är det först och sedan stiger det under en halvtimme till 39,5. Vi söver om honom i vår säng och tassar sedan ut till hans rum för att diskutera läget. Hur gör vi nu? Borde vi ta honom till sjukhus? Men det är väl bara lite vanligt virus? Inga konstigheter? Eller? Kan vi vara helt säkra? Min man ringer vårdguiden som känner till situationen med det avlidna barnet, men operatören i andra änden har inte fått den sista informationen om att det inte är den först antagna bakterien, utan något annat. Samtalet tar tid, men till slut kan de enas kring en gemensam bild av läget. Vi behöver inte åka till sjukhus, men kan om vi vill. Om vi är för oroliga. Sjukvården har förståelse.Vi samtalar vidare i natten. Beslutar att inte åka in. Att de har kontroll på läget. Att han fått antibiotika och att det inte är den bakterie de först trodde och kusinen vi träffat i helgen faktiskt varit sjuk. Att det går att lita på sjukvården. Att vårt barn inte kommer att dö nu. Att vi fattar rätt beslut.
Jag somnar. Förlitar mig på ödet. Hur vågar jag ens? Hör H hosta i rummet intill på morgonen. Andas ut. Hans feber har gått ner och vi lever allihop. Livet är gott. Livet är fruktansvärt.
onsdag 21 mars 2018
För ett år sedan...
...var jag höggravid med min lilla skruttla! Kan ni fatta? Vilken spännande tid det var ändå! Det känns dock som hundra år sedan minst. Vi hade inte bott i vårt hus i ett år ens, och inget visste vi om den lilla vi väntade. Eller det liv som väntade. Nu ett år efteråt minns jag knappt vilket liv vi hade. Att vi bara hade ett barn? Så ofattbart.
Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.
Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?
Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.
Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?
Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.
Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?
Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.
Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?
onsdag 7 mars 2018
Folk blir kära på vintern
Överallt i bloggvärlden tycker jag mig se små (och stora) förälskelser just nu, och i mina vänners liv är det väldigt många, ja nästan alla (hej hopp anekdotisk bevisföring!), som träffats på vintern. Kanske finns det inte så mycket annat som distraherar just då och att det därför är lättare att fokusera på att komma nära en enda person? Eller så beror det på kylan. Eller något annat. Slump skulle till exempel kunna vara ett alternativ hehe... Om det nu är så att flest par träffas på vintern överhuvudtaget... WELL. Fint är det i alla fall. Heja heja alla er med fladdrande hjärtan. Vad modiga ni är! Vad spännande det är! Håller tummarna för evig kärlek.
Min man och jag träffades (och blev ihop enligt oss själva) i början av januari 2011. (Ja men se där. I rest my case.) Folk tyckte nog att vi var lite snabba i starten men för oss var det lätt och rätt och jag är himla glad över att jag lyssnade inåt där 2011 och liksom bara körde på.
Drar en liten recap på vårt liv hittills, de stora grejerna. Förstår att ni måste väntat. :)
2011
Januari: vi träffas och blir ihop.
Augusti: vi köper vårt första gemensamma boende, en 2:a på Södermalm.
Oktober: vi flyttar in.
(Men 2012 då? Vad hände då? Vi bara lever på? Vet att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb på hösten för att göra praktik och att jag började arbeta statligt under mars 2013.)
2013
November: jag är på smällen.
2014
Augusti: vårt första barn föds.
2015
Maj: vi börjar gå på husvisningar.
December: vi köper hus.
2016
Februari: vi säljer vår lägenhet.
Juni: vi flyttar in i vårt hus.
Juli: jag är på smällen igen.
2017
April: vårt andra barn föds.
Ja jävlar vad vi legat i känner jag när jag tittar i backspegeln. Ganska intensivt alltihop, kärlek och lägenhet och barn och hus och fler barn och massa jobbyten mitt i alltihop. Men det har blivit bra. Anar och hoppas att kommande fem år ej är lika intensiva. Hoppas eventuellt på ett tredje barn, men annars vill jag mest förvalta. Önskar ut i universum att alla får vara friska, att alla får må bra, att vi fortsätter vilja leva tillsammans jag och min man. Att allt håller, byggs starkare, fördjupas.
Min man och jag träffades (och blev ihop enligt oss själva) i början av januari 2011. (Ja men se där. I rest my case.) Folk tyckte nog att vi var lite snabba i starten men för oss var det lätt och rätt och jag är himla glad över att jag lyssnade inåt där 2011 och liksom bara körde på.
Drar en liten recap på vårt liv hittills, de stora grejerna. Förstår att ni måste väntat. :)
2011
Januari: vi träffas och blir ihop.
Augusti: vi köper vårt första gemensamma boende, en 2:a på Södermalm.
Oktober: vi flyttar in.
(Men 2012 då? Vad hände då? Vi bara lever på? Vet att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb på hösten för att göra praktik och att jag började arbeta statligt under mars 2013.)
2013
November: jag är på smällen.
2014
Augusti: vårt första barn föds.
2015
Maj: vi börjar gå på husvisningar.
December: vi köper hus.
2016
Februari: vi säljer vår lägenhet.
Juni: vi flyttar in i vårt hus.
Juli: jag är på smällen igen.
2017
April: vårt andra barn föds.
Ja jävlar vad vi legat i känner jag när jag tittar i backspegeln. Ganska intensivt alltihop, kärlek och lägenhet och barn och hus och fler barn och massa jobbyten mitt i alltihop. Men det har blivit bra. Anar och hoppas att kommande fem år ej är lika intensiva. Hoppas eventuellt på ett tredje barn, men annars vill jag mest förvalta. Önskar ut i universum att alla får vara friska, att alla får må bra, att vi fortsätter vilja leva tillsammans jag och min man. Att allt håller, byggs starkare, fördjupas.
måndag 19 februari 2018
Back in business
Nämen hej! Min lillbebis* har fyllt 10 månader och jag har sedan en vecka tillbaka återgått till arbete och tillbringar dagarna framför en dator igen, vilket som vanligt också innebär att jag börjar blogga igen. Så brukar det vara, och så känns det som det blir även denna gång. Att just jag skulle bli så uberjävladålig på att hitta/prioritera tid vid datorn när jag är ledig, ändå rätt oippat va? Om någon sagt det till mig 2007 när jag umgicks med datorn exakt ALL tid jag var hemma så hade jag nog ramlat av stolen av chock, men så ser livet tydligen ut nu när jag har två barn som aktiverar mig på dagarna och en mobil att ständigt hålla i handen när kidsen sover.
*Hon kan inte gå än (vilket i vår (eventuellt något knasiga) värld, känns sent eftersom H gick vid 9 månader) och för mig förvandlas ungarna så tydligt till barn när de går. Therefore, she's a baby. Plus att hon rent fysiskt också är rätt liten, och på pricken lika lång och tung som H var vid 8 månader.
Så har i alla fall ännu en föräldraledighet passerat. Det gick… fort? Jag tycker att det har gått helt okej att börja jobba igen. Ja eller för att vara ärlig så är det väl lite mer "jobba" nu i början, än jobbjobba. Jag är ny i mitt uppdrag och läser mest metodstöd, hänger med på möten och försöker sätta mig in i olika processer och verksamheter. Jag jobbar dessutom fyradagarsveckor så någon direkt nöd går det ej på mig, nej. Och inte heller på henne, den lilla goa, vilket såklart är viktigast.
Saker jag på rak arm känner att jag vill skriva om:
Ja, hehe, ni ser ju var mitt huvud är. FEST FEST OCH ÅTER FEST. :))))))))
*Hon kan inte gå än (vilket i vår (eventuellt något knasiga) värld, känns sent eftersom H gick vid 9 månader) och för mig förvandlas ungarna så tydligt till barn när de går. Therefore, she's a baby. Plus att hon rent fysiskt också är rätt liten, och på pricken lika lång och tung som H var vid 8 månader.
Så har i alla fall ännu en föräldraledighet passerat. Det gick… fort? Jag tycker att det har gått helt okej att börja jobba igen. Ja eller för att vara ärlig så är det väl lite mer "jobba" nu i början, än jobbjobba. Jag är ny i mitt uppdrag och läser mest metodstöd, hänger med på möten och försöker sätta mig in i olika processer och verksamheter. Jag jobbar dessutom fyradagarsveckor så någon direkt nöd går det ej på mig, nej. Och inte heller på henne, den lilla goa, vilket såklart är viktigast.
Saker jag på rak arm känner att jag vill skriva om:
- Föräldraledighet med barn nummer 2 jämfört med den med barn nummer 1
- Förlossningar
- Drömmen/Idén om en tredje förlossning
- Tankar kring ett eventuellt tredje barn
Ja, hehe, ni ser ju var mitt huvud är. FEST FEST OCH ÅTER FEST. :))))))))
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)