En vecka i det nya livet

Livet är en fest nu alltså! Bebisen – en vecka idag – sover, äter, blickar lite smått och är helt lugn. Storebror är på förskolan på dagarna (som han har längtat efter efter nio dagars frånvaro innan och strax efter hon föddes) och vi har tid att bara njuta, göra ärenden, dricka kaffe och vila.

Hon hade gått upp 20 gram på återkollen på SÖS och jag känner mig lugn över amningen även om viktraset fortfarande räknas som stort. Jag kan höra hur hon klunkar när hon äter, och jag känner att hon blir mätt. Det är sådan njutning att se sina barn äta! Känner det fortfarande med H som är 2 år och åtta månader. Håller det i sig hela livet tro?

Älskar mina barn så mycket. Kärleken känns annorlunda denna gång, självklar och given men inte alls high on life-rusig som det var med H. Jag känner mig lugn och cool och väldigt väldigt lycklig. Att jag får vara med om detta? Jag vill tacka livet! Trodde att känslan nu skulle vara tydlig, "jag vill ha minst en bebis till" eller "nu är alla här, jag är färdig med barnafödande" – men nej, jag känner varken eller. Det hade varit skönt om kroppen gav ett tydligt besked. Min man är i alla fall väldigt glad över att graviditet och förlossning är över, han uttrycker det ofta. Att allt har gått bra. Att vi är över på andra sidan. Att hon är här.

Det är så konstigt med hennes utseende för jag känner inte alls igen henne. Hon ser varken ut som mig eller min man eller H, som var en tydlig mix av oss. Och hon är så vit! Men färgen kanske kommer så småningom... Vem är du lilla tusslan? Så nyfiken på dig!

Och på den fjärde dagen rann mjölken till och lugnet lade sig över människobyn

Det där med att alldeles nyfödda sover bort de första dagarna har aldrig stämt på mina ungar. De har varit hungriga. Min lillstrumpa har sedan hon föddes velat ligga vid bröstet 24 timmar per dygn, och blivit vansinnig när jag dockat av henne. 3,6 vägde hon igår, så ja, maratonmatning utan mat har det varit och det är ju verkligen sådär. Men idag – ÄNTLIGEN – kom mjölken (tror jag...). Nu sover hon mellan matningarna, och är nöjd och tillfreds som det verkar. Lilla hjärtat. 4 goda dagar idag. Imorgon ska vi göra en till viktkoll på henne på SÖS.

Och herre vad ont det gör att dra igång amning! För mig i alla fall. Så sjukt plågsamt de där första 10 sekunderna när hon tar tag, men jag hoppas att det värsta är gjort nu. No jinx.

Hon är här!

Här kommer en kortfattad rapport från mig!

Visst var det något på g häromkvällen. Hade svårt att sova och gick upp vid 02. Hade 7 minuter mellan värkarna och kände starkt att jag inte ville åka in på natten. Kollade på dålig tv och bestämde mig för att ha klockan 05 som målbild. Ringde SÖS 05:15 för att kolla läget, fortfarande 7 minuter emellan. Andades mig igenom en värk i telefonen. De sa att vi var välkomna in. Väckte min man en kvart senare med orden: "jag har pratat med SÖS och vi får komma in nu". Sådan superfru jag är! Han var således helt utsövd. Ville vänta in till H vaknade av sig själv vilket han gjorde vid 06. Farmor och farfar kom, H vinkade av oss och farfar skjutsade in oss till SÖS. Kom in strax innan 07, var öppen 5-6 centimeter. Födde med endast lustgas denna gång (bara för att testa, och med facit i hand är det skönare att föda med epidural hehe), och ut kom hon 10:04 efter krystvärkar i 14 minuter. Tre stygn blev det, minimal blödning och jag känner mig pigg i kroppen!

Och hon då! En 4-kilosbebis! Det trodde jag aldrig! Så liksom hullig jämfört med H som bebis som var så väldigt mager. Men samtidigt är hon liten. 51 centimeter. Superfin! Var först i lite chock tror jag att det inte var H som kom ut en gång till, det var väl så långt min hjärna kunde föreställa sig. Men hon är sin egen, såklart, och jag är himla lycklig. Hon är här nu!

Jag undrar jag...

Jag har fler och intensivare förvärkar än vanligt och bebisen i magen är HELT tokig i pauserna. Magen buktar än hit än dit och jag har svårt att hitta viloläge.

Anteckning vecka 41: andra gången

Hallå! Vecka 41 är snart till ända och jag mår fortfarande bra. Så gött att vara hemma utan särskilda planer. Hela familjen har varit hemma sedan i måndags då H vaknade med röst som en kraxig kråka. Och feber. Så nu går vi hemma och gör inget särskilt. Dagens aktivitet var att handla påskris och tulpaner. På den nivån är det.

Anyway. Jag mår som sagt bra. Otymplig visserligen, men psyket är i balans och så. Har trott att förlossningen kanske varit på g, men nä. Känner av förvärkar och så. Lite intensivare än förr men verkligen inga 3 på 10 minuter, och ingen smärtsmärta. Alls. Jaja, det ger sig.

Var är jag då? Få se, BF +6 idag! Gud så nära det är nu! Tror ni det blir +16 även denna gång?