Publicerat 2016-10-31
Denna gravve – suger musten ur mig. Såååååå trött. Helt orimligt trött. Orkar… inget? Vill sova från klockan fyra. Brösten har slutat ömma så intensivt. Illamåendet har lättat, finns fortfarande kvar ibland, men inte alls som förut. Bara tröttheten kvar. Den massiva tröttheten. Drömmer om sjukdagar. Känner ibland som små stickningar eller hugg i livmodertrakten. Lyssnar inåt efter rörelser. Minns inte när jag kände förra gången. Strax innan RUL tror jag. Något som jag anade var bebisen. Hoppas tidigare denna gång. Känns som nästa stora grej. Magen är större på kvällen än på morgonen. Det är en tidsfråga till jeansen inte passar längre, men när ska jag orka köpa nya kläder? Som det är nu orkar jag ju inget! Förra gången berättade jag sent på jobbet, vecka 23, men den här gången kommer kroppen avslöja mig tidigare. Just nu svullnar jag upp till revbenen ungefär. Och bebisen ligger väl fortfarande i bäckenet hehe... Well. Det är som det är.
Förbereder mig mentalt på att det nog är en pojke därinne. Inte för att jag själv skulle bli besviken, men för att resten av världen kommer att luta huvudet på sned av medlidande för mig. För att en ska vilja ha en av varje. Och att jag drabbades av två pojkar.
Tror att det är en flicka. Innerst inne.
torsdag 15 september 2016
tisdag 30 augusti 2016
Första hoppet
Publicerat 2016-10-31
Kanske har jag denna graviditet slagit rekord i trötthet. Ja jo. Har längtat exakt noll efter fler barn. Vill mest bara bort, till en dimension av sinnesfrid och ro där jag får stanna i en vecka minst medan resten av livet står på paus. Har till och med övervägt om jag inte gått och blivit deprimerad. Har inte haft en enda ljuspunkt i sikte, känt att allt varit mig övermäktigt och mest bara velat sova. Men idag skrev jag in mig hos barnmorskan. Vår gamla hade slutat så vi fick en ny och vilken ljuvlig människa! Blev så glad av att bara vara hos henne, så varm och pepp och vänlig. Och för första gången sedan jag plussade kände jag glädje och hopp! Jo men det här vill vi väl? Bokade in UL och RUL och jag och min man gick därifrån helt rusiga och high och life och ba, hoppas detta går som det ska!! Världens största jinx således, men ja, nu håller jag tummarna. Vecka 11 denna vecka, kämpa Sara!
Kanske har jag denna graviditet slagit rekord i trötthet. Ja jo. Har längtat exakt noll efter fler barn. Vill mest bara bort, till en dimension av sinnesfrid och ro där jag får stanna i en vecka minst medan resten av livet står på paus. Har till och med övervägt om jag inte gått och blivit deprimerad. Har inte haft en enda ljuspunkt i sikte, känt att allt varit mig övermäktigt och mest bara velat sova. Men idag skrev jag in mig hos barnmorskan. Vår gamla hade slutat så vi fick en ny och vilken ljuvlig människa! Blev så glad av att bara vara hos henne, så varm och pepp och vänlig. Och för första gången sedan jag plussade kände jag glädje och hopp! Jo men det här vill vi väl? Bokade in UL och RUL och jag och min man gick därifrån helt rusiga och high och life och ba, hoppas detta går som det ska!! Världens största jinx således, men ja, nu håller jag tummarna. Vecka 11 denna vecka, kämpa Sara!
Nu har jag gjort det igen
Publicerat 2016-10-31
Yes, då var en visst preggo igen. Vi som skulle ha tre år minst mellan kidsen. Fick ett infall i juni att kanske ligga oskyddat eftersom våra bästisar avslöjade att de väntade en till och tänkte att jo, det vore ju kul om vi kunde vara föräldralediga samtidigt igen? (Liksom va? Är detta ens en rimlig anledning? Är vi nio år gamla?) Tänkte att OM det händer är det inte hela världen, även om det inte är den tajming vi tänkt. Och så hände det. Och nej, hela världen är det ej. Vecka 8. Jag är hungrigare. Har ofta ömma bröst. Ibland mår jag illa. (Nu gör jag det.) Kräks inget. Hulkar ibland. Är så trött. Är lika rädd för missfall och missbildningar denna gång som förra. Tycker tiden segar fram. Har inte skrivit in mig hos MVC än och har inte berättat för någon utom för hon som är preggo plus en annan vän (p.g.a. att jag inte kan närvara vid hennes bröllopsfest). Förra gången berättade jag för en hel drös redan första veckan. Time changes.
Yes, då var en visst preggo igen. Vi som skulle ha tre år minst mellan kidsen. Fick ett infall i juni att kanske ligga oskyddat eftersom våra bästisar avslöjade att de väntade en till och tänkte att jo, det vore ju kul om vi kunde vara föräldralediga samtidigt igen? (Liksom va? Är detta ens en rimlig anledning? Är vi nio år gamla?) Tänkte att OM det händer är det inte hela världen, även om det inte är den tajming vi tänkt. Och så hände det. Och nej, hela världen är det ej. Vecka 8. Jag är hungrigare. Har ofta ömma bröst. Ibland mår jag illa. (Nu gör jag det.) Kräks inget. Hulkar ibland. Är så trött. Är lika rädd för missfall och missbildningar denna gång som förra. Tycker tiden segar fram. Har inte skrivit in mig hos MVC än och har inte berättat för någon utom för hon som är preggo plus en annan vän (p.g.a. att jag inte kan närvara vid hennes bröllopsfest). Förra gången berättade jag för en hel drös redan första veckan. Time changes.
torsdag 24 mars 2016
And so it begins, eller?
Min lille har just nu ett givet break down per dag. Varje dag efter det att vi hämtat från föris och ska gå in så blir det kalabalik. Han älskar utomhus och det spelar ingen roll om jag låter honom vara ute lääänge, det blir ändå ett vansinnesutbrott med sprutande tårar varje gång jag tvingar in honom genom porten. Sedan vägrar han att gå in i hissen, och väl där (han blir inlyft) vägrar han såklart att gå ur. EVERY DAY. Igår kväll bröt han även ihop när vi plockade bort plattan från honom när han var djupt inne i Johans fordon på Barnkanalen. Känslan när han ylade av sorg, skrek efter plattan, pekade, grät, bad och gav mig ledsenhatiska blickar? Gud. Det var… starkt. Tänkte att ska det vara såhär till han lämnar tonåren? För alltid? (Och alltså han gråter så sjuuuukt mycket när han är arg. Han är väldigt sällan ledsen eller orolig och gråter oftast inte när han slår sig, men ilsketårarna? Kan fylla en flod. Jo men jag känner igen mig rätt mycket i det om en säger...)
Under det första bebisåret hörde jag att folk rabblade this too shall pass som ett mantra, men hos mig landade de orden aldrig. Ville inte att något skulle passera. Ville inte tänka på något som en fas som skulle gå över. Men nu, kommer det ens att komma en tid när han inte blir alldeles förtvivlad av att inte få leka vidare ute? När en hel dag kan passera i idel harmoni? Har så svårt att föreställa mig det. Men så kanske det är? Eller så får en räkna med ett utbrott om dagen (eller fler) i arton år framöver? Så kan det ju också vara tänker jag. Ni föräldrar där ute, speak up!
Under det första bebisåret hörde jag att folk rabblade this too shall pass som ett mantra, men hos mig landade de orden aldrig. Ville inte att något skulle passera. Ville inte tänka på något som en fas som skulle gå över. Men nu, kommer det ens att komma en tid när han inte blir alldeles förtvivlad av att inte få leka vidare ute? När en hel dag kan passera i idel harmoni? Har så svårt att föreställa mig det. Men så kanske det är? Eller så får en räkna med ett utbrott om dagen (eller fler) i arton år framöver? Så kan det ju också vara tänker jag. Ni föräldrar där ute, speak up!
fredag 4 mars 2016
Vår
Försöker komma igång med bloggandet och skriver utkast på utkast som aldrig blir färdigt och därför heller inte publicerat. Livet!
Passar på att tipsa om en av de absolut finaste bloggarna i min feed så länge: Gammelmormorn. Som den liksom rör mig.
Annars är det full fart. Lägenheten är såld och om två månader får vi tillträde till vårt hus(!). Det är ju otroligt på många vis. Att vi fixade det! Under alla visningar hit och dit och fram och tillbaka trodde jag aldrig att vi skulle hitta något vi ville ha, men jo, nu finns det ett hus som vi äger. Så kul! Men också naturligtvis känslosamt för denna kvinna, drottning av sentimentalitet. Nio år på Södermalm, poof, historia. Allting känns.
Denna månad har kiddot verkligen förstått innebörden av att själv säga nej till något. Hälften av gångerna glittrar ögonen och han skrattar stort när han säger det, liksom busigt, hälften av gångerna är det blodigt allvar och han blir arg på riktigt. En aningens utmanande är det.
Mensen var två dagar sen och jag ba, neeej? Så märkligt detta, att när ungen var nyfödd ville jag ha tusen bebisar nu på en gång, gärna igår. Men ju längre tiden går desto mer njuter jag av att vi just bara har en? Så mycket roligheter jag anar vid horisonten, nästa vinter kanske vi kan åka skidor ihop? Och göra en långresa? Plus någon grej bara för mig och min man? Jag har hittills sovit borta från mitt barn exakt noll gånger. Det trodde jag ju aldrig när jag var gravid och gick och längtade efter barnvakt till ett barn jag inte redan hade. Sen kom han och perspektivet skiftade lite kan en väl säga. Som det sägs att det gör. Ändå avundsjuk på alla med nyfödingar eller de som väntar sitt första barn, men mest för att jag vill uppleva allt med honom igen, inte för att jag längtar efter ett nytt. Än.
Passar på att tipsa om en av de absolut finaste bloggarna i min feed så länge: Gammelmormorn. Som den liksom rör mig.
Annars är det full fart. Lägenheten är såld och om två månader får vi tillträde till vårt hus(!). Det är ju otroligt på många vis. Att vi fixade det! Under alla visningar hit och dit och fram och tillbaka trodde jag aldrig att vi skulle hitta något vi ville ha, men jo, nu finns det ett hus som vi äger. Så kul! Men också naturligtvis känslosamt för denna kvinna, drottning av sentimentalitet. Nio år på Södermalm, poof, historia. Allting känns.
Denna månad har kiddot verkligen förstått innebörden av att själv säga nej till något. Hälften av gångerna glittrar ögonen och han skrattar stort när han säger det, liksom busigt, hälften av gångerna är det blodigt allvar och han blir arg på riktigt. En aningens utmanande är det.
Mensen var två dagar sen och jag ba, neeej? Så märkligt detta, att när ungen var nyfödd ville jag ha tusen bebisar nu på en gång, gärna igår. Men ju längre tiden går desto mer njuter jag av att vi just bara har en? Så mycket roligheter jag anar vid horisonten, nästa vinter kanske vi kan åka skidor ihop? Och göra en långresa? Plus någon grej bara för mig och min man? Jag har hittills sovit borta från mitt barn exakt noll gånger. Det trodde jag ju aldrig när jag var gravid och gick och längtade efter barnvakt till ett barn jag inte redan hade. Sen kom han och perspektivet skiftade lite kan en väl säga. Som det sägs att det gör. Ändå avundsjuk på alla med nyfödingar eller de som väntar sitt första barn, men mest för att jag vill uppleva allt med honom igen, inte för att jag längtar efter ett nytt. Än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)