Inskolning forts.

Nu är han upphämtad och enligt personalen hade dagen gått bra! Ja till och med "jättebra"! Han hade varit glad! OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD NU! Vill dansa en liten dans och sjunga högt!

(Dock orkar en ju inte med sådana här känslobergochdalbanor varje dag i resten av livet, så jag förväntar mig att det ger sig inom en rimligt framtid.)

Inskolning

Det var visst en skrik och panik-lämning idag, andra dagen han skulle lämnas själv på förskolan. Darr på underläppen redan vid ankomst, som sedan blev till hopplös gråt. Jag slapp ju vara med om det men min man lät ledsen och matt på rösten när vi talades vid någon kvart efteråt. Jag själv kan knappt tänka på annat efter rapporten.

Lille lille vännen min. Mitt glada lilla flams till barn. Min pladdrande, röjiga, busiga unge med kavat uppsyn och glitter i blick, som vid min mans uppföljande oroliga telefonsamtal till förskolan blev beskriven som att han varit ”sur” en stund, men nu okej. Och igår var han tydligen ”arg” en stund, men sedan okej. Är du arg lilla gos? Sur? Får du vara ledsen? Aj mitt hjärta.

Skiftet

I detta nu håller mitt kid på att skolas in på sin förskola, medan jag samtidigt sitter här på min kontorsstol och redigerar någon webbsida och har NOLL koll på vad som händer och hur personalen är och vad som äts och så vidare in i oändligheten. Det är rätt märkligt. Än så länge är min man med, men på måndag är det meningen att vi ska släppa sargen och liksom lämna honom där, och sedan leva vidare utan att ha minsta aning om hur han har det på dagarna. WHAT?!

Eller jo, min man kommer fortfarande att ha lite lite koll eftersom han lämnar och hämtar (han ska jobba deltid i vår), men för mig kommer det att vara vakuum. Jag brottas med hur jag ska hantera det här, kontrollfreak som jag är. I min vardag blir det typ ingen skillnad (eller?). Jag kommer att vinka hej då till lillen hemma innan jag går till jobb, och han kommer vara hemma igen när jag väl ramlar hem från jobbet vid femsnåret. Så jag skulle kunna leva i en fantasivärld om att allt är precis som vanligt om jag vill, utan att någonsin ta in förskoleverkligheten (minus all VAB som alla pratar om*). På ett sätt, ett säkert helt orimligt sätt, känns det enklast att göra så. Lillen börjar föris och jag lever på i den medvetna villfarelsen om att han är hemma med sin pappa. Tanken lugnar ju en person som jag, som antingen vill ha full kontroll, eller ingen kontroll alls. Men om det är rätt? Nej det är nog inte det.

Igår låg det en lapp om luciafirande på köksbordet. Så var en där. Vad fort det gick.





*Mitt barn har alltså varit sjuk EN gång (tredagarsfeber) hittills i sitt sextonmånadersliv. NO JINX!!!!

Förskola forts.

Tack snälla ni för alla kloka tankar angående förskola! Vi bytte. Efter att ha kontaktat alla privata alternativ utan att få napp ringde vi i panik till Stockholm stad och blev erbjudna den enda lediga plats som fanns i vårt område ("behöver ert svar inom tre timmar"). Och efter en mil lång chattråd med snälla Schmarro (hjärta hjärta) som gav så jävla bra input och kände folk som hade ungar på typ ALLA förskolor runt om vårt hus, så slutade det upp med att vi tackade ja till den erbjudna platsen längst ned på Katarina Bangata. Där heter all förskolepersonal som de hette när jag gick på dagis (tänk Berit, Gun, Inga-lill). Det fanns flera små rum med grejer i(!), grus på golvet (verkar ej gå att undvika) och teckningar på väggarna. Och det allra viktigaste: personalen och barnen tycktes gilla att vara där. Det får bli bra helt enkelt. Nästa vecka börjar lillen.

BOYS

Efter tips från Felicia och Amanda hetssåg jag alla avsnitt av Boys på SVT Play igår (kanske tusen år efter alla andra) och älskade serien? Jo men gjorde nog det. Blev så jävla sentimental dock. Allt låg så nära mig själv: 2007, 2008, 2009, 2010. Jag var ofta Victor. Minus musikgrejen. Och Victor var till utseendet en av eller alla de män jag träffade då. Och alla gator i serien var mina kvarter, och alla uteställen likaså. Ja den kändes. Så tips till er som var som jag och som inte redan sett.