Kris och panik

Var på besök på den förskola vi fått plats på till min unge, och alltså, magkänslan skrek NEJ! Verkligen nej. Fick rixpanik. Känner alla så? Jag blev så ledsen att jag nästan grät. Så oinspirerande, sliten, fattig miljö. Det var så tomt, ingenting på väggarna, nästan inga leksaker, inga instrument vad jag såg till och riktigt slitna möbler. Ingen känsla, inget mys. Ingen värme. Avdelningen bestod av ett stort rum (vi pratar baracker här), där ena väggen var köksdel. Där skulle barnen leka, äta, mysa, ja liksom vara. Ett vilorum (där det kändes som att barnen enbart var på vilan?) och ett pyttelitet rum där det kanske fick plats kanske sex barn runt ett bord. I det rummet åt vissa barn, men det var egentligen tänkt som där en ska måla osv. En toalett i hallen där alla barn (14+14) byttes blöja på och där det också fanns en sådan där barntoalett. Var tvättar barnen händerna? Kan de ha vattenlek? Orkade inte ens ställa de mest elementära frågor för fick tunnelseende och ville bara därifrån. Ny personal sen augusti. Inget på schemat i hallen. Ingen kock. Har ju sett bilder på Insta från Schmarros förskolas veckomeny och alltså, det finns liksom inga likheter ALLS mellan Ivans förskola och den här. Känner mig så jävla jävla ledsen över detta. VILL INTE ATT MITT BARN SKA GÅ DÄR.

Jag förstår ju att min standard på fräschhet o.s.v. antagligen ej kan uppfyllas på en förskola, men är det verkligen såhär det ska vara? Jag har ju besökt några förskolor i mina dagar (nu var det i och för sig säkert fem år sedan sist), men jag minns det inte alls såhär? Jag var så himla pepp också, hade sett fram emot den pedagogiska verksamheten, tänkt att det blir kul för mitt barn. Nu kändes det bara som förvaring. Alla barnen var ute och lekte och kanske hade det känts annorlunda om jag hade sett hur de hade det när alla var inne, men jag vet inte jag. Har så mycket ångest att jag knappt står ut. Fan. Tänk om min unge ska valla omkring där på gården alldeles ensam? Tänk om hans glada, spralliga, nyfikna lilla själ blir kuvad av detta?

Vi budar lite på en ny bostad där ägarna vill ha snabb inflyttning. Får vi det går flyttlasset om en inte allt för lång framtid, och då får vi vara hemma med lilltussen ett par månader till. Det skulle ju lösa problemet. Men får vi det inte, vad gör vi då? Hur länge ska en vänta på andra platser? Ringa runt till privata förskolor? Hur gör folk?

Ni med barn, hur kändes det för er med er förskola? Är det någon som bytt? Är det någon som fick ett första dåligt intryck men där det sedan vänt? Hjälp en desperat här please!

När vet en?

Så många höggravida omkring mig nu. Och nygravida. Och mellangravida. Och nyförlösta! Väntar på att några barn ska ploppa ut vilken dag som helst, så pirrigt! (Halloj Emma Esteban!) Och så ska jag förhoppningsvis bli (ingift) moster i vår! Det är magi alltihop. Så stort och ofattbart och ändå helt normalt och vanligt. Går ej att greppa. (Drömde i natt att jag var med Schmarro på förlossning (en helveteslång!). Vi träffades för första gången där på sjukhuset, och hon var mitt i en andra förlossning och vips fick jag vara med som någon slags stödperson! Nä men det var ju ändå helt rimligt. (P.S. Är det bara jag som ibland drömmer om andra bloggare?))

Jag själv är helt längtig efter allt det där igen samtidigt som jag är så otrolig glad över att vara ett år efter förlossning, med kropp som är min och jobb och liv osv. Så svårt allt är! När vet en? När vill en? Hur många kids hinns med innan klimakteriet? Vad orkar förhållandet? Hur gammal vill vi att befintlig unge ska vara innan han får syskon? Hur ska vi bo? Och så kanske den viktigaste: går det ens? Vi har ju bestämt oss att vänta i ett år innan försök. Det är säkert bra. Vi har ju gjort det valet för att kunna vara i nuet, satsa på oss, komma i fas i den här trefamiljen innan vi eventuellt blir en fyrfamilj. Skapa utrymme för att få vara pariga och fria en liten stund när kiddet är tillräckligt stor för barnvakt kanske ett dygn eller en helg eller en långhelg... Men ändå – eftersom jag vet att vi vill någon gång – är jag så väldigt väldigt lite i nuet. Nästan varje kväll pratar vi om när och hur och så vidare in i oändligheten. För det ligger ju i pipelinen och jag (och han) har svårt att låta sådana grejer ligga. Av med plåstret bara, vi kör nu på en gång! Fast nej. Gaah.

Fight and make up

I helgen har vi bråkat så att rutorna skallrat* om något himla hus som vi skulle få köpa om vi ville, men där min man helt plötsligt (från att ha varit på och superentusiastisk) la in veto. Så vi blev tvungna att ställa in kontraktskrivningen som skulle varit igår… :(((( 

Och jag hade typ redan flyttat in. 

I helt sprillans nya 150 kvadrat. 

Googlade bänkskivor, såg mitt kid leka på tomten och hela min familj komma över och fira jul. MEN AJA. DÅ GÅR ETT HUS IFRÅN VÅRT LIV OCH KOMMER AAAAAAALDRIG ÅTER. *ler uppgivet*

Vi har bestämt att vi behöver rodda lite barnvakt på helgerna från och med nu, så att vi kan investera lite i oss. Som par. Att det ens ska behövas? Ja nu gör det i alla fall det. MVH familjen som typ gjort ALLT ihop som en liten treenighet sedan ungen kom. (Mycket är kul med en ettåring men husvisningar? Nja. Inte heller bruncher eller utställningar eller annat vuxet. Åtminstone inte med min ettåring.)

Carpe diem. 

*Har aldrig tidigare liksom bråk-bråk-bråkat tror jag. Verkligen aldrig såhär i alla fall. :(

Freedom

All denna ångest jag gick och hade hela sommaren över att jag snart skulle skiljas från mitt barn. Alla lugnande ord som liksom flög över huvudet, ja okej, det kanske gick bra för er, men för mig känns det omöjligt! Så kom den första dagen och aj, vad det kändes i hjärtat att vinka hej då och herre gud vad alla känslorna låg utanpå kroppen när jag blev över en timme försenad hem och i desperation hoppade av tuben i gamla stan för att istället ta en buss som sedan hade mage att stå stilla! Solen hettade och svetten dröp om oss alla och jag försökte tygla falling down-känslorna medan allt inom mig bara skrek: ta mig till mitt barn!

Men redan dag nummer två hände något i kroppen.  Det kändes fint, ja till och med bra och härligt att tåga iväg där på morgonen. N j u t i g t. För helt plötsligt älskar jag visst att gå till jobbet varje dag. Älskar att gå hem också, visserligen, men ändå. Jag njuter av att åter få vara i mitt eget huvud, tänka egna tankar, äta lunch och pilla med min dator. Sådant mys. Jag känner mig rikare, som jag fått tillbaka en liten del av mig själv som jag inte visste att jag saknat. Som att jag fått tillbaka lite värde. Typish. (Låter märkligt ser jag nu när jag skriver det. Som att jag inte haft värde innan, det har jag ju, well, ni hajar förhoppningsvis.) Att nu dra hemifrån med bara mig själv och mina behov (och jobbets hehe) i åtanke för åtminstone åtta timmar – helt orimligt skönt.  Och att som nu bara träffa mitt barn på morgonen och eftermiddagen/kvällen känns också helt okej och rimligt.

Med facit i hand är det uppenbart att jag behövde distans för att förstå hur mycket jag var i behov av detta. Mitt i detta ganska självuppoffrande – får en nog säga – föräldraskap, har jag inte bara trängt undan mina egna behov utan tydligen varit helt och totalt blind för dem. Kört på i hundraåttio. Haft kontroll på a l l t. Men se, jag får ta plats också. Och livet rullar på. Det är fint.

Är PMS:ig just nu, men tror att det faktum att jag tydligen befinner mig på ett bra ställe gör att jag inte blir lika utåtagerande. Dock visade vi vår morgonpigge son detta klipp häromdagen med förhoppning om att vi skulle få stanna i sängen lite längre:

Ja men vem tror ni bölade sig igenom alltihop från början till slut? Jo det var ju jag såklart. Ba, vad hände? Både tänkte det och sa det. Körde klippet en gång till med samma effekt. Sedan dusch och iväg till jobb. Härligt är livet. 

Just don't get it

Det är otroligt svårt att föreställa sig var jag befann mig för exakt ett år sedan. Bläddrar bakåt i arkivet, läser på och försöker känna in men fattar ändå noll. Att sommaren var den hetaste typ någonsin? Att jag gick 16 dagar över tiden?! Att "alla" med BF efter mig födde FÖRE mig och hur det fick mig att känna? Att hela jag var ultrasvullen? Att han, mitt livliga stora barn, låg i min mage och att jag sedan födde ut honom genom mitt wonderlife? Nä men det går inte att ta in! Det här första omtumlande, starka, fantastiska året har också gått i ett, och kanske är det därför än svårare att liksom greppa vad jag faktiskt varit med om. Tid för reflektion har inte riktigt funnits där. Satt på Urban Deli igår och spanade ut genom fönstret på en pyttepytteliten ny människa och kände hur det sög till i mig. En sådan vill jag ha! Men en sådan har jag ju faktiskt haft! Hur kan jag inte ha det färskt under huden? Jag menar så länge sen är det inte?

Vi har ju en plan om att vara en enbarnsfamilj en stund till, och den känns bra. Men det är ändå mysigt med små bebisar, går inte att förneka. Det är visserligen asmysigt med ettåringar också, men min är så tydligt ett barn och har varit länge. En bebis är en bebis är en bebis.