Utmanad av Schmarro!
Var det som du trodde att det skulle bli att bli förälder?
Jag vet inte vad jag förväntande mig direkt. Hade ju långt innan försökt ladda inför det där som alla pratar om gällande sömnbrist och matbrist och brist på sex och samtal och pengar och gud vet vad. Kärleken var ju oändligt svår att föreställa sig, så jag fick liksom fokusera på det som åtminstone var någorlunda relaterbart. Ni som läste i somras vet att jag i slutet av min elefantgraviditet endast längtade efter att graviditeten skulle ta slut. (Att jag var gravid från oktober 2013 (befruktning) till augusti 2014 (förlossning), d.v.s. 11 av 12 månader, måste banne mig vara rekord!) Barnet var liksom väldigt väldigt långt ned på listan, och fortfarande extremt abstrakt. Men sen föddes han, och jag blev så jävla KÄR. Helt galet. Och sen gick allt väldigt lätt. Det är det som vi oftast pratar om, min man och jag, hur jävla lätt det varit hittills (förlåt för provocerande mening!). Så nej, det var inte som jag trodde, det var mycket enklare. Kom liksom naturligt tycker jag.
Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Hur bunden jag skulle känna mig till mitt barn rent fysiskt. Hur mycket jag skulle längta efter honom när han inte var med. Hur alla mina ambitioner om att ha barnvakt mycket och ofta fick läggas på hyllan p.g.a. ej sugen? Ej redo? Vill ta hand om mitt barn själv!
Och sen amningen! Hade tänkt att kanske inte amma alls. Men så gav jag det ett försök och gillade det inte särskilt mycket men bestämde mig för att ge det en månad. Max. Men sen blev det liksom lättare och lättare och lättare och nu ammar jag fortfarande och är alltså en sådan där långammare (han är sju månader nu)! Vem kunde tro? Jag tycker fortfarande inte att det är mysigt eller att vi har något slags härlig stund när jag ammar, men det är funktionellt och bekvämt och smärtfritt. (Det senaste dygnet har jag förövrigt bara ammat två(!) gånger. Det verkar fasa ut sig själv.)
Och så den fullklottrade kalendern! Jag som beskriver mig som en social introvert och som behöver backa hem och ladda om efter sociala happpenings har under denna föräldraledighet träffat så SJUKT MYCKET FOLK! Dels är det ju extremt lätt att mötas över ungarna, dels underlättar det mina dagar med cirka 100 procent att hänga med någon annan vuxen med barn så att ungarna får röja av sig och mammorna får dricka kaffe och prata.
Var det något som inte hände?
Det mesta av det jobbiga faktiskt *svär i kyrkan*. Och så barnvaktandet då, som jag nämnde.
Bästa bebisprylen att ha hemma?
Hehehehe, så jävla svår fråga! Köpte hem massa hygienprylar innan bebis, till mig och till honom, och använde sedan typ inget? Och samma sak gällande grejer. Babynestet var kanske bra i början, men hade nog lika gärna kunnat klara mig utan. Likaså de tusen frottélappar från IKEA vi köpte och som bara låg i drivor och tog plats eftersom jag ej läckte mjölk och han inte var någon kräks- eller dregelbebis. Ergon (ErgoBaby 360) använde vi en del i början men har knappt rört på fem månader? Har sedan fått ett barn som ej är så brydd i saker, som inte använder napp och som skiter i alla mjukisdjur. Han tycker mest om min mobil, fjärrkontrollen, systemkameran samt grejer som låter när en hamrar det i golvet. För stunden är en sådan där klassisk gulsvart skollinjal hans favvogrej. Han kryper omkring med den och fäktar som om det vore ett svärd... Well. Men vagnen älskar jag! Brio Smile 2014. Så jävla sjukt nöjd med den! Tycker lära gå-vagnen är en hit också, men vet ej hur länge det kommer att hålla. Och den där vita matstolen från IKEA med bricka. Sjukt bra.
Mest onödiga bebisprylen då?
Typ allt. Läs ovan.
Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Jag har ju förutsättningarna att bli en heeeeeeeelvetisk jobbig människa för skulle barn nummer två vara likadan som barn nummer ett så finns risken att min inre besserwisser blommar ut fullständigt (men förhoppningsvis bara på insidan). Det mesta har nämligen blivit som vi planerade. Vi hade vissa preferenser/önskningar/visioner gällande sovrutiner, matrutiner och ja, typ allt. Och så blev det så? (PEPPARPEPPARPEPPAR) Allt utom barnvakten kanske då (kanintesläppadetalls). Och sexlivet heheheheeeeeeeeeeh. Och det där om att parrelationen skulle sättas främst. Så blev det inte. Barnet främst.
Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Kände mig rätt påläst.
Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Åh gud, att läsa Schmarros svar om tanken om den egna avkomman som något extra var jobbigt för oj vad en känner igen sig. Hehehe. :((((((( Tänk om folk kunde höra vad jag och den arma barnafadern pratar om när dörren är stängd (och inte bara han och jag, utan även med mina föräldrar, hans föräldrar och t.ex. baby J hehehe...). Brukar tänka att en får babbla på fritt till de som ej har barn, de som har liknande barn (lättskötta och/eller som är bra på ungefär samma saker) eller till släkt i rakt nedanstående led, men att en annars bör försöka tiga. Å andra sidan kan jag känna att tänk om alla föräldrar pratade om sina ungar så som vi gör, då vore en ändå glad känner jag? Att alla barn fick vara så älskade och hyllade och sedda är ett rätt dreamy scenario. Tyvärr ser det ju inte ut så. Så kanske får en fortsätta vara sådär förblindad av förälskelse ett tag till? Så länge en försöker att lägga band på sig bland andra? Eller? Aja, till ämnet! [Hade skrivit text här, men har nu raderat.]
Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Att jag har det för lätt, med sömn och mat och allt sådant. Att jag med mina val kanske hetsar på någon slags "duktighetsnorm" gällande bebisbubblan, sova i egen säng, göra egen barnmat etc. Att jag tycker om att klä mitt barn fint. "Fint" enligt mig alltså. Gillar när han är matchad.
Och så var det med det. Intressesmurfarna hoppar och jag passar på att tacka för visat intresse.
THE END.
måndag 16 mars 2015
En morgon
Ligger och "sover" med min unges fötter i ansiktet och hans huvud vid mina knän. Han sover på riktigt. När han kom över till oss vid femsnåret somnade han om direkt, utan matning, med sitt huvud på min kind. Jag fick vara hans kudde. Så gosig har han inte varit i... hela sitt liv? Kändes ovant, men mysigt. Är han sjuk tro? Min man gick upp och iväg till först gymmet, sen jobbet, för länge sen. Jag är kissnödig men kan inte lämna dubbelsängen så länge lillen ligger kvar här pga överhängande risk för fallolycka. Lyssnar på hans små andetag. Pussar en liten fot. Kniper.
måndag 9 mars 2015
Hej Linn och Emma Esteban!
Jag fick följande kommentarer från Linn och Emma Esteban:
"Som ej förälder måste jag bara säga att jag är så glad för att du skriver om det här för det känns som att det enda jag hör är hur lite man får sova, hur jobbigt det är, hur mycket man måste städa, hur mycket man bråkar, ja du fattar. Det här gör mig rätt så sugen på att försöka få till en bebis. Så tack!"
"Jag säger som Linn. När man själv inte har barn är det lätt att bli LIVRÄDD att hela tiden bara höra den sidan som är jobbig. Så det var en ren fröjd för bebisskaffarhjärtat att läsa detta. Tack! Och så himla fint att det varit så fint för dig! ❤️️"
Här kommer lite mer info om hur det också kan vara när en har barn. Vi får sova! Sedan hans fyramånadersdag har han sovit från sju på kvällen då han somnar som en stock, till ungefär fem på morgonen. Ibland vaknar han redan halv fem, ibland inte förrän sex. Då flyttas han över till vår säng från spjälsängen, får ren blöja, mat (ammas) och så somnar vi om. Min man går till jobbet rätt tidigt men jag och ungen kliver oftast inte upp förrän åtta (även om vi kanske vaknar sju). Jag går och lägger mig senast klockan elva varje kväll och är med andra ord rätt utsövd. För ett par helger sedan försökte vi dagsova för det har en ju hört att en ska sova när bebisen sover. Efteråt mådde vi som... as? Jo, för vi hade typ översovit, d.v.s. sovit för mycket på ett dygn. Så kan det också vara.
Vi, jag och min man alltså, får tid tillsammans! Eftersom ungen är kvällstrött har vi alltid 3-4 timmar på kvällen att bara götta på med serier och vin om vi känner för det.
Vi bråkar inte om städning. Vi gillar ungefär samma nivå på det hela och min man har sedan graviditeten fått ta huvudansvaret för det praktiska utförandet. Varje kväll dammsugs hela lägenheten vilket vi båda tycker behövs då vår unge är överallt hela tiden (detta innebär alltså att vi inte göttar serier och vin hela kvällarna utan även lägger lite tid på städ och plock vilket vi tycker är rimligt).
Bråkar gör vi dock, men det gjorde vi innan barn också. Oftast handlar det projektledningsansvaret som ligger på mig (otippat), där det naturligtvis inte hör hemma. Fast egentligen bråkar vi inte om just det då min man håller med om att vår uppdelning är fucked up. Snarare är det så att han inte tänker på det och jag blir sur och arg över att han inte gör det. Envägsbråk kan en kalla det. Att han inte tänker på det förrän jag påpekar det är naturligtvis en stor jävla tagg, men den fanns där innan barn. Jag gillar inte mig själv när jag är en sådan som har kontroll på ALLT, jag gillar inte att han inte har det. Och samma sak för honom såklart: han gillar inte sig själv när han är så clueless som han är i perioder, och han gillar inte att jag ska behöva fylla hjärnan med all info om hem och familj och barn etc. medan han kan tänka på rymden (true story). Och ÄNDÅ har vi det så! Bu. Men vi jobbar på det.
Vi är inget bra team under stress men för att förebygga detta är vi oftast rätt så planerade. Jag älskar att ligga steget före, min man har lärt sig att älska konsekvensen av att ligga steget före och försöker därför anamma denna livsstil.
Vad som faktiskt blivit lidande med barn är sexlivet hehehehe. Spontaniteten (och kanske orken till spontanitet) tycker jag är rätt så himla väck, och ja, vi ligger inte lika ofta nu (inte ens i närheten insert ledsen smiley) som innan barn. Men annars har denna unge gjort oss sjukt sammansvetsade. Det var extremt härligt att få barn, det tycker vi båda. Jag vet inte hur vanligt det är att må på det ena sättet eller att må på det andra, men såhär kan det också vara. Det känns viktigt på något sätt att belysa det, särskilt för dem som går med barnlängtan i bröstet och blir lite skrämda av andras historier och erfarenheter. Att ha barn kan vara vakna en gång i timmen i ett år. Att ha barn kan vara sova hela natten. Allt ryms! Hur ni får det är ju helt ovisst, så även för mig med ett eventuellt andra, tredje, fjärde barn. Men det kan vara lätt! Lite hoppingivande ändå.
Sen tycker jag att om det är just såhär liksom enkelt så känner en sig rätt så himla utanför i de flesta föräldrasammanhang där en bondar genom att berätta om hur lite en sover, hur ont en har i the wonerlife, hur jobbigt ens unge haft det när tänderna börjat växa eller hur svårt det är att få barnet att äta. Och det är lätt att då känna sig falsk, som att en inte delar med sig av det smutsiga och istället försöker hålla uppe en fasad. Men alltså jag älskar ju svärta! Älskar att komma nära genom att dela med mig av mina otillräckligheter, dråpligheter och ångestområden. Men just i föräldraskapet (hittills mind you, han är ju bara sju månader!) har det än så länge varit lite torrt på det området. EXCEPT: Jag tappade mobilen i huvudet på min unge en gång när han sov och jag surfade. Jag nästan kvävde honom för ett par månader sedan när jag matade honom med apelsin (ÅNGESTÅNGESTÅNGEST). Jag hade sjukt ont i ryggen i sisådär fem veckor efter förlossning och tyckte det var jobbigt att gå sträckor längre än 1,5 km. I början var jag övertygad om att jag inte skulle amma längre än max en månad eftersom jag tyckte att det var rätt jobbigt (men se, jag ammar fortfarande (men inte för att det är så himla mysigt och härligt, det är det inte för mig, men jag tycker nu att det är väldigt praktiskt)). Min mage ser INTE ut som förut och jag var visst inte en sådan som blev mager/smal/smidig av att amma (det kunde en ju räknat ut på förhand...). När min unge var tre månader-ish började han sova dåligt och fick under en period flytta tillbaka till vår säng där han ammades ofta. Jag låter min unge leka med plastgrejer och jag surfar en hel del på mobben även när han är med. Jag fick tillbaka mensen och tappade massa hår runt tre månader efter förlossning. Efter det att jag och min man pratat om tremånadersvaccinet googlade jag "reaktioner efter tremånadervaccin". Min man googlade "hur är det att bo i Botswana?"(?!?!?!!!!!) vilket (tyvärr) säger rätt mycket om vem som har det huvudsakliga ansvaret för all information gällande barnet (gruff). Och SOM jag drar dessa historier på BVC och föräldraträffar och gud vet var. Allt för att liksom också bjussa och känna mig nära andra. Plader plader bla bla bla.
Nåväl. Hoppas allt blir som ni önskar! Hjärta hjärta!
"Som ej förälder måste jag bara säga att jag är så glad för att du skriver om det här för det känns som att det enda jag hör är hur lite man får sova, hur jobbigt det är, hur mycket man måste städa, hur mycket man bråkar, ja du fattar. Det här gör mig rätt så sugen på att försöka få till en bebis. Så tack!"
"Jag säger som Linn. När man själv inte har barn är det lätt att bli LIVRÄDD att hela tiden bara höra den sidan som är jobbig. Så det var en ren fröjd för bebisskaffarhjärtat att läsa detta. Tack! Och så himla fint att det varit så fint för dig! ❤️️"
Här kommer lite mer info om hur det också kan vara när en har barn. Vi får sova! Sedan hans fyramånadersdag har han sovit från sju på kvällen då han somnar som en stock, till ungefär fem på morgonen. Ibland vaknar han redan halv fem, ibland inte förrän sex. Då flyttas han över till vår säng från spjälsängen, får ren blöja, mat (ammas) och så somnar vi om. Min man går till jobbet rätt tidigt men jag och ungen kliver oftast inte upp förrän åtta (även om vi kanske vaknar sju). Jag går och lägger mig senast klockan elva varje kväll och är med andra ord rätt utsövd. För ett par helger sedan försökte vi dagsova för det har en ju hört att en ska sova när bebisen sover. Efteråt mådde vi som... as? Jo, för vi hade typ översovit, d.v.s. sovit för mycket på ett dygn. Så kan det också vara.
Vi, jag och min man alltså, får tid tillsammans! Eftersom ungen är kvällstrött har vi alltid 3-4 timmar på kvällen att bara götta på med serier och vin om vi känner för det.
Vi bråkar inte om städning. Vi gillar ungefär samma nivå på det hela och min man har sedan graviditeten fått ta huvudansvaret för det praktiska utförandet. Varje kväll dammsugs hela lägenheten vilket vi båda tycker behövs då vår unge är överallt hela tiden (detta innebär alltså att vi inte göttar serier och vin hela kvällarna utan även lägger lite tid på städ och plock vilket vi tycker är rimligt).
Bråkar gör vi dock, men det gjorde vi innan barn också. Oftast handlar det projektledningsansvaret som ligger på mig (otippat), där det naturligtvis inte hör hemma. Fast egentligen bråkar vi inte om just det då min man håller med om att vår uppdelning är fucked up. Snarare är det så att han inte tänker på det och jag blir sur och arg över att han inte gör det. Envägsbråk kan en kalla det. Att han inte tänker på det förrän jag påpekar det är naturligtvis en stor jävla tagg, men den fanns där innan barn. Jag gillar inte mig själv när jag är en sådan som har kontroll på ALLT, jag gillar inte att han inte har det. Och samma sak för honom såklart: han gillar inte sig själv när han är så clueless som han är i perioder, och han gillar inte att jag ska behöva fylla hjärnan med all info om hem och familj och barn etc. medan han kan tänka på rymden (true story). Och ÄNDÅ har vi det så! Bu. Men vi jobbar på det.
Vi är inget bra team under stress men för att förebygga detta är vi oftast rätt så planerade. Jag älskar att ligga steget före, min man har lärt sig att älska konsekvensen av att ligga steget före och försöker därför anamma denna livsstil.
Vad som faktiskt blivit lidande med barn är sexlivet hehehehe. Spontaniteten (och kanske orken till spontanitet) tycker jag är rätt så himla väck, och ja, vi ligger inte lika ofta nu (inte ens i närheten insert ledsen smiley) som innan barn. Men annars har denna unge gjort oss sjukt sammansvetsade. Det var extremt härligt att få barn, det tycker vi båda. Jag vet inte hur vanligt det är att må på det ena sättet eller att må på det andra, men såhär kan det också vara. Det känns viktigt på något sätt att belysa det, särskilt för dem som går med barnlängtan i bröstet och blir lite skrämda av andras historier och erfarenheter. Att ha barn kan vara vakna en gång i timmen i ett år. Att ha barn kan vara sova hela natten. Allt ryms! Hur ni får det är ju helt ovisst, så även för mig med ett eventuellt andra, tredje, fjärde barn. Men det kan vara lätt! Lite hoppingivande ändå.
Sen tycker jag att om det är just såhär liksom enkelt så känner en sig rätt så himla utanför i de flesta föräldrasammanhang där en bondar genom att berätta om hur lite en sover, hur ont en har i the wonerlife, hur jobbigt ens unge haft det när tänderna börjat växa eller hur svårt det är att få barnet att äta. Och det är lätt att då känna sig falsk, som att en inte delar med sig av det smutsiga och istället försöker hålla uppe en fasad. Men alltså jag älskar ju svärta! Älskar att komma nära genom att dela med mig av mina otillräckligheter, dråpligheter och ångestområden. Men just i föräldraskapet (hittills mind you, han är ju bara sju månader!) har det än så länge varit lite torrt på det området. EXCEPT: Jag tappade mobilen i huvudet på min unge en gång när han sov och jag surfade. Jag nästan kvävde honom för ett par månader sedan när jag matade honom med apelsin (ÅNGESTÅNGESTÅNGEST). Jag hade sjukt ont i ryggen i sisådär fem veckor efter förlossning och tyckte det var jobbigt att gå sträckor längre än 1,5 km. I början var jag övertygad om att jag inte skulle amma längre än max en månad eftersom jag tyckte att det var rätt jobbigt (men se, jag ammar fortfarande (men inte för att det är så himla mysigt och härligt, det är det inte för mig, men jag tycker nu att det är väldigt praktiskt)). Min mage ser INTE ut som förut och jag var visst inte en sådan som blev mager/smal/smidig av att amma (det kunde en ju räknat ut på förhand...). När min unge var tre månader-ish började han sova dåligt och fick under en period flytta tillbaka till vår säng där han ammades ofta. Jag låter min unge leka med plastgrejer och jag surfar en hel del på mobben även när han är med. Jag fick tillbaka mensen och tappade massa hår runt tre månader efter förlossning. Efter det att jag och min man pratat om tremånadersvaccinet googlade jag "reaktioner efter tremånadervaccin". Min man googlade "hur är det att bo i Botswana?"(?!?!?!!!!!) vilket (tyvärr) säger rätt mycket om vem som har det huvudsakliga ansvaret för all information gällande barnet (gruff). Och SOM jag drar dessa historier på BVC och föräldraträffar och gud vet var. Allt för att liksom också bjussa och känna mig nära andra. Plader plader bla bla bla.
Nåväl. Hoppas allt blir som ni önskar! Hjärta hjärta!
lördag 7 mars 2015
Där jag är nu
Det visade sig att jag visst var en bebisperson. Eller åtminstone en bebisperson för min bebis. När folk säger att det bara blir bättre och bättre med barn, att det blir roligare när de är äldre och också lättare så hajar jag liksom inte vad de menar. Jag tänker mig att det är menat som typ tröstande men det är ju så jäkla kul nu! Och var så jäkla kul då! Jag oroar mig snarare för framtiden, tänker att det omöjligen kan vara lika härligt med äldre barn. Men det kan det visst enligt den allmänna uppfattningen. Den som lever får se, men jag har verkligen verkligen älskat den här perioden i mitt liv, och ja, i framförallt min unges liv. Lille bebisen, och nu liksom ett barn! < 3
Det är nästan så jag känner mig begränsad i detta lyckliga. Som att en inte får prata om solskenshistorier och den rosa bubblan eftersom det kan sätta press och stress på andra som upplevt det annorlunda (och jag är helt med på det) men samtidigt känns det så ensamt att inte få prata om hur det kändes för mig. Så nu gör jag det ändå. Här i detta anonyma forum. Läs inte om ni inte orkar men...
Det har varit så ljuvligt och jag har aldrig varit lyckligare. Så är det. Jag älskade honom från första stund och förälskelsen var omedelbar, pang boom rakt in i hjärtat. Efter krystandet, när jag skulle gå genom korridoren på förlossningen för att gå på toaletten (efter epidural så måste en bevisa att en kan kissa för att få en godkänd-stämpel), så kände jag mig som freaking Beyoncé. Helt hög på mina superkrafter, helt stark och kär och glad. Och så har det varit sedan dess. Min kärlek till honom är så självklar, och så tycker jag även att det varit med föräldraskapet. Det bara ramlade över mig, eller så fanns det redan där. Att jag är någons mamma känns hittills väldigt rimligt och naturligt och lätt. Det smärtar mig verkligen att jag aldrig ska få vara med om dessa månader igen. Alltså, bara titta på det lilla gullefjunet! Ni hajar va?
Det är nästan så jag känner mig begränsad i detta lyckliga. Som att en inte får prata om solskenshistorier och den rosa bubblan eftersom det kan sätta press och stress på andra som upplevt det annorlunda (och jag är helt med på det) men samtidigt känns det så ensamt att inte få prata om hur det kändes för mig. Så nu gör jag det ändå. Här i detta anonyma forum. Läs inte om ni inte orkar men...
 |
| Ungen i september |
 |
| Ungen i januari |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)