Könet

Jag har ju jämt haft ett nästan onormalt bra förhållande till mitt wonderlife och liksom tyckt att det både haft en fantastisk utsida och en fantastisk insida, hehe. Nä. Eller jo. Har på grund av detta svärmeri därför varit rätt orolig över vad en graviditet och förlossning skulle kunna åstadkomma med denna favoritkroppsdel. Och så kom förlossning och graviditet och inget hände? Inte vad jag märkt eller kunnat se i alla fall.

Igår var jag på efterkontroll hos min barnmorska som efter det att jag knipit kring hennes finger(-rar?) sa till sin barnmorskestudent att "så här brukar det inte vara, jag brukar få ge instruktioner och be dem ta i mer osv.". Mitt knip fick alltså inga anmärkningar och jag fick inte ens i uppdrag att knipa vidare*! Så jäkla stolt blev jag!

Åh snippy, I love you.


*OBS. ska självklart knipa lite då och då ändå. 

*gråter*

Nattskräck

I natt vaknade jag av att min man röjde runt i sängen i panik; täcken flög och kuddarna lyftes på upprepade gånger. Vad han letade efter? Vår unge, hehe, som låg tryggt och sov i sin spjälsäng där han sedan några dagar tillbaka sover sitt första nattpass. Detta fungerar för övrigt bra! I natt låg han där mellan åtta och halv tre vilket var guld för denna morsa som p.g.a. någon form av trötthetsdipp gick till sängs redan vid nio. Fick således över fem timmars sammanhängande sömn! Eller nästan i alla fall. Är det inte ungar som väcker en så är det tydligen män.

Inte riktigt bekväm

Åååkej. I give you four för att kompensera för fluffet.

• Köpte en apdyr amningsbh på Details i – dö ej – I-kupa!!!!! Jepp, ni läste rätt, i bokstaven efter H. Och ändå känns de liksom inte så stora, brösten, men där är jag ju uppenbarligen ute och cyklar. En I-kupa talar tyvärr sitt tydliga språk.

• Vi tänkte att lillen skulle inviga sig spjälsäng i natt så att vi skulle få vår säng tillbaka (mys!) men det gick inte asbra om en säger. Han protesterade och jag lyfte rätt omedelbart tillbaka honom där han somnade om direkt och så var det med det. Så pass ägd. *finner mig i att jag numera har en tiondel av sängen till mitt förfogande*

• Tränar efter mammamage-appen där en ska göra några korta övningar 5-6 gånger i veckan. Passen tar ingen tid alls men ändå lyckas jag dra ut så mellan passen att jag fortfarande bara är på nivå 2. 

• Under graviditeten såg jag asmycket fram emot att jag och min man skulle lämna bort ungen  typ på direkten och gå ut bara vi helt själva. Jepp, detta var alltså ett längt jag hade innan jag hade barn. Nu när han är här känner jag mig inte alls redo att lämna bort honom till någon alls och är visst en aningens mer kontrollfreak än jag kunde ana. Sexigt. 

Joller

Och tiden bara går i ljusets hastighet. Lillkiddot är nu sex veckor, och nu snackar han! Med världens mest bedårande röst! Åh gud, mitt arma hjärta! Vi pratar med honom, och han jollrar tillbaka. Vill typ stanna tiden för bättre och mysigare än så här blir det väl knappt? Att få honom att le och skratta har blivit vårt största beroende och när han sover kollar vi på filmer på honom för han är så jävla gullig (helt normalt föräldrabeteende, right?).

Han är vaken nästan hela dagarna och det där med att spädisar sover hela förmiddagen har liksom ALDRIG hänt i detta hushåll. Det är okej för stunden, särskilt nu när vi är två hemma. Visst sover han i Ergon, vid bröstet eller i vagnen, men ingen sådan sömn en kan räkna med, och inga långa pass.  Nattsovpaset brukar dock vara mellan 19-20 till 05-07 med uppvak för mat, och för det är vi tacksamma. Tänker att jag/vi inför den annalkande ensamföräldraledigheten som drar om ett par veckor borde försöka skapa någon typ av dagsrutin och inte bara gå på volley (det vore onekligen käckt att veta när en kan duscha och träffa folk osv.), så lycka till säger jag till mig själv gällande det. Har en känsla av att det kanske inte är riktigt så enkelt hehe. 

Det är så jävla fint att vara förälder. Bättre än vad jag någonsin kunde ana. Trots rätt bra preggotid och en dreamy förlossning så har jag varit totalt osugen på ny graviditet och fler än ett barn (eller rättare sagt: osugen på ett barn som inte är han), men i dagarna började det vända och nu kan jag på riktigt prata om ett till barn och känna mig lite förväntansfull.  Vi har inte planerat för pseudotvillingar och han är mer än nog för stunden, men så småningom vill vi ha fler. 

Ja detta är nu officiellt en happy go lucky-blogg som bara handlar om den superförälskelse jag går igenom: i min son, i mitt liv, i min lilla familj. Det vänder väl det med, som livet brukar, men det är mycket njut just nu och det är väldigt väldigt göttigt.