I'm not bossy, I'm the boss

Matkriget

Min man läste precis detta högt för mig och fick mig att skratta tills jag grät: http://tidningenrepublic.se/matkriget-i-riksdagshuset

Arvet, eller bristen på arv

Det där med utseende och arv har alltid varit svårt att greppa för mig. Jag är adopterad och är lik ingen alls. Har en bild på kvinnan som borde vara min biologiska mamma men inte en gen ser vi ut att dela. Att nu få ett biologiskt barn har en extra dimension för mig. Tänk att få uppleva detta som de flesta redan upplevt: att någon på jordklotet skulle kunna påminna utseendemässigt om mig? Så obegripligt! 

Jag har också haft svårt att ta in att alla kvinnor på jorden är gjorda av män? Och kan vara lika sina pappor? Jag själv har alltid känt mig som om jag vore, om inte skapad ur inget, så skapad ur en kvinna bara. Tanken på en framtida dotter med min man har tett sig liksom konstig. Vad ful hon kommer bli om hon ska se hälften ut som honom? *föreställer mig min mans ansikte på en kvinnokropp* (Det är inte så politiskt korrekt det här spåret, jag medger det…) 

Men nu blir det en son! Förutsatt att allt går bra och att vi överlever detta båda två så är min ytliga dröm att han ärver lite utseende från mig, och rätt mycket av mitt pigment. Om en får önska alltså.

Sergels torg

Dagar som denna, när det är ljust och fågelkvitter och plusgrader, saknar jag verkligen mitt gamla jobb. Att sitta här ute på vischan kan väl vara vackert i all ära, men vårens första sol vill en dela med en vän över kaffe, och att jobba mittemot Åhléns City öppnade upp för långt fler möjligheter än denna plats vid världens ände (av Hagaparken).

Så jävla trist att vara otillgänglig. Ännu en motiveringsfaktor till att gå all in i jobbsökardimman efter föräldraledigheten. Ingen press. Bara ett nytt litet jobb. I stan. MAKE IT HAPPEN.

You guys!

Tack för alla grattis fina rara ni! Och särskilt tack till Schmarro som svarat och fortsätter svara långt och ingående på en gravid kvinnas alla funderingar och orostankar! Så mycket guld! Hjärta hjärta.

I måndags berättade jag ÄNTLIGEN för min chef på jobbet. Hon tog det bra, gav en kram och sa grattis och allt sådant. Sen ba, men det är tidigt? Du föder i september/oktober?

Hehe. Är i v. 22 nu.

Skulle helst inte berätta för resten av jobbet alls och har kommit på mig själv med att tänka att kanske kan jag tiga till beräknad födsel? Det där med att det säkerligen blir liksom fysiskt omöjligt, det är svårt att ta in just nu, plus att jag inte alls gillar tanken på att min kropp ska avslöja mig så! Att jag inte får bestämma själv!

Men detta är bara jobbtankar. Hemma tycker jag om att magen liksom rundats lite, och jag ser fram emot fortsättningen. Att den ska bli rund och mjuk i formen känns hittills bara mys. (I höst/vinter är det dock min häck som ska bli rund och mjuk i formen*.)

Lillkiddot, som är 27 (!) centimeter nu, sparkas varje dag  och livmodern ska enligt min barnmorska gå en bit över naveln. Det är en väldigt maxad upplevelse detta, och en väldigt lycklig sådan.


*men hård!