?

Detta slog mig samtidigt som jag tryckte på publicera: är det PMS? Jag har ju precis slutat med p-piller (vill inte bli gravid än dock). Kan det vara så? Ska jag i så fall må såhär fram till klimakteriet? Nä men det orkar jag ej!

Jag trodde en skulle bli glad och lycklig när en slutade äta hormoner!

Ovärdigt

Jag tror jag har gått och blivit deprimerad. Eller inte vet jag, men jag mår så jävla dåligt.

Framförallt yttrar sig detta i självhat riktat mot det yttre. Jag känner mig så otroligt jävla ful. Helt handlingsförlamande ful. Fulare än alla andra. Blekare än alla andra (och just denna är ju extra lustig eftersom jag har brun hud). Fulaste håret. Fulaste skrattet. Fulaste hyn. Fulaste profilen. Hemskaste rösten.

Skitful rumpa har jag med, och himla fula ben. Säkert tjockaste ben av alla? Och sjukt konstig form! Stirriga ögon, ovita tänder och bulliga kinder. Skitful. Irriterande ful. Vidrigt ful.

Jag vet ju på ett sätt att allt detta inte överensstämmer med verkligheten, och blekast kan jag ju omöjligt vara? Men ändå, känslan är verkligen att detta är sant och det gör mig helt handlingsförlamad. Vill gömma mig. Hålla tyst. Stänga in mig. Aldrig fotograferas. Aldrig skymta mig själv i en spegel. Aldrig synas. Helst bara ligga i ett mörkt rum och tycka synd om mig själv.

Min man försöker övertyga mig om att inget av det ovan stämmer, men jag blir bara ledsen. Ber honom hålla tyst. Vill inte prata om det egentligen. Skäms. Tänker att det är jobbigt för andra att umgås med mig.

Kollar runt i omklädningsrummet på SATS och alla är så fina. De unga är fina. De gamla är fina. De smala är fina. De knubbiga är fina. De tjocka är fina. Varför är det bara min kropp som ser helt konstig ut? Och mitt face som är skitfult i alla vinklar?

Vad ska jag göra? Det är så hemskt detta.

Jag fattar att det antagligen är annat som spökar för jag är ju inte fulast i världen, och om jag nu vore det så borde jag väl kunna acceptera det och gå vidare? Inte vara såhär äckligt ytlig. Inte bara vilja ligga på soffan och gråta?

Och jag hatar att vara trettio. Har så himla mycket åldersångest. Vill inte bli äldre. Vill inte bli 30+. Det känns som att luften går ur mig när jag tänker på att fylla 31. Att det är jag?

Vad ska jag göra med detta liv egentligen?!

Hjälp!

BW

Det cirkulerar just nu en enkät på le internet där en bland annat ska skriva namnet på fem svenska statsministrar under 1900-talet. Förvånansvärt många skriver Reinfeldt. Och på frågan efter där det undras om de googlade sig till svaret så svarar alla "nä".

Alltså.

Är det bara jag som ba, but maybe you should?

Att hoppa

Förändringarnas vindar hörrni.

Sa i förra veckan upp mig från gamla jobbet och är efter avslutad praktik således arbetssökande. Har fått frågan om vad jag vill göra och insett att jag inte riktigt tänkt på det förut. Bara anpassat mig till vad en potentiell arbetsgivare vill att jag ska svara. Detta tål att funderas på. Just nu tänker jag kommunikation, projektledning, strategi och verksamhetsutveckling.

Har skaffat medlemskap på SATS.

Äter p-piller från sista kartan.

Tar sikte mot ny fas

Jag tänker väldigt mycket på det här med att försöka bli med barn nuförtiden. När jag ska sluta med p-piller, hur lång tid det kan ta att bli gravid och så vidare in i oändligheten.

Ska jag sluta ta piller idag? Behöver jag äta folsyra i tre månader innan jag blir gravid? Kan mitt maxade D-vitaminintag vara skadligt för ett foster? Borde jag komma i form INNAN preggoförsök? Behöver jag säkra en anställning? Vill jag har mer egotid med min man? Vad händer med brösten? Och snippan? Och relationen? Denna oro och ängslan!


Tänk om det inte ens går.



Och

tänk

om

det

går.



Tänk

om

det

faktiskt

gör

det.