I lived, I loved

Ensam hemma efter tio dagar i rad på jobbet. Helt slut. Dricker ett glas vin och... kollar på Beyoncéklipp. Det har visat sig att jag är helt omättlig när det gäller den kvinnan.

Fotobok

Allmän fråga: gör ni fotoböcker? Vilken leverantör använder ni er av? Tips? Jag kan tänka mig att mina hamnar på flera hundra bilder per bok (typ årssammanfattning). Är det rimligt?

Yngre medelåldern?

Och så detta. Efter rädsla (ogrundad visserligen) om att behöva ta bort hela livmodern känns barnfrågan allt mer pockande. När vet man? När vill man? En del av mig vill pröva nu nu nu. Går det? Kommer vi kunna få en bäbis? En annan drömmer om semestrar med min man. Och då tänker jag mig bara han och jag. Men samtidigt. Ett barn. Ett barn! Nästa fas. Jag kommer på mig själv med att titta på framtida bostadsområden, och då är det radhus jag fokuserar på. Med minst fyra sovrum. Jag är trettio år nu. Har tagit tjänstledigt för att göra min praktik i höst, som sedan förhoppningsvis ska leda mig till ett nytt jobb, en karriär. Well, "karriär". Vi får la se. Men nya utmaningar, en ny riktning. Trettionågontingriktningen. Familjelivsriktningen?

Samtidigt sörjer jag åren som gått. Har det mest sentimentala filtret på när jag blickar bakåt. Hur kommer jag över detta?

Åldrandet ska vi väl inte ens prata om. Hello 30-årskris. Spanar efter rynkor kring ögonen och har fått ett grått hårstrå i luggen! Paniken jag får när jag tänker på detta: livet, åldrande, döden. Hugh.

Har börjat springa också. Trodde jag väl aldrig. 

Cellprov, cellförändringar forts.

Jag skrev ju i vårvintras om min totalt vidriga vårdupplevelse hos Kvinnohälsan Södermalm i Högdalen. Om den där cellprovsuppföljningen som i efterhand kunde liknas vid ett övergrepp, och hur jag grät i  timmar efteråt. Igår opererades jag. Efter olika remisser hamnade jag till slut på Aleris Sabbatsberg. Där var jag i juni och diskuterade min diagnos (måttliga cellförändringar), för att sedan bli kallad till operation som genomfördes igår, under lätt narkos. Vilken skillnad!  Blev så himla väl bemött, så himla väl behandlad. Har inga smärtor och heller inga minnen av att någon rotat i mitt underliv (tack narkosen!), det senare har jag varit rädd för sen den senaste bottenupplevelsen. Jag är extremt nöjd. Tydligen visade det sig att mina cellförändringar var ovanligt små, vilket innebar att de tog bort väldigt lite, och min gynekolog tyckte inte jag behövde oroa mig alls.

Efter narkosen vaknade jag naturligtvis upp med ett stycke nättrosa och ett stycke gigantisk jättedambinda. The joy! Fick instruktioner om blödningar i tre veckor men  hittills har jag inte blött en droppe. Skickade ut min man för inköp av någon typ av "vanlig" binda, med instruktionen "så jävla tunn som möjligt!!". Ändå sitter jag här nu med någon Libresse invisible som visserligen är tunn, men ändå liksom bred (och lång?) och går utanför mina troskanter? Ska det vara så? Har jag för små trosor för binda (obs. ej string!)? Den känns ju inte invisible om man säger så, och jag har ingen som helst lust att dra på mig ett par tights över detta och knalla runt  på stan. Borde den inte synas bakifrån? Har själv inte använt en binda på minst femton år så känner mig helt oerfaren. Dock, jag blöder ju inget? Kanske kan hiva dem i sopen bara och hoppas på det bästa. 

Nåväl. Det jag ville säga med detta var att allt gått bra. Att det här med cellförändringsundersökningar och behandlingar inte behöver vara hemska nära-döden-upplevelser utan kan kännas högst hanterbara. Om ni hamnar hos en läkare eller vårdcentral som inte gör er trygga, byt! Jag fick kämpa för att byta vårdställe och bli remitterad någon annanstans, men det var värt det. Ingen borde få vara med om det jag var med om. Och ni, gå på era cellprov! I Stockholm blir man bara kallad var tredje år tror jag. Gå varje! Det är lätt att de missar något annars.

Jag är just nu så himla himla lättad.

Efter tio dagar i fjällen är det en jävla käftsmäll att vara tillbaka i stan.