att vara äldstabarn

är så jävla trött på att behöva peppa mig själv.

senaste exemplet: pratade med mamma nyss i telefon och hon började förhöra mig om hur det ska gå med flytten och plugget och hur jag mår och allt sådant där, och först försökte jag vara ärlig och berätta som det är, att det är snurrigt och förvirrat och lite jobbigt men när hon ställer typ kritiska frågor och analyserar istället för att ge mig stöd och pepp så tvingas jag återigen att intaga den hurtiga rollen. jag måste låtsas att allting är bra och under kontroll och att allt ordnar sig och jag HATAR DET SÅ JÄVLA MYCKET. älskar mina föräldrar och allt, men vad fan; VAR ÄR PEPPEN?! jag vill kunna säga att livet känns lite jobbigt och enbart få höra att "det ordnar sig". jag vill inte höra hur det ska göra det, eller vad jag måste fixa/göra/ta tag i för att det ska ordna sig. jag vill inte heller VARJE JÄVLA GÅNG jag pratar med mamma tvingas svara på frågan "men vad är det du blir nu igen efter det här pluggandet" eller storfavvon "när planerar du egentligen att skriva klart uppsatsen". ORKA! för varje gång måste jag hitta på att även detta är under kontroll, och det är det ju fan inte, men jag orkar inte diskutera saken.

jag måste ta upp det här någon gång, jag fattar det, men kommer dö av besvikelse om det inte går in då heller. vad fan är det för fel på mina föräldrar? alla normala föräldrar peppar väl va? mina föräldrar är varken snåla med att säga att dom älskar mig eller är stolta över mig, men jag behöver peppandet. jag hatar att uppehålla den här jävla skitmasken av hurtighet och gladhet. jag vill inte ha råd eller tips eller anvisningar. det enda jag behöver är fan någon som säger att allting blir bra. hur svårt ska det vara liksom?

nivån på mitt liv

och nej, inget spännande har hänt. men jag har beställt en kalender för nästan trehundra spänn, samt pratat med cam och henrik i telefon. inget av detta var planerat och tillsammans bildar således dessa tre händelser dagens happening.

jaha

det vore fel att säga att jag varit produktiv idag, för det har jag inte. gick till ica för att köpa tvättmedel men kom istället hem med smaksatt vatten, nektariner och choklad. typiskt. det lilla jag faktiskt försöker göra blir ändå fel i slutändan. till exempel så hängde jag duktigt in alla kläder i garderoben igår så att jag idag kunde plocka fram allihopa igen eftersom packning till stock ska göras.

allt går runt runt runt.

listan går det sådär med. jag har ännu inte städat eller sagt upp telefonabonnemang. det fixar jag nog idag dock. det jag drar mig för är att ringa min chef. fasar.

sortera grejer har jag inte heller gjort, men jag har slängt två parfymflaskor som var minst sex år gamla. seriöst liksom, varför har jag sparat på sådant?!! jag måste ju ha flyttat fyra gånger minst sedan jag fick dem. GALET. tanken liksom; "jaha, här är ju den här gamla hugo woman med fem droppar kvar i, ja men den spaaaaar jag". va? KÄNNS INTE ALLS SOM JAG.

kom

händer det inte något spännande snart så tror jag att jag dör.


obs. det spännande får INTE vara av någon som helst ångestframkallande karaktär, utan ska enbart vara något som väcker tanken eller hoppet eller något som piggar upp.

olustkänsla

fick magont igen idag när jag började tänka på flytten. jag blir alltid såhär när förändring är på g. tror att jag gillar läget där jag är just då, även om jag vet att det nya läget måste vara minst lika bra, plus att ingenting är oåterkalleligt. om jag mår kasst är det fan bara att flytta på mig. min dumma mage fattar inte detta och ger mig således ont grundat i ångest och jag gillar det inte.

blir också jävligt sur på att jag måste betala helvetiskt mycket pengar i fucking kåravgifter bara för att jag vill läsa dubbelt i höst. 850 spänn för 45 hp - det är ju inte rimligt! stockholm är uppenbarligen dyrt och jag vill hellre köpa nya skor än betala pengar för att plugga.